Thursday, April 27, 2017

Heliga listan!

Heliga listan! Jag älskar det här, precis vad jag behöver. Tack så jättemycket Liisa.

De här platserna är heliga för mig:
Helighet tycker jag dalar ner ibland vid nåt tillfälle, litet oberoende av plats. MEN visst finns det platser också. En plats som definitivt är helig är en skogsdunge nedanför sommarstugan på Vessö, där det om höstarna växer karljohanssvamp och där mossan är djupgrön och mjuk.
Här i Åbotrakterna är det heligt dit bakom Halis, där som hästarna är. Förstås.

Den här stunden i min vardag är helig:
Jag har inte nån sån!! Är det månne alarmerande? Ibland om kvällarna är det lite heligt när jag går ut med min hund, som igår när det var blå skymning och koltrastsång. När man känner att stunden är snäll och inte har bråttom, att det nog ordnar sig alltihopa och man är sin egen vän och går långsamt och lyssnar på stegen.

Mitt viktigaste andligets-krimskrams!
Tidigare gick jag en del med smycken som jag hade fått av exempelvis morfar eller farmor, föreställde mig att de bringade någon form av lycka i och med att deras förgångna själars närvaro på nåt plan kunde tänkas vara med och skydda mig. Men sen slutade jag i princip gå med smycken, så nu kan jag inte påstå att jag har något andlighetskrimskrams. Får man säga telefonen?! Ääh, jag är så sekulariserad.
När jag var tolv hade jag en lyckoamulett med en sten och andra grejer jag inte kommer ihåg vad det var som jag knöt in i en påse. Jag hade konsulterat Häxans handbok och visst lyckades jag ganska bra med den amuletten, när jag tänker på det. Fick till privatlektioner i musikteori med min absoluta favoritmusiklärare genom tiderna.


En andlig veckorutin jag försöker upprätthålla:
Jag lyckas inte upprätthålla några rutiner överhuvudtaget, så det är nog långt till de andliga veckorutinerna ännu, tyvärr.

Jag älskar när...
...jag är på gott humör, lugn i sinnet och allting ter sig självklart. Och att åka buss när det är riktigt tyst i bussen och kanske skymning, och jag har Mili i knät och den drar en lång hundsuck, det är skönt att åka och inget tvång på någonting.

Min minst heliga stund:
Då jag sitter och stirrar och är besatt framför dator- eller telefonskärmen. Då man riktigt känner hur muskeltrådarna i axlarna krampar till sig och allting ter sig klumplikt och vasst och överdrivet odrömskt.

Det här kunde jag vallfärda till:
Santiago de Compostela, vandringsleden. Den skulle jag villa gå ännu en dag. Kanske tidigt på våren, april eller nånting.

Ord eller tystnad?
Ord. Även tystnaden är ord för oss människor. Vi har bara ord.

Musik eller konst?
Alltså den här frågan!! Hade inte förutsett den och nu kom den som ett ämbar vatten direkt över huvudet. Här står jag som en dränkt häxa och håller upp med ett krokigt finger: MUSIK ÄR KONST, hörni. Det är ingen skillnad!

Musiktips?
Lyssnar just nu på soundtracket till Hamilton efter tips från en stenad Broad City-Ilana på Youtube igår. Musikal! Verklar lovande om man gillar den genren.

Ensam eller i grupp?
Ensam. Inget snack om saken.

När jag ser upp mot stjärnhimlen en kall vinternatt...
...så slås jag av tanken på hur små vi är och att vi alla är fjärtar i universum.

Wednesday, April 26, 2017

Runt som ett mynt

Igår kom braknyheten om att finansminsteriet hade godkänt ett par festmynt med motiv där bl.a. rödgardister står på rad och blir ihjälskjutna, samt ett annat där den lilla flyktingpojken Aylan blir bortburen från strandkanten i Turkiet - bilden som etsat sig fast på allas näthinnor och blivit litet av ett minnesmärke från denna tid. De här två motiven är naturligtvis två vitt skilda saker, men har ändå det gemensamt, att de knappelunda betraktas som passande motiv för jubileumsmynt.
Varför, kan man ju fråga sig. Varför blir folk så upprörda över opassande motiv på jubileumsmynt?

Jag tror att den största orsaken till upprördhet var den genomgående känslan av brist på yrkesmässighet hos designern i fråga, och hos de som lät dessa förslag passera. Ingen hade tydligen kunnat bedöma vad ett jubileumsmynt "bör stå för", dvs något enande, något som för oss samman som nation, inte påminner om beklagansvärda tider då vi skjöt på varandra. Och är det nåt som finländare går i gång på, så är det just när nån annan finländare har missbedömt en situation och gör nånting dumt och pinsamt, som världen får ta del av.

C hade förresten bästa beskrivningen nånsin av den här företeelsen:
"Oj, det här känns som nån dansk film. Man ska egentligen ha födelsedagskalas, men i misstag börjar allt handla om nåt livslångt trauma istället. Längre än livslångt ..."

Min första reaktion var fullständig bestörtning, att hur kan dom? Hur kan man ens komma på tanken att som motiv på ett jubileumsmynt trycka en bild där finländare skjuter på varandra?
Men ju längre dagen fortskred, och ju mer jag började syna den här bestörtningen rätt upp i fejset, desto mer började jag fråga mig, alltså djupt fråga mig att varför blir jag så upprörd? Jag är väl den som borde välkomna och applådera att det som annars tigs till döds, plötsligt lyfts fram i ljuset, och på ett jubileumsmynt också? Grattis Finland, nä du har inte varit nåt exempelbarn genom historien precis, men här är du nu, hundra år gammal. Här står du med dina sår och skavanker, och vi är inte rädda för att syna dem närmare.
Det lustiga var, att designern tydligen hade resonerat litet i samma banor, nämligen tänkt att vänsterfolk skulle välkomna ett sånt här brutalt tema, medan högern skulle ha saknat sina svan- och tusen sjöars land-bilder.
Det här är väl ett typiskt "ja, nu blev det ju nästan rätt, om det inte vore helt fel"-moment.

För grejen är den, att man väl kunde välkomna ett känsligt tema på ett jubileumsmynt om det bara hade gjorts med rätt motiv. Här blev motiven luddiga: man visste inte om det där "global rättvisa" och död pojke på stranden var en ironisk kommentar på hur vi hanterar flyktingkrisen eller ett uppgivet "såhär är det". (Dessutom: Vad har avlidne Aylan med Finland 100 år att göra!? Nå just det. Ingenting.)
Ej heller var det klart om bilden av arkebusering av rödgardister skulle tolkas som "vi har gått igenom kriser, men nu står vi enade" eller "dom måste skjutas, annars skulle vi ha blivit Soviet". Det ger liksom för många tolkningsmöjligheter, varav den senare är oacceptabel. Ja, den kan till och med ställa folk emot varandra ännu idag! Det säger väl en hel del om vår historia också: att vi inte har gjort upp med den, egentligen. Att vi fortfarande inte riktigt har koll på hur nånting egentligen gick till. Det finns mycket som fortfarande ligger och spökar i det 100 åriga Finlands historia.

Men hörni, orsaken till allt ståhej igår, är väl att finansministeriet med Orpo i spetsen gick och godkände dessa mynt utan att tydligen titta närmare på vad de egentligen föreställde. Igår fick han då med svansen mellan benen gå och dra tillbaka dessa mynt. Så jag tänker enväldigt utse Orpo till den största pajasen i det här fiaskot.

