Monday, May 15, 2017

Sköthunden

Folk utan hund tror säkert att hundar generellt är et par luktande, onödiga, fyrbenta pälsvarelser som stjäl av folks tid. Nå väl, let me break that for you: hundar är lika olika som stumporna i din låda. Jag ska skriva ett sista inlägg om den irriterande sköthunden P innan det slutligen får vara nog med dess visiter. För att ingen tycker om P, det är den nakna sanningen. Inte ens vår egen hund tycker om P och då är det bara inte rättvist att han kommer till oss nåt mer.

P är till naturen flegmatisk, men vaknar likt en snuskgubbe till liv om han känner doften av en tik. Då drar han sig inte för att, likt den slusk han är, konstant gå med näsan i den andra hundens bak. Andra hanhundar avskyr han och skulle helst utrota så att bara han skulle finnas kvar i världen och få sprätta omkring och stolpkissa och irritera tikar forever.
Han äger inte förmågan att leka med vår hund, men är ändå på ett plan konstant rastlös, till exempel stiger han upp varje gång man själv gör det, som om man hela tiden var på väg att göra något med honom. Men om man t.ex. erbjuder honom något att göra, ger honom en pryl med en godisbit inuti, så förstår han inte vad han ska göra med den. Han släpper grejen och glor på en. Mestadels går han alltså omkring och glor på en, med sina tomma, ljusa ögon. Det enda han egentligen blir entusiastisk över är att gå ut, men åh så typiskt: naturligtvis behärskar han inte det heller. Han drar i kopplet och skäller, morrar och väsnas efter andra hanhundar, samt gnäller efter tikar. Plus att han går bärsärkagång efter katter och fasaner. Han kan inte gå fri och hans ägare går med ett långt koppel knutet kring midjan. Jepp, läs det en gång till bara: ett koppel knutet kring midjan. (För man kan ju liksom inte lära sin hund att inte dra, nej..)
Till hans goda sidor hör typ att han är harmlös, ofarlig och snäll. Men den snällheten visar han också bara på helmyskoga sätt, som att försöka trycka sig mot en. Och när man klappar om honom och visar honom någon form av ömhet, känns det genast som att han skulle villa äta upp en, liksom ta över allt man är och tatuera in P i pannan på en, så det slutar alltid med att man får fösa honom undan.
P är den där flintskalliga gubben som sitter och glor på en och ler mot en på krogen i femton minuter, och så när man till sist, bara för att vara litet artig, hälsar på honom, så kommer han och sätter sig bredvid en och vill spela golf med en och tycker att man har så utsökt välformade vader.

Nå väl, det är naturligitvis inte P:s fel att P is one hell of a dog, det är ägaren som är en ultrahippie som ber till Gud om att få det mesta här i livet, antagligen också hundmat eftersom P så gott som aldrig har tillräckligt med mat med sig när han kommer hit. Det är synd om P på många plan, men jag tänker ibland att jag inte orkar med alla som det är synd om, så länge jag egentligen inte behöver ha något med dem att göra. Det är annat med folk och djur som det är synd om och som man aktivt kan vara med och försöka påverka och förändra, men det finns liksom ingen som kan förändra P:s situation på riktigt, så jag orkar inte bry mig nu längre.

No comments: