...och så hittar man det. Nåt som kommer försiktigt, som får en att lystra till, att stanna upp med vad man håller på med, gå och titta till datorn: vad är det där? Nå det är Mashrou' Leila: ett band från Beirut, ett band som skriver låtar om till exempel genusidentitet och homosexualitet och som har varit i blåsvindar ett par gånger då de utmanar Libanons politiska klimat. Som både J och jag andäktigt har stirrat på sångaren, som har en sällsynt närvaro för att inte tala om teknikalitet då också - han använder rösten snarare som ett instrument än som en röst. Men det är liksom inte den tekniska biten. Det är att den här människan sjunger, så som jag sällan sett nån sjunga på en tid. Det är som att sången tar över honom, kan inte beskriva det på nåt annat sätt riktigt. Och det är så HOT. Ja, förutom att det är så sjukt bra, så har både J och jag suttit och varit fullkomligt genomattraherade av den här typen, det var roligt när vi kom på det. Ja för hans dragningskraft går över alla slags gränser.
Det här Är Så Bra. När man har sett på detta (och om man gillade det) så kan man se på till exempel konserten i Baalbek och kolla in hur sångaren i ett mer bekant klimat ter sig som en studsande Jesus.
No comments:
Post a Comment