Tuesday, April 25, 2017

Vårlistan

Jag fortsätter i listornas tecken här för att förhoppningsvis få lite flyt i mitt skrivande.
Besökte ÅA:s datasal igår för lite printuppgifter. Kände hur jag bara ville bli där kvar och sitta för att ERGONOMIN. Jag har inte riktigt nåt bra ställe att skriva på där hemma. Mitt eget hörnrum är bäst, men det är något knasigt med det också. Och det här soffbordet med datorgrunka är nu bara totalkatastrof. Försöker tänka att dålig ergonomi inte kan vara några hinder för att uttrycka sig.
Men likväl ville jag bli och sitta i datasalen igår.

Nåja, den här vårlistan har jag kopierat härifrån.

Mitt bästa vårtecken:
Grodorna, grodrommen vid pölarna invid ån nere vid Halis. Jag älskar hur det sprätter och lever i vattnet där, och hur solen lyser igenom rommen. Jag älskar grodor. Jag tycker de verkar vara så himla sympatiska djur.

Låt som ger mig vårkänslor:
Vårens första dag av Laleh. Den låten är bara så fantastisk. Börjar alltid gråta när jag hör den. "Och jag vill va med". Ja!! Jag vill vara med!

Den här våren läser jag:
Böcker av människor jag antingen träffat eller nyligen lärt känna. Streckläste mig igenom Laudatur av Peter Sandström. Håller nu på med Hennes Majestät Taivassalos In Transit.

Inför våren längtar jag alltid efter:
Koltrastens sång, fast den kommer rätt tidigt nuförtiden. Men när man hör den för första gången efter vintern, är det liksom något som lossnar. Man förstår att man klarat sig.

Min bästa våroutfit:
Alltså det här med outfit, jag tänker ju inte på sånt. Kämpar för att inte se ut som en lodare. Har börjat anstränga mig för att inte gå ut med mina urfula innejumppadojor, eftersom de ger ett sånt fruktansvärt slashas-intryck. Jag avskydde tidigare människor som helt uppenbart inte brydde sig om vilket intryck de gav, hur fult de gick klädda. Nu har jag själv blivit en sådan. Couldn't care less! Fast det är klart jag anstränger mig lite om jag ska träffa folk eller så. I så fall tar jag på mig snygga skor. Har man bara snygga skor så kvittar det egentligen hur man för övrigt är klädd.

Mat som jag förknippar jag med våren:
Nå eh, sallader? Vad vet jag. Glass? Struvor?


Våren doftar:
Nyupptinad hundskit, damm och motorolja. Ner mot ån sådär lätt ruttet. Jag gillar allt det där.

Om jag måste välja något dåligt med våren så säger jag:
Det här var väl ingen svår fråga? Att det snöade som attan idag när jag vaknade! Det var vitt på marken och allt. Fylldes av hat och livsleda.

Monday, April 24, 2017

Aprillistan


Nämen titta vad jag gör: jag postar en flönttig bild! Ter mig ju nästan ögonblickligen som en närapå "normal" bloggskribent, nu fattas bara 10 000 följare och litet design då. Och lite selfies.



Månadens höjdpunkt
Att jag trots allt inte var gravid! Ja. Fast det motsatta hade varit ok det också. Ser ni, jag är så flexibel och anpassbar.

Månadens jobbighet
Att följa med J:s stress. Jag fattar inte riktigt hur han håller ihop, hur han orkar med så mycket. Olika saker dessutom. Och är bara fabulous där emellan.

Månadens fail
Har varken lyckats eller misslyckats den här månaden, den har varit ljummen som avslaget kaffe.

Månadens seger
...låter som sagt vänta på sig.

Månadens om nom
J:s nya food trucks friterade blomkål med yoghurtdip och picklad blomkålsstam.

Månadens musik
Lyssnade äntligen igenom hela Kate Tempest nya skiva Let Them Eat Chaos och insåg att hon är ett fenomen, en av vår tids största poeter, kort sagt. Hon kommer att gå till historien, om nu nån sysslar med sånt nåt mer, att se till att bra saker går till historien dvs.

Månadens serie
RuPauls Drag race. Säsong 9 är in the running. Hade jag inte sagt det, hade jag sagt Skam, säsong 4. Men jag väntar med att se den.

Månadens fågel
Nåja, äntligen börjar vi komma till grejer här. Koltrasten, naturligtvis! Jag älskar koltrasten. Hur den hoppar omkring, liten och svart i riset och sen förgyller ens morgnar och kvällar med underbar, underbar sång. Koltrasten hör till mina absoluta favoritfåglar. Visste ni att honan är lätt brunaktig och hanen är svart? Insåg idag att jag sitter på en massa kunskap om djur och natur, vilket tydligen inte var och varannan gör. Trodde det var typ obligatoriskt att vara intresserad av sin omgivning.

Wednesday, April 19, 2017

Stämning i jorden

Nu ska jag göra sådär som jag så ofta gjorde innan (läs: innan instagram), att jag postar en lååång härva bilder som perfekt beskriver min dag. I det här fallet: min gårdag, då vi gick ut till Halisforsen med Mili. Där finns marker, små skogar och åstränder som är så attans bedårande. Och emellanåt stöter man på skyltar på vilka det står att det finns rester av jordbruk och bosättning ända från 1100-talet här. Det tycker jag att man märker. Det är nog så, att det stannar något i den jord som människor har bott på och brukat. Ju äldre jordmån det handlar om, desto mer tycker jag att det sitter i den. Nåt slags stäming, jag vill kalla den lite trollsk, men jag vill heller inte få det att låta som att det är nåt magiskt över det, för jag tror att det har helt naturliga anledningar.
Jag vet bara inte vad jag ska kalla det. Ni vet kanske när ni går i Rom eller nån annan riktigt gammal stad, att det finns en viss stämning där. Det är den jag talar om.

 
 
 
 
 



Monday, April 17, 2017

Revolution, säger jag bara

Det må vara enformigt för alla och envar med mina uppladdningar av samma bild på femtioelva forum, men vet ju inte hur annars jag ska nå ut med min kärlek till PRECIS ALLA PARTER.

Så idag är det annandag påsk. Jag hade för mig att det var slut på den här ledigheten och var på väg till stan för att köpa flere svarta tuscher. Men knutom min själ om inte alla promenadvägar var fullsmockade med ÄCKELPÄCKELMÄNNISKOR. Människor i träningsoveraller, med stavar, på cyklar, hand i hand, you name it. Och jag insåg att det var helgdag och därigenom allting stängt. Och jag har ett sånt instinktivt hat gentemot sånt där. Jag vet att det är ganska töntigt, klart att folk är ute när det är sol och en ledig dag, det är ju liksom inget konstigt med det. Men jag avskyr alla såna här företeelser som gör det uppenbart att vi lever i en lögn i vilken arbete håller de flesta inomhus och vid sina bojor under vanliga veckodagar och omständigheter. Och så kommer det en måndag då folk är UTE och GLADA och what not, glada över att ha "fått" en dag då de kan strolla omrking på promenadvägar. Att ordna folks liv genom att vagga in dem i en föreställning om att allt handlar om "arbete" vs "fritid", är ett jävla skämt som bl.a. hindrar oss från att gadda ihop oss och revoltera mot makteliten. Det hade varit så enkelt, om alla bara hade varit med på det. Revolution, säger jag bara.

Friday, April 14, 2017

En speciell person är på väg

Vet ni när man är så himla inspirerad och taggad, peppad och alla andra äckelord för den saken, att man inte förmår göra nånting alls, utan man typ bara sitter och huttrar och knyter nävar? Sån har jag varit hela dagen idag. (Det är då man gör sådana saker som filmar karaokevideo av sig själv, bland annat.)
Chattade med en vän om att vi borde odla vår hybris, att vi vid nästa tillfälle ska ses och ha ett obesudlat självförtroende som är så stort att vi kunde dra i gång en kult på plats och ställe. Jag var litet svårövertalad, men så småningom med på noterna. Diskussionen fick mig dessutom att tänka på ett ex som förklarade att hans mamma hade en speciell aura kring sin mage medan hon väntade honom, att en klok man hade sagt att "en speciell person är på väg, den kommer att göra stordåd". Jag bara älskar den historien, den är så brutalt egocentrisk! Jag kan inte förstå att jag har kunnat ta den där människan på något som helst allvar, men nåja: jag ska inte dissa honom heller. Han lärde mig hur det känns att vara omtyckt.

