Deutschlahnd och frihetens pris

Är tillbaka från Tyskland och hohho. Alltså HOHHO. Det finns så mycket jag har behov att älta om så jag inte ens vet var jag ska börja. Min uppfattning om de här "ljuvliga punkarna" har nog förändrats en del. Har kanske mest insett att det inte är så jävla enkelt att låtsas vara fri, eller någo. Vi hamna nog i en hel del kränä med varandra under turnéns gång och mest berodde det på en människa som helt överraskande för mig ville vara nåt slags alfa, ville styra o ställa, ha alla att göra exakt samma saker hela tiden även om folk ju helt naturligt vill olika saker, som att gå och lägga sig olika tider o sådär. Samtidigt är den här mänskan typ i fyllan hela tiden och är världens sekopää så det är liksom inte så lyckat att samtidigt villa hålla allt i trådarna.

Men turnén gick överlag bra och vi hade skitroligt trots att inte alla spelningar överhuvudtaget var lyckade, herregud, den sista t.ex. var en totalkatastrof för min del. Mixaren i fyllan och visste överhuvudtaget inte vad man skulle göra med en synth, jag borde själv ha tagit över men jag var ju också osäker på kopplandet, så det blev nog en totalflopp och sen var jag skitsur den kvällen.


Finaste paikkan var en sån där trailerpark i Köln, ett ställe där folk bara har börjat bo och dragit sitt pick och pack sen år -89. Det är nog något så vackert över folk som verkligen med hela sin själ står emot samhällets förväntningar och bara lever sitt liv utan att låta sig påverkas av yttre tryck. Men också där fanns det ju problem. Alltid nån som är i fyllan, tar droger, inte sköter sig och inte vill anpassa sig till regler och förordningar. För där det finns människor så finns det ju också alltid regler, hur uppsluppna saker än kan te sig.

Och det blev jag också så himla störd på i längden: att liksom detta evinnerliga dokande och pårökande går som en röd tråd genom alltihopa, kom att tänka på att vad är det muka i det som är frihet och kärlek? Människorna målar och skapar en vacker, uppsluppen värld omkring sig men de ter sig ändå för mig som slavar under flaskan, och sen när de mer ter sig som gamla spurgun bara än som rebeller, så vad är det för vackert med det? Det är en svår balansgång det där. Och det ter sig så synd för mig att det tycks vara så svårt att vara en motståndare och stolt. Kan man liksom inte vara en motståndare och helt attans klar i huvudet? Straight edge-rörelsen ter sig mer och mer som det vettigaste alternativet för min del, även om jag heller inte skulle villa förbinda mig till att gå så långt. För jag vill ju också kunna vara fri, jag vill dricka vin om jag känner för det, men jag vill inte bli en slav under mina addiktioner.

Blev nog förtjust i mitt eget liv igen efter detta, har t.ex. ingen lust för tillfället alls att spela dataspel eller döda tid: vill istället bara ta itu med saker och göra musik, skapa och fixa eftersom det sist och slutligen ju är DET JAG VILL. Det slog mig nog hur lite jag gillar sånt där attans skitliv, liksom glorifierande av att stanna uppe hela natten o doka, röka direkt på morgonen. Ja, det kanske är hur charmigt som helst för de som är 21 år gamla, att örveli örveli vad vi är rock. Men för oss 35+, vafan är det för fint i det? Att låta sitt liv rinna ned för kakkarännan?
Märkte också att jag tyckte att allt var så deja vu, allt det här med punkare o hippies, squat-liv och dokande. Sånt där har jag med jämna mellanrum råkat på i hela mitt liv så det är liksom inte intressant längre. Märkte att jag tyckte att de flesta var så förutsägbara, orkade inte snacka med dem, lyssna på deras monotona babbel. Men sen så fanns där ju än 3-4 helt underbara människor, alltid finns det ju dessa, och de är ju de man sen bär med sig i sitt hjärta också.

 

Das Land Des Billiges Bierchen (0,5 liter).

 

Reckling-frühstück

 

Jag tar mig en välförtjänt paus (och det var VARMT. Ni ser! Tjugu gradish).

 

En av våra kuskar vid nattelden.

 

Utanför vårt ställe i Recklinghausen.

 Jag bondar med mina bästa vänner.