Nu kommer papprena

Okej. Det här har varit en helt SJUK dag. Det där jobbet, arbetsutbildningen, Jag sa att jag inte skulle skriva mer om det men ok, jag måste ändå.
Medan vi satt där idag. Ett krångligt jävla system. Jag tänkte bara, att ett sånt här megamaskineri finns till för nåt totalt meningslöst. Jag såg liksom igenom mönstret, hur mänskor luras och är shoppingberoende och tystas ner med små rabattkuponger när de har gjort några misstag, att ursäkta nu då, här kan du köpa ännu mera. Det är så svinaktigt, på så många plan. Och den där totalt oironiska inställningen till det! När pappren börja gå runt idag, såna där papper med avtal och ens uppgifter o sånt, så kände jag bara ett sånt starkt obehag, att okej, nu kommer det här som jag INTE borde göra. Nu kommer papprena, ett och ett landade de på bordet framför mig. Först låtsades jag inte om dem, jag lät dem ligga. Sen fyllde jag i dem, bristfälligt. Och sen lite mer. Till sist, förde upp dem. Och sen kände jag bara gråten, den höll på som en bångstyrig jävla get bakom mina ögonlock. Jag såg omkring mig, försökte se om de andra också hade det på samma sätt. Det verkade inte så. Det var så mycket bara, det att folk gör sånt här. Heltidsjobb. Att man gör sånt här. Och utbildningsledaren fånade sig och höll på och berättade om semesterdagar och att hon ska till Thailand för att hon har så många. "Jei" sa hon om sina semesterdagar, tänkte bara, att nå om semesterdagarna är så himla jei, varför är du här då? Alltså jag vet svaret, jag fattar väl. Folk tar jobb de står ut med för att kunna leva, men för mig känns det bara mer som att jag inte tar jobb av exakt samma orsak. Det kanske är så enkelt, faktiskt. Andra trivs och står ut, jag ser mig själv bara vittra sönder. Det känns så elitistiskt också att säga så, varför skulle jag vara mer känslig än andra, jag kan väl för fan jobba o stå i jag också?
Så hörde jag utbildningsledaren säga något om att arbetskontrakten kommer imorgon. Jag insåg att jag ännu har en livlina, har inte skrivit under nåt kontrakt. Tog allt med mig hem, alla papper och häften, lämnade ingenting kvar för imorgon. Tänkte att risken är stor att jag aldrig kommer tillbaka.
Grät i luren så fort jag kom ut från dörren. Sån jävla svada, snorade o lipade hela vägen hem, vet inte ens över vad egentligen. Överlag bara en sån maktlöshetskänsla, rädsla över att misslyckas också, över att jag hade trott att jag skulle kunna hantera nåt, men sen helt tydligt inte kan.
Höll på fram och tillbaka hela kvällen, grät ännu mer, ringde till sist till mamma. Brukar konsultera henne som sista röst i frågan om saker jag helt enkelt inte kan bestämma mig för, och så sa hon ungefär att "du tar saker för allvarligt, ta det nu bara." Att det ju bara är några månader. Att jag nog klarar det där. Hennes röst gör mig lugn, faktiskt. Hon är en vettig människa, sådana lyssnar jag på.
Så nu är det så för jävligt att jag nog kommer att gå dit imorgon i varje fall.