Thursday, April 13, 2017

Looking back


video


Idag läste jag om en vän som ska operera axeln och fick ett strongt behov av att spela in en karaokevideo av Looking back over my shoulder. Här är resultatet.
Ledsen att jag är så pinsam, gott folk - ni kan ju tänka att "tur att det inte är jag", eller hur folk nu resonerar.

Aprilsnö

Det är ett ständigt kollektivt bröt kring snöväder i april och hur illa det är, och jag pendlar mellan att 1. villa delta i klagosången och 2. ryta till att ta er samman, ni har bott här i 30+ år och borde väl vid det här laget veta att våren är seg, seg i det här landet?
Det är så lätt att påverkas av ett behagligare klimat, så oändligt enkelt att bara vrida av sig halsduken och byta jacka, det tar ungefär 30 sekunder och så är man där. Som när vi landade i Düsseldorf för inte alls länge sedan. När vi krängde av oss jackor och huppare redan i bussen från flygplanet till stationen. Det där vilda i allas ögon, det där vakna, otämjda: känslan av att man inte riktigt har kontroll över sin egen kropp. Vad utomhusvärme gör med en finne. Det bör upplevas.
Betydligt svårare är det sedan att vänja sig vid att den finska våren är seg. Det tycks ta ett helt liv att förstå det.

Wednesday, April 12, 2017

Onsdag (redan?!)

För att bevisa mig själv och andra att det också ibland finns orsak att jubla, ska jag nu här lyfta fram det alldeles fantastiska valresultatet i Åbos kommunalval! Li Andersson fick över 6000 röster (!), vänstern är nu lika stora som SDP här i kommunen, och de gröna gjorde stora framsteg medan Kokoomus och persuna sjönk i popularitet. Vad kan man annat än jubla? (Och ja, min poll där till höger är nu lite föråldrad men den får nu hänga med tills den går till historien.)

Annars då?
1. Jag börjat läsa Taivassalos In Transit och är mycket inspirerad. Det är en drömsk bok, den har en ton som är lockande och färgrik. Ah, det är så intressant när jag har börjat läsa igen!
2. Jag var skengravid här en dag, illamående och mysko. Tror inte att jag verkligen är gravid men fick mig i alla fall en redig tankeställare då tanken på att vara gravid var ÅNGESTLADDAD som attan och inte alls mysig, så som jag hade föreställt mig. Linnea skrev ett superbt inlägg om att vara gravid och inte dansa på små rosa moln. Speciellt den där overklighetskänslan kan jag relatera till.
3. Jag ska gå och lyssna på Maria Kalaniemi idag
4. Våren är här, tada tada
5. Fuck everything
6. J får snart körkort.
7. Alla businessplaner går åt helvete
8. Vad ska man göra av det här livet?

Nej vet ni, nu ska jag börja på en illustration.

Tuesday, April 11, 2017

Gapa på Pantheon

Detta har hänt: jag har skrivit en sexscen som tog musten ur mig och gjorde mig alldeles svettig och tyst (haha). Nu sitter jag bara här med munnen som ett streck, glor på grannens taktegel (eller är det plast) och tittar på skator som far omkring, tänker på Pantheon.

Du passade på

Måndag tionde april som övergår i mycket tidig tisdag. Jag som slutat snusa och går omkring och är ur fokus, uppmanar hunden att maka plats åt mig i soffan."Gå till J" säger jag på kortfattat människa-till-hund-språk, och hunden masar sig ner från soffan, stannar upp och ser på mig med sina förstående och totalt oförstående hundögon. Förstår att den ska gå, förstår antagligen inte sammanhanget. Svansar in till köket, kommer ut ur köket igen, stannar upp på tröskeln, ser på mig ett tag igen som om den tvivlade på om det jag sa verkligen blev sagt eller om det rentav var något som den själv hade hittat på. Går sedan till J. Jag tänker, tänk att jag har en sån där J som man kan säga åt sin hund åt att den ska gå till. Tänk att det blev så, att jag hade sån tur. "Tänk att det blev så", säger jag senare. "Du passade på, när jag låg i en realåda," säger J. Han vet exakt hur rätt han har.

Friday, April 07, 2017

Poster för existensen

Har börjat vakna tidigt-tidigt med existentiell ångest igen, det kommer och går. Fick igen bensin på brasan av den där arma skattedeklarationen som svart på vitt visade att jag inte gör rätt för mig själv att existera egentligen, att jag fan inte håller på med något alls, som tjänar pängar då.


Men så händer sånt här, att jag gör sånt här, gratis då, och då tänker jag att kanske min existens ändå är berättigad, på nåt plan.


Wednesday, April 05, 2017

Deutschlahnd och frihetens pris

Är tillbaka från Tyskland och hohho. Alltså HOHHO. Det finns så mycket jag har behov att älta om så jag inte ens vet var jag ska börja. Min uppfattning om de här "ljuvliga punkarna" har nog förändrats en del. Har kanske mest insett att det inte är så jävla enkelt att låtsas vara fri, eller någo. Vi hamna nog i en hel del kränä med varandra under turnéns gång och mest berodde det på en människa som helt överraskande för mig ville vara nåt slags alfa, ville styra o ställa, ha alla att göra exakt samma saker hela tiden även om folk ju helt naturligt vill olika saker, som att gå och lägga sig olika tider o sådär. Samtidigt är den här mänskan typ i fyllan hela tiden och är världens sekopää så det är liksom inte så lyckat att samtidigt villa hålla allt i trådarna.

Men turnén gick överlag bra och vi hade skitroligt trots att inte alla spelningar överhuvudtaget var lyckade, herregud, den sista t.ex. var en totalkatastrof för min del. Mixaren i fyllan och visste överhuvudtaget inte vad man skulle göra med en synth, jag borde själv ha tagit över men jag var ju också osäker på kopplandet, så det blev nog en totalflopp och sen var jag skitsur den kvällen.


Finaste paikkan var en sån där trailerpark i Köln, ett ställe där folk bara har börjat bo och dragit sitt pick och pack sen år -89. Det är nog något så vackert över folk som verkligen med hela sin själ står emot samhällets förväntningar och bara lever sitt liv utan att låta sig påverkas av yttre tryck. Men också där fanns det ju problem. Alltid nån som är i fyllan, tar droger, inte sköter sig och inte vill anpassa sig till regler och förordningar. För där det finns människor så finns det ju också alltid regler, hur uppsluppna saker än kan te sig.

Och det blev jag också så himla störd på i längden: att liksom detta evinnerliga dokande och pårökande går som en röd tråd genom alltihopa, kom att tänka på att vad är det muka i det som är frihet och kärlek? Människorna målar och skapar en vacker, uppsluppen värld omkring sig men de ter sig ändå för mig som slavar under flaskan, och sen när de mer ter sig som gamla spurgun bara än som rebeller, så vad är det för vackert med det? Det är en svår balansgång det där. Och det ter sig så synd för mig att det tycks vara så svårt att vara en motståndare och stolt. Kan man liksom inte vara en motståndare och helt attans klar i huvudet? Straight edge-rörelsen ter sig mer och mer som det vettigaste alternativet för min del, även om jag heller inte skulle villa förbinda mig till att gå så långt. För jag vill ju också kunna vara fri, jag vill dricka vin om jag känner för det, men jag vill inte bli en slav under mina addiktioner.

