Saturday, October 22, 2016

Gudomligheten

Jag gjorde just nånting som kommer att förvåna och förbrylla många i min bekantskapskrets. Jag skrev nämligen in mig i den evangelisk- lutherska församlingen igen. Wtf? tänker många. Hurra! säger nån annan. Varför gör hon på detta viset? Nå, jag ska försöka förklara.
Jag skrev ut mig ur kyrkan nån gång i början av 2000-talet, eftersom jag varken var troende eller tyckte att jag överhuvudtaget hade något med församlingen att göra. Jag tyckte att det här med att höra till kyrkan var något som bara hade hängt med sedan barndomen, allt det där med att man konfirmerades och sen passivt var medlem, jag ville inte vara med om att skapa nåt slags felaktig statistik. Och det tycker jag ju fortfarande, att jag inte vill vara med om att skapa nåt slags förvrängd statistik! Jag är inte kristen, inte på något konkret plan i varje fall. Jag stöder fortfarande inte kristendomen, men däremot kyrkan, eftersom kyrkan faktiskt har profilerat sig som en kova jätkä nu i och med flyktingfrågan. Sällan har jag sett kyrkan så handlingskraftig. Kyrkans utlandshjälp finns och agerar aktivt i Aleppo, kyrkan hjälper till med att bestrida avslagna asylansökningar hos enskilda fall. Jag tycker det här är värt att stöda med ett medlemsskap. Precis, när jag hade skrivit detta igår, så dök den här artikeln upp. Om nästan exakt samma saker!

 Ja, och så är det en annan mysko grej också. Genom att ha träffat spännande och intressanta, kristna människor har jag fattat att Jesus också var en kova jätkä. Alltså nu tror ni kanske att jag har fått någon form av dåndimp. Men alltså, Jesus var en bra och asketisk typ, han ville för fan bara sprida kärlek och lära folk att älska sin nästa. Sen har nu folk dragit fram och gjort fruktansvärda saker i hans namn. Som sagt: jag har inte många sympatier för kristendomen, hur den har dragit fram, vad den har gjort och hur inskränkta många kristna i allmänhet är. Men skit i det! Främst vill jag understöda kyrkans agerande i flyktingfrågan, i motsats till politikerna som står handfallna. Kanske vill jag också bara göra nåt konkret, ha förändring och sammanhang på nåt plan? Jag är uppfostrad i ett samhälle som, vare sig det vill det eller inte, har vissa kristna värderingar och jag har dem också, vare sig jag vill det eller inte. Jag vill dela med mig och jag vill vara en bättre människa. Och jag är inte ateist, har kanske till och med velat vara det, men jag KAN det inte. Jag märker det hela tiden, i naturen, i dialogen med mig själv och andra: jag tror attan att det finns någon "högre makt"- inte Gud i hens tron eller nåt sånt, men NÅGOT. Jag tänker lite enfaldigt att ett medlemsskap på nåt plan kanske för mig närmare nåt slags gudomlighet (fniss). If Jesus (and Buddha, and probably all the rest of the enlighted historical people) could feel it, so can I.

Och nej, nu är jag inte bättre än nån annan som inte tycker så som jag
och nej, man behöver inte sluta svära i min närhet, tvärtom
och nej, jag kommer inte att börja gå på gudstjänster
och nej, jag kommer inte att knäppa till mina kläder och gå i långfläta
och ja, jag tycker oftast att allt som är förknippat med kristendom är SKITTRÅKIGT
och ja, jag tycker egentligen att buddhismens ideal och sådana saker är mycket närmare mitt jag än kristendomen, men samtidigt så långt ifrån pga geografisk distans och levnadssätt, säkert
och ja, jag tycker att Bibeln är en sagobok, den är trots allt skriven (och redigerad) av människor
och ja, jag kan ha fel. I allt jag just sa.

4 comments:

M. Lindman said...

Bra, funderande text! Jag har i olika stunder under olika tider av mitt liv funderat på att skriva ut mig ur kyrkan. Har stört mig på homofobin som tillåts gro i kyrkan, etc. Men har blivit kvar, det har hela tiden på nåt sätt känts som att kyrkan har potential, att det på ett jävligt mysko sätt är en av de mest oregerliga samhällsinstitutioner som finns. Det här kommer att låta som att också jag fått dåndimpen, men jag skulle på det sättet till och med säga att jag hyser mer hopp än kyrkan än till nationalstaten, som nu är ett sånt där historiskt efterhängset som inte verkar ha mycket gott i sig, men som är pragmatiskt på olika sätt. Kyrkan har varit skit, som du skriver, genom historien på många sätt. Samtidigt finns det en diskussion om vad en bra och levande kyrka som gemenskap ska vara. Hm - har int någå klart för mig alls kring detta men har börjat överge tankarna på att skriva ut mig, speciellt nu när kyrkan verkligen är viktig genom praktiska ställningstaganden och civil olydnad.

ponks said...

Ja, det ligger något i det där du säger: nåt med kyrkan som en motpol till nationalstaten som jag verkligen inte har någon tilltro till. Samtidigt är hela det där med "tro" så förvillande, konstigt och märkvärdigt. Måste man liksom tro på Gud för att höra till kyrkan? Dunno. Men jag gillar när kristna värderingar används på "rätt sätt" - som just nu då med kyrkan och hur den aktivt reagerar för hjälpbehövande.

Liisa said...

Välkommen tillbaka!

ponks said...

Tack :)