Blev nog förtjust i mitt eget liv igen efter detta, har t.ex. ingen lust för tillfället alls att spela dataspel eller döda tid: vill istället bara ta itu med saker och göra musik, skapa och fixa eftersom det sist och slutligen ju är DET JAG VILL. Det slog mig nog hur lite jag gillar sånt där attans skitliv, liksom glorifierande av att stanna uppe hela natten o doka, röka direkt på morgonen. Ja, det kanske är hur charmigt som helst för de som är 21 år gamla, att örveli örveli vad vi är rock. Men för oss 35+, vafan är det för fint i det? Att låta sitt liv rinna ned för kakkarännan?
Märkte också att jag tyckte att allt var så deja vu, allt det här med punkare o hippies, squat-liv och dokande. Sånt där har jag med jämna mellanrum råkat på i hela mitt liv så det är liksom inte intressant längre. Märkte att jag tyckte att de flesta var så förutsägbara, orkade inte snacka med dem, lyssna på deras monotona babbel. Men sen så fanns där ju än 3-4 helt underbara människor, alltid finns det ju dessa, och de är ju de man sen bär med sig i sitt hjärta också.

Das Land Des Billiges Bierchen (0,5 liter).

Reckling-frühstück

Jag tar mig en välförtjänt paus (och det var VARMT. Ni ser! Tjugu gradish).

En av våra kuskar vid nattelden.

Utanför vårt ställe i Recklinghausen.

 Jag bondar med mina bästa vänner.

Tuesday, March 28, 2017

Slut på krafterna

Jag har nån helvitis ångest på gång, eller vet inte vad det här annars skulle kunna vara? Har svårt att sova, vaknar tidigt, är sen ändå bara trött, kan inte koncentrera mig, är konstant irritabel, nyser och känner mig allmänt svag och virrig. Och är inte det minsta sugen på att åka till Tyskland på turné på torsdag, även om jag vet att det antagligen är exakt precis det som kan tänkas vara kuren till det hela.
Känner mig bara så urbota känslig, kan heller inte få ur mig tanken på att en äldre lärare från ÅA såg mig på Poetry Pub och sen undvek mig och tittade lite fult på mig (tyckte jag) - undrar om det var för att jag skämtade om SFP eller någo? Sådan som jag är så tycker man ju att jag borde ha lärt mig att hantera detta att jag antagligen inte är älskad och prisad av alla, tvärtom. Och att det är helt okej, närapå önskvärt.
Det känns på så många sätt att den här boken jag håller på med är mitt sista hopp, min sista fasta punkt i tillvaron. Och också det ger mig också grym stress, tanken på att den måste bli bra, den måste bli så bra att de vill att jag ska fortsätta skriva, för annars är det ute med mig. Annars orkar jag på riktigt inte vara med längre, för ingenting är roligt. Jag skiter i det här samhället, vet att det finns massor att kämpa för och att man kunde stå på barrikaderna varje dag istället för att sitta här inomhus och klaga. Men mina krafter är liksom slut, vet inte hur jag annars ska formulera detta?

Sunday, March 26, 2017

Söndag på eder

Tankarna kretsar just nu mest kring hur man pratar om saker. Liksom hur man ur intet kan skapa en hel värld. Jag vet, jag är söndagsmosig och det är ingen reda med nånting. Det är 1. den där boken: Laudatur. Så jävla bra, så jävla träffsäker. Lär mig så mycket av den, just hur man kan skapa så stora saker av bara ord, trots att ingenting egentligen händer. Laudatur är ett klockrent exempel på det som jag själv saknar i mitt eget skrivande, dvs pauserna, reflekterandet, det som händer emellan det som sägs och det som händer. Jag är så förtjust i den boken och jag hittar mig läsande samma mening opp o ner, för att liksom suga i mig essänsen av den, förstå det som sägs på djupet: enkelheten i budskapet men just briljansen i att det egentligen är så enkelt.
Och sen 2. The art of listening. En dokumentär jag såg igår. Pretto? Javisst, som fan, men också där slog det mig hur mycket orden har betydelse. Musikupplevelsen är en sak men det är också hur man pratar om det som händer, det är egentligen först när man säger det högt som man förstår vad som händer. När musikerna pratar om musik. Som till exempel det där som kan hända i en studio, medan man spelar in. Att mitt i allt står hela bandet och sjunger tillsammans, för att man behöver backing vocals. Och ingen har egentligen förutsett att det kommer att gå så, men mitt i allt sjunger alla, och man ser det på dem: alla är just då, för stunden, rätt igenom bara lyckliga.
Alltså mitt huvud håller på att explodera, jag måste nog dra mig tillbaka till sovrummet och fortsätta läsa.

Wednesday, March 22, 2017

Vafan det nu är man sysslar med utan datorn

Idag låg jag i sovrummet och läste - något jag inte gett mig ro till att göra i flera månader om än litet halvhjärtat, då och då. Men igår lossnade det och idag fortsatte det, jag satte i gång med Sandströms Laudatur och det löpte, jag blev inspirerad och sidorna for och snart hade jag läst fram till över sjuttio. Jag kände att jag började bli så trött att jag inte kunde hänga med i sammanhanget längre, i boken. Och vad skulle en normal människa ha gjort i den situationen, för än 15-20 år sedan? Jo, antagligen bestämt sig för att det är dags för att låta ögonlocken falla, gå och lägga sig helt enkelt - klockan var ju ändå närmare halvett och så vidare. Men vad tänker jag, en oduglig fåntratt i närmare 40-årsåldern? Jo, att jag måste stiga upp och maka J från datorn, så att jag också ska ha tid med mina spel, dvs att jaga virtuella prylar i Secret Society och samla på meningslösa prylar och sammanställa kollektioner och jag vet inte vad. Till vilken nytta? Nå ingen! Varför gör jag det då? Jag vet faktiskt inte. För att jag medan jag spelar känner mig djupt lycklig och passligt bortkopplad från allt det alldeles för verkliga som finns utanför den prydliga lilla spelvärlden. En liten detalj också: man behöver aldrig städa i ett spel. Diska, eller torka damm. Söka jobb. Ta itu med saker. Spelvärlden är alltid ordnad och självklar.
Jag är naturligtvis medveten om att de flesta i min ålder helt enkelt inte har möjlighet att hålla på såhär som jag gör: de har familj och plikter och allt det där. Men när jag nu inte har det, när jag har spelat mina kort så att inget jäktar mig, nånsin. Jag har bara mig själv och östanvinden (okej, nu är jag påverkad av Sandström tror jag. Sådär skriver ju inte jag). Och jag bara frågar mig, att vart har vi kommit när ens realitet ser ut på det här viset? Jag underar om restriktioner hade kunnat föra med sig nåt nytt och fantastiskt, som ingen nättid efter nio, som jag märkt att vissa kör med?
Kanske man kunde testa med att börja med en dag i veckan, eller så. Det känns bara då som att då måste jag nog ha J med mig också, annars funkar det inte. Kanske en kvällspysseldag i veckan? Man måste jobba med prylar, konst eller vafan det nu är man sysslar med utan datorn. Tänker försöka give it a go. (Hör redan mig själv med hög röst gå på här om hur fantastiskt och befriande det är med kväll utan dator, oj hör ni hur långrandig jag är? Aj suck ändå.)

Tuesday, March 21, 2017

Ett nostalgiskt inlägg om München

Jag har en underlig tid på gång. Pendlar mellan att känna mig energisk och sjuk, inspirerad och totalt på bottnen. Läste en gång för alla ut Tove Janssons Meddelande - en novellsamling som nog var så attans underbar på så många sätt. Så mångsidig, enkel och träffsäker så man hela tiden litet baxnar och viskar "sådär". "Det är sådär man gör det." Beskriver stora saker på ett så otroligt kärleksfullt och vackert sätt. Utan att liksom slå till med nåt överdrivet litterärt utsvävande. Nå väl. Jag vet inte om det var Tove eller hur det gick till men så idag snöade jag in på att kolla hashtaggar från München, på instagram alltså. Jag har ett underligt förhållande till den stan. Den är ett så klockrent exempel på villrådighet och ungdomens motstridiga känslor rent konkret, kanske. Det är en vacker stad, en stor stad, vilket ju från första början gör en nyfiken. Men så är det också en kokett stad, en korrekt stad och en stad som unga konstnärer ofta avskyr och vill bort ifrån. Berlin är ju liksom Tysklands hipstermecka och det som allting jämförs med. Märkte att unga instagrammare från München taggade sina coolaste bilder med "berlin" trots att bilderna var från München.


Det här är ett så attans beskrivande påstående: "När münchenbor vill prisa sitt bostadsområde säger de: 'Här märker man för det mesta överhuvudtaget inte att man är i München". (Bild stulen från Süddeutsche Zeitungs för övrigt förträffliga ungdomsmagasin Jetzt.de:s instagramkonto.)

Jag var 20 år i den här staden, au pair och ständigt på jakt efter äventyr. Det är klart att jag blir grymt nostalgisk när det kommer till allt från München, Tyskland överlag faktiskt, och idag kom jag på att man ju kan leta efter hashtaggar från olika ställen, som #brudermühlbrücke (en pointless bro) eller #bittezurückbleiben (Tysklands version av 'mind the gap'). Jag försvann in i ett drömskt landskap av graffiti, u-bahnssvärmeri och tillbakablick, Jag fick lust att se på min nuvarande stad, Åbo, med samma ögon. Och jag tänker: det är såhär det är med städer och överlag, platser man har bott på en längre tid. Man bär dem alltid med sig, man har ett förhållande till dem, ett ofta just nostalgiskt sådant och det blir potatismos i huvudet på en när man tittar på bilder från de här ställena. Man kan börja gråta över en kopp Milchkaffee och sådana saker.

Sunday, March 19, 2017

Tomatsaft: härlighet

Ungefär så ska en riktig-riktig michelada se ut.
Ni fattar. Det är Mexico. Det är goda grejer.
Igår drack jag det konstigaste av konstigt: michelada. Google it. Det är en mexikansk dryck som man kan slänga ihop lite som man vill, men huvudsakligen består den av tomatsaft, öl, sojasås, worcestersås, limesaft och kryddor. Man kan sätta apelsinklyftor i också, det gjorde jag. Det är det här med tomatsaft och öl som är galenskapen. Men det funkar förvånansvärt bra! Ni vet Bloody Mary: Det är lite som en somrig variant av det.
Idag har jag druckit nåt jag kallat "fattigmansgazpacho" och det består enbart av en kopp tomatsaft, saften av en lime, några stänk worcestersås och tabasco. Det är så gott att man måste suga i sig hela koppen på en gång.


Utanför min trivselkokong

Idag är jag nog sjuk (tror jag). Vet att jag skriver det varje gång jag är ens lite sjuk, men jag har svårt att skilja mellan känslan av att jag håller på att bryta samman på ett psykiskt plan o känslan av att bara ha lite stegring. Det här tycks heller inte bli bättre med åldern, tvärtom. Vad blir bättre med åldern numera, förresten? När man har fått självsäkerheten och obryddheten o allt det då, menar jag?
Sitter och drar i lösa logon och banners för en hemsida och får inte riktigt nån rätsida med nånting. Har illa smak i munnen och minns hur äckliga karlar jag träffade i torsdags. Igen den där känslan av att världen utanför min trivselkokong är en chockerande, brutal och svårhanterlig cirkus. Träffade en italiensk karl som kritiserade mina kläder, sa att varför går jag i svampskjorta och gröna byxor, tycker jag att det är fint det där, att se ut om en urskog? Ja, utropade jag. Precis! Att se ut som en urskog. Det är grejen.
Insåg att han tyckte att det var urprovocerande att jag var pratsam och självsäker, hade åsikter som jag inte var rädd för att yttra osv. Sen började han prata om att finska kvinnor mejkar sig för mycket, att vissa ser rent katastrofala ut, att det är heemskt. Antar att det skulle funka som nån indirekt komplimang till mig som inte har makeup. Men hohoh, gäsp, vilken urdålig teknik att dissa mina medsystrar, liksom not the way to go hördu Krösus. Som socker på toppen försökte han kyssa mig när han skulle gå, jag ba nope mister, nice try men hördu näpp.
Ok, att skriva sådär långt gav rysningar och nu slocknar jag, måste retirera. Hejdå.

Friday, March 17, 2017

Fyllemeddelande torsdag

Fyllemeddelande från ponks:


Vad kan man säga?
JO att, under varje fucked up människa, finns en varelse som söker efter någon form av bekräftelse.
Dissa inte en människa som säger saker som för dig är fel, Lyssna, ok.



Det här leder ingenstans, för alla läser, o ingen tar det till sig.


Jag kommer med ett konkret exempel.


Jag träffade en karl som för mig var burdus, äcklig och bara en sån form av karl som jag gör bäst i att hålla mig långt borta ifrån. En sån där karl som också avskyr mig vid första anblick: som ser att där kommer en sån där PK-typ som fan inte tål nånting.
Och som provocerar mig till att avsky honom ännu mer.
På riktigt, det är såhär de fungerar.
De ger verkligen allt för att man ska ge sig iväg och inte lyssna på dem.

Nå väl, om man (i mitt fall) lyckas övertyga dem om att man är nåt mer än bara en kvinna och också en människa med åsikter och som

alltså jag hejdar mig här för att det är verkligen så att man måste bevisa att man är mer än bara en kvinna.

Hur sjukt är inte det? På riktigt: om jag hade varit en karl idag hade jag bara varit en jävla alfa som alla andra karlar instintkvt hade avskytt eller allierat sig med, men nu råkar jag var kvinna så jag är bara lite irriterande eller sexig. Liksom.

Det här hände åt mig idag: jag flippade aningen och en historia flög ur mig, och så sa den där karlsatan att jag "steg i hans ögon".

Alltså tänk på det en stund.
Att jag måste liksom bevisa grejer för att nån ska säga att jag "är nånting".

Och fantamig om jag inte kände mig lite nöjd där också, Samtidigt som mitt hat är lika stort från början som intill denna stund. Jag hatar vita män som inte förstår sitt privilegium. Så enkelt är det. Jag tål det inte, men jag lever samtidigt i den här världen, där saker fungerar på ett visst sätt som jag har lärt mig leva efter.

Och min poäng här skulle egentligen vara att där egentligen, bakom den där äckliga karlen, fanns en älskvärd människa som ofta hade känt sig liten till o från. Som jag vid nåt tillfälle faktiskt förstod och kunde relatera till. Men oj så liten den poängen blev. Så jätteliten.

Thursday, March 16, 2017

Coming up: jackvakt

...och känslan efter att man skickat iväg en text för kommentarer och nu bara sitter här och fjärtar och inte kan företa sig något.
Idag ska jag vakta jackor på en tillställning. Ja, så är det sagt: jag ska ta emot folk och sedan vakta deras ägodelar. Undrar om de vet att jag har ett förflutet som kleptoman?
Idag är det också Poetry Pub, något jag verkligen storgillade sist det begav sig. Hybrisen växte också något kolossalt då jag tog mod till mig, ställde mig på scen och välte ut den fjant jag är. Idag tror jag inte att jag kommer att bjuda på något framträdande, även om hela kroppen skriker att jag borde skriva nåt nytt. Kanske gör jag det sen vid jackorna, tänkte jag. Kan vara en ganska tilltalande omgivning för text.

Wednesday, March 15, 2017

ÅNGRAR DU NÅGOT (Rösta!)

Ibland undrar jag om det är någon som fortfarande läser här, eller om det är bara nätrobotar som far omkring och skapar läsare. För att ta reda på om här faktiskt går riktiga mänskor, skapade jag en liten undersökning: ÅNGRAR DU NÅGOT (på ängelska). RÖSTA! Det är anonymt. Se upp till höger.

(Mobilscrollare: använd dator eller välj alternativet "view web version")

Tuesday, March 14, 2017

Vad skrivandet lär (och har lärt) mig

Jag insåg här igår kväll att skrivandet verkligen gör saker med en, förändrar en på djupet. Eller ens tänkande, liksom. I varje fall när det gäller mig. Saker som man också kan applicera på annat än skrivande, menar jag.

Jag har nu alltså gått Litterärt skapande i ja, vad blir det? Ett år kanske. Och nu ska jag dela med mig min största läxa därifrån, nämligen att en text inte är klar när man väl har skrivit den. Det här har varit helt mindblowing för mig. Jag trodde ganska naivt innan, att texter är sådant där som rinner ur en och som man känner på sig när de gör det, att "nu händer det, nu kommer den där texten." Och visst, i passager kan det ju hända, att den där texten faktiskt väller ur en. Men i det stora hela är det liksom så mycket som ändå ska gås igenom och funderas på, innan en lång text verkligen är sammanhängande. Jag upprepar: editera, editera, editera!

Jag har aldrig riktigt haft tålamod med sånt här som att editera grejer jag gjort, ska jag erkänna. Men med skrivandet, så har jag det, konstigt nog. Det måste kanske betyda att det här är något jag verkligen brinner för. Eller så tror jag. Jag tror verkligen satan fan att skrivandet är nånting jag på riktigt, på riktigt vill göra, och jag blir nästan litet emotionell när jag medger det högt för mig själv.

Och tänk, detta ständiga editerande har faktiskt lärt mig det om livet överlag, att saker liksom inte är klara bara för att man har gjort dem, utan att det krävs omtanke och infallsvinklar och omarbetning och hur mycket som helst, för att något verkligen värdefullt ska födas.
Min handledare sa nåt så klokt här om dagen. Jag har alltid tänkt att idéer är nåt slags gudagåvor som bara faller ner till en för att det är meningen att de ska förverkligas, och så när jag entusiastiskt föreslog en idé sa hon bara: "Ja, testa den. Men testa olika grejer. Inte bara det första som kommer upp i huvudet." Det där var fan en läxa för livet för mig, vet inte om hon förstod det just då, eller jag, men det var det.

Min poäng med hela den här osammanhängande harangen är alltså, att saker inte nödvändigtvis är klara bara för att man tycker att de är det, för att man har skitit ut ett lass som för stunden ter sig som en tallrik guld för en. Och det bästa är att det går att applicera på allt man gör, till exempel gav det mig grymma insikter i samarbetet med den där andra musikern: att hon fan inte förstår att editera, hon låter bara allt som kommer upp i hennes huvud för stunden ligga kvar och forma en enda röra.
Den här insikten är nånting jag tror att man måste uppleva själv innan man verkligen kan praktisera den. Jag tror att speciellt musiker skulle dra stor nytta av det här med att testa olika grejer, inte bara det första som kommer upp i huvudet.

Gissningsleken: vad felas ponks?

Jag inser ju nog vilken whiner jag är när jag skriver inlägg som det föregående, i vilka jag klagar över grejer som ju verkligen inte är några problem, i nån värld, alls. Borde kanske sluta med det.
Men idag är det faktiskt lite synd om mig. Jag har gallsten, eller vad jag nu har. I varje fall gör det himla ont i magen, bröstet och ryggen. Det kunde lika gärna vara gasbesvär, för jag rapar också. Nej, jag vet inte vad det är. Alla kan gissa, ett förslag var.

Sunday, March 12, 2017

Trött och besviken

Äh, jag är så trött och besviken, trött och besviken. Varför ska det nästan alltid vara så att när jag träffar nytt folk för att göra nåt tillsammans med, så slutar det med att jag går hem, sur och svärande, besviken och på dåligt humör? Nu blev det IGEN så, alltså det är knappt jag orkar skriva om det. Var ju meningen att jag skulle sjunga o spela lite med den där *übermusikaliska* (himla med ögonen) tjejen jag träffade för några veckor sedan, hon verkade lite mysko men jag tänkte att äh, hon är bara lite speciell och HON KAN SJUNGA STÄMMOR, det var liksom den enda kanal mitt huvud var inställt på: att hon den här kan harmonisera. Henne MÅSTE jag musicera med!! Nå väl, så var jag hos henne igår och sjöng o spelade hela dagen och hör och häpna om jag inte tyckte att det var helt sjukt tröttsamt hela grejen. Vi spelade ju hennes grejer, eller det var ju liksom meningen: att jag skulle vara med i hennes musikprojekt och jag tänkte att det kan jag väl göra, det här är nåt nytt och intressant och nån som kan någo. Men suuuuck, så var den där musiken bara så attans enformig och oredigerad. Alltså verkligen, oredigerad! Full med influenser härifrån och därifrån: harpa emellanåt och en massa dåraktiga stämmor, ingen reda med nånting och ett enda sammelsurium som hon på nåt sätt ville arrangera, och där var det då meningen att jag skulle minnas vilket hojlande som skulle vara var, i en härva som gick i en upprepande, jävla URTRÅKIG ackordföljd. Det avgörande var ju att hon inte ville lyssna på mina förslag, det var bara nej, inte så. Fick en känsla av att det här var hennes musik som ingen liksom skulle säga nånting till om. Ironiskt nog så kom ett meddelande idag morse, att de improvisationer jag gjorde till en början var bra, när hon lyssnade på våra inspelningar. Jag bara jaha, och det säger du nu? Du hade din chans, liksom. Fuck, vad trött och besviken jag är.

Tänkte på det också, att jag överhuvudtaget inte kan med människor som inte förmår skratta åt sig själva. Alltså, det är nån mur som byggs upp där mellan mig och dom om jag inser att de tar sig själva på ett för stort allvar. Jag blir bara själv en allt större apa, har lust att pissa runt i knutarna. Jag orkar inte! Och det går heller inte in i mitt huvud, alltså jag begriper inte hur en människa kan vara så sjävinvolverad att den varje dag skriver meddelanden, som bara har med deras egna juttur att göra åt nån annan? Alltså, ringer det inte nån klocka där hos dem, att det där är en annan människa, med egna tankar och egna projekt? Att det första jag vill tänka på en söndagsmorgon, kanske inte är vad jag sjöng och gjorde i hennes låtar igår? Hur kan man vara så totalt förblindad av sina egna skyddslappar? Nej jag fattar inte, och än mindre fattar jag varför jag alltid ska befinna mig i situation efter situation då jag måste fundera på hur jag ska nästla mig ut ur dem.

Nåja, ju mer jag tänker på det här så inser jag ju att det bara helt enkelt handlade om personkemi och att det inte funkade. Det är ju lite så med musik, att antingen funkar man ihop eller så inte, och inte är det väl nåt konstigare än att här funkade vi inte ihop, för att vi är på olika våglängder. Inget mer att fundera på den saken. Back to my own business.

Wednesday, March 08, 2017

Älska illitterära vänner


Snart

Nu händer det. På lördag ska jag och basta och sjunga med min nyfunna vän.
*It is happening*
*Social life is coming*
Jag är rädd och uppspelt som en misshandlad hund.

Tuesday, March 07, 2017

Flyt idag

Det är väl bara att erkänna det: sen jag började skriva tycker jag att det är allt svårare att skriva blogg. Jag börjar på nånting, och sen spårar det ut. Och ja. Det känns liksom inte så fruktbart att skriva ytterligare ett inlägg när man har tiotusen ord bakom sig. Eller hur många ord det nu sen är. Fan vet jag. (Kollar efter, för nu blev det här ju nästan intressant.) Okej, det var litet över 3000 ord. 17000 tecken. Det är väl ganska mycket på en dag? Fan vet jag, vad spelar det för roll, förresten.
Jag har helt enkelt flyt idag bara, ville kanske bara meddela det.

Friday, March 03, 2017

För dom som är ensamma

Jag glömmer numera att sätta upp saker jag gjort, inte för att det är nån prioritet heller, men för att nu få nån känsla av att man har åstadkommit något, så kanske detta då. Svordoms omslag. Skiva: För dom som är ensamma. Svårgillat, besvärligt, tungt. Och jag gillar, bland annat pga just de orsakerna.

Thursday, March 02, 2017

Fråga mig, jag säger nej

Jag är så stolt över mig själv, för jag har börjat säga nej. Jag säger bara nej, och så är saken ur världen, sen får jag göra något annat, uppbyggande, konstruktivt, för mig viktigt. Jag undrar om det är såhär som de flesta har format sina liv, att de har sagt nej till andra och ja till dem själva? Är ju grovt förenklat förstås: klart att det inte är så lätt som att man bara säger lite ja till sig själv och så faller allting på plats, men det verkar som att jag alltid har saknat en grundläggande del som avgör vad som till exempel är viktigt för mig, just här och nu. Jag sätter alltid andras behov i första hand. Nu låter det här som om jag skulle vara nån barmhärtig samarit, det är jag naturligtvis inte - men när nån frågar mig om nånting, så tror jag alltid att det är totalt fara på färdet eftersom de har kommit så långt ner på listan att de frågar mig. Och kan jag inte hjälpa, så försöker jag fixa så att i varje fall nån annan än jag kan hjälpa.
Det var den tanken. Jag var lite duktig, för jag gick i säng före tre igår natt. Idag har jag skrivit kvalitativa saker, satan. Jag skrev bl.a. om en spansk likörstövel som sen gick sönder och doftade vaniljblod. Kvalitativa saker, satan.

Svårt för sig

Jag vet att jag borde flytta mig själv och datorn nånstans ut ibland, på café, vidga vyerna litet. Jag vet att det skulle göra gott. Men när jag vill göra det svårt för mig.

Wednesday, March 01, 2017

Hej

Pendlar mellan extrem upprymdhet och extrem trötthet. Spelar dumma spel tills långt in på nätterna. Sneglar ibland åt vänster. Det var det.

Sunday, February 26, 2017

Att leva musik


Jag träffade en Musiker igår, och vi sjöng lite tillsammans, jag blev skakig som en tonåring. Det var tjeckisk tjej med kinesisk uppväxt, eller hur det nu gått till. Hon har en massa bakgrund inom musik men har inga kontakter i Åbo. Så nu letar hon liksom efter ett sammanhang och där dök då J o jag upp. Redan när jag hörde hennes juttun på nätet så började myror krypa omkring i mig, jag märkte liksom att här är nån som FATTAR GREJEN och genast blev jag nojig. Hon spelar alltså kinesisk harpa, guzheng eller vad det heter, spelar också kantele o piano o sjunger i stämmor som en gud, och herregud, jag märkte liksom hur det började rycka i mig av lust att vara med och att inte göra henne besviken. Alltså jag lärde mig så sjukt mycket om mig själv igår! Jag insåg (igen) hur mycket musik betyder för mig, hur fucking STOR musiken är för mig, och hur mycket jag undertrycker den. Jag har ju liksom alltid hållit mitt eget musicerande för mig själv, liksom aldrig hittat nån (inte letat heller) som jag tycker att på riktigt skulle kunna göra de grejer som jag på riktigt vill göra - sjunga stämmor osv. Det här är ju från början en helt weirdo-inställning, varför har jag tänkt så? Varför håller jag liksom det största och bästa jag vet som en grej hos mig själv enbart? Jovisst, jag spelar ju med andra också, men där utmanar jag mig aldrig, i synnerhet nu med punkarna. Jag njuter av att inte känna några prestationskrav. Jag sätter lite effort på det och så känns det bra.
Men så händer det här då, att jag träffar en tjej som jag direkt instinktivt anar, jag ser det fan i hennes ögon, att den här människan LEVER musik. Och då händer det, jag blir skakig, svettig o fnissig och som en tonåring igen: jag blir som farsan när han nån gång, väldigt sällan, träffar människor han ser upp till och blir en totalfåne, en fjant, en TÖNT. Och hon spelar och sjunger fritt och vackert där i lägenheten, o jag sneglar på henne o tänker att hon både är attans störande och samtidigt så härligt fri. Hon är liksom otyglad men samtidigt klichémässig: hennes musik är inte unik på nåt sätt, jag fattar den totalt och den är känslobaserad - det är sånt som jag undviker. Och så är vi där igen - jag inser att jag liksom via humorn och lättsamheten har närmat mig det svåra, dvs att vara ett med musiken, att verkligen våga uttrycka sig genom den. Jag är så himla rädd för att uppfattas som pretentiös, men där sitter sen hon och är skitpretto men det gör ingenting, ingen kan klaga.
Och sen sjöng vi, hon lärde mig en kinesisk folkvisa o spelade guzheng, jag sjöng emellanåt melodin o hon improviserade ovanpå och sen samma sak med en finsk visa, hon sjöng och jag improviserade. Och jag märkte hur lätt jag blev, helt flickig och fnissig. Det var så JÄVLA häftigt o fint. Först var jag bara så himla nojig för att jag så prompt ville visa henne att jag kan det här, jag håller fan min stämma och jag är fri också: jag är ALLT DET DÄR. Samtidigt ville jag inte liksom förvänta mig för mycket, var så rädd för att hon skulle känna så som jag ofta gör (!), att jag är överlägsen, bättre o att jag liksom kan dra en lång djup suck för att de där andra inte fattar. Jag var så RÄDD för att helt hänge mig till något när någon som eventuellt är bättre än jag är med!! Och det där säger väl så sjukt mycket om mig? Hur jag lever i min lilla bekväma bubbla där jag aldrig utmanar mig själv eller sätter några större krav på mig, hur överlägset jag betraktar alla andra också. Överhuvudtaget, att jag betraktar musik som nåt man är bra eller inte bra på. Alltså, jag måste skrota de där ruttna föreställningarna!
Noteras skall, att jag ju nog också har spelat med folk som tekniskt taget är hästlängder ovanför mig, som fingrarna bara far på och som är skitduktiga, men där har jag ändå också känt att de missar nåt väsentligt, att vi inte uttrycker oss på samma sätt, att deras teknikalitet bara är just teknikalitet och inte musik. Men hon alltså: hon hade det där unika, en frihet i sitt varande, nåt meditativt i musiken nästan, och en fullständig, fucking skrupelfri förståelse av harmonier o disharmonier! Klart att jag närapå fick kakkan i byxorna.

Nå, sen kommer del två. Hon var så säker i sig själv och en sån dominerande personlighet, och det här skrämmer mig också, hur liten jag blev bredvid henne. Hon sade sånt där som att hon har slutat sjunga a cappella med andra för att de aldrig "når upp till hennes nivå" - helt sonika sade hon det, som om det var så man sa. Och jag hajade till när hon sa så, för jag erkänner: sådär tänker jag ju också. Men jag försöker i varje fall att inte genomgående tänka så, att inte se ner på andra bara för att jag tycker att de inte "når upp till min nivå". Tänker alltid att det finns annat som andra kan som jag kan lära mig av, försöker dessutom att inte se på musik som nåt man till varje pris måste vara "bra på".
Sen började hon skriva på MSN, att jag sku lyssna på hennes musik och se om där finns stämmor som jag kunde tänka mig att sjunga vid live-sammanhang o vi funderade på att uppträda på nån open stage. Och jag tänker förstås: SURE, let's do that! Men samtidigt är jag just lite rädd för att hon helt ska köra över mig och att jag forever ska vara den där "lilla medhjälparen". När vi sjöng sade hon sånt där som att "let's skip that pause, it's easier for you" och jag tänkte bara NÄ, int någo "easier for me" här nu. Nåja, när jag tänker mer på det, så vad har jag att förlora? ingenting. Måste nu, en gång för alla, omfamna det här tillfället nu och låta mig go with the flow nu bara.
En annan rolig detalj är att jag var så upp o köra över allt det här igår att jag satt och var stirrig och tyst hela kvällen och sen fortsatte drömma om det på natten, att vi satt o lyssnade på hennes musik och en biisi var ett klockrent plagiat av en Britney Spears-låt. Och jag sa det, att den här på minner ju nog jävligt mycket om den där Hit me baby one more time. Och då blev hon så defensiv och började joma att näää, inte alls. Och då blev jag så himla, jävla sur att jag bara sa "fine, i'm out" och så snörde jag på mig rollerblades (!) och stack därifrån, kom hem o sa att hon är en idiot. Drömde liksom om besvikelsen, att hon ska vara en sån där som inte kan se på sig själv kritiskt, som inte kan medge sina egna brister. Vilket ju nog också kan vara faran med att jobba med vem som helst, men nu ska jag inte måla fan på väggen.
Kort sagt: jag lärde mig så mycket om mig själv igår på en så otroligt kort tid. Tack universum, tack tack.

Friday, February 24, 2017

Sälj kulturell grej med karl

Kikade lite på Åbo svenska teaters utbud och blev så trött. Män efter män efter män efter män. Varför ska det vara så mycket män i det kulturella utbudet? Jag är så otroligt TRÖTT på män och när de ska vara överrepresenterade överallt, speciellt i det kulturella utbudet.

Män med mikrofoner

En berättelse om en POJKE?! Nää...

Kulturmän i pompös dialog

Män och raketer

Den här tar väl ändå priset. En KARL som är lucia?! Wtf hohohoho hihiihi hahaha.


Ett steg framåt i ovissheten

Ibland villar jag mig in på nätsidor som handlar om "hur man ska skriva en framgångsrik blogg." Sånt här ter sig alltid roande för mig, eftersom jag alltid har varit jävligt noga med att inte leta efter framgångsrecept när det gäller den här bloggen, utan att snarare låta den leva sitt liv och icke-liv, utan yttre påtryckningar. Ändå råkade jag idag morse på nånting som jag tyckte lät helt vettigt:

"Far too many people associate blogging with self-promotion, but that’s a common mistake. Your blogging strategy should be about building and cultivating an audience, and that objective is rarely achieved if you’re only talking about yourself."

Jag tycker ju inte om tonen här heller, "building and cultivating an audience", men tänkte på det där med att prata om sig själv. Kan faktiskt hålla med om att många bloggar jag slutat läsa helt enkelt handlar för mycket om bloggskrivaren i fråga. Jag menar, människor ÄR ju verkligen intressanta och jag läser gärna om dittan och dattan i deras liv, men ibland blir det för mycket uppräknande av grejer som den här personen i fråga håller på med. Det blir snarare som nåt slags lista än som något verkligen läsvärt, jag menar: vem attan är egentligen intresserad av att veta vilka arbetsprojekt någon annan är involverad i och hur mycket tid det tar av dennes liv?

Inatt märkte jag att jag låg vaken med tankemaskineriet uppskruvat på maximum. Ni vet, när man pendlar mellan dröm och verklighet: man drömmer något diffust och sen ligger man vaken och efteråt kan det vara svårt att avgöra vad som var dröm och vad som var verklighet. Inatt, å andra sidan, märkte jag att jag låg vaken, och det handlade om livsångest. Det var djupt allvar, det var frågor och kallsvett: vad fan ska jag egentligen ta mig till? Jag funderade om jag borde börja söka ett jobb på allvar, jag funderade på min tillvaro och om jag är skadad på nåt plan när jag har så lite motivation och lust att verkligen vara med på någonting, och jag funderade vad mitt spelberoende egentligen beror på, på djupet? Det handlar ju om någon form av eskapism: att inte ta itu med måsten utan att lura åt sig ett stycke vakuum, en stund då tiden inte existerar utan man snarare upphör att vara människa eller sig själv för en stund och till 100% koncentrerar sig på något helt oväsentligt. Jag har alltid haft en så fruktansvärt stark dragningskraft till att upphöra att vara mig själv för ett ögonblick, att nå "andra dimensioner" eller att slippa vara i realiteten. Det är väl just sådana som jag som ligger illa till när det kommer till vad som helst för beroende egentligen, för vi rymmer alltid hellre än ser realiteterna i vitögat. Samtidigt så gillar jag att "vara med mig själv" och att vara nykter, så det är inte det. Det är bara känslan av att ständigt vara jagad, att jag lever på lånad tid och att varje minut som jag inte gör någonting för att förbättra min situation går förlorad, som är så obehaglig.
För att nu nå nåt slags konklusion i den här rådigåggan, så vill jag påpeka att det här med att det är meningen att man ska arbeta för brödfödan går jävligt dåligt ihop med det här med att man är en eskapist. Jag har så otroligt svårt att föreställa mig att leva på så sätt att jag skulle sätta största delen av dan till att jobba med något för mig oväsentligt. Och det är det här som ibland väcker mig om natten, känslan av desperation och otillräcklighet, att det finns så många fler frågor än svar när det kommer till hur jag ska leva, och att jag aldrig tycks komma till nån form av lösning och lugn i det hela.
Så kommer helgen nu, och vi tar ytterligare ett steg framåt i ovissheten.

Thursday, February 23, 2017

Julafton imo

Ja men hej
ja men hej
ja men hej och hej och hej.
Har rytmer på hjärnan. Allt måste gå jämnt ut.
Nu ser det ut som ett jullandskap utanför och vad ska man säga åt det? Trevligt med jullandskap, två månader för sent. Trevligt med sommarhetta, i september. Och så vidare. Kan vi nu inte bara komma överens om att förflytta tiden 60 dagar bakåt? Idag är det 23.12. Imorgon är det julafton. Ingen julstress hinner nån ha heller. Det blir väl bra?

Wednesday, February 22, 2017

A killed darling

Kill your darlings, heter det. Och det har jag gjort. Jag har varit tvungen att skala bort onödigheter som sedan blir helt utan sammanhang, och den här passade inte in nånstans i min text, men den passar väl utmärkt in just här:

På eftermiddagarna knäpptes den gamla ugnen på. Ett surrande ljud av elförbrukning gick i gång och doften av mognande leverlåda spred sig i lägenheten. Gubben Trudbert bodde också i ugnen, och han vaknade när man knäppte på den. Trudbert var blyg men snäll, höll sig alltid i bakgrunden men tände sin gula lampa som ett tecken på att han var hemma. Trudbert tyckte bara om snälla sånger i dur, och han lyssnade speciellt gärna till en sång med orden “Han lever, han lever, han lever igen”, eftersom den handlade om honom.

Hejdå, Trudbert.
Nu snöar det som om domedagen var kommen och jag vill slå huvudet in i dubbla omslagspapper, lirka upp det i april.