Thursday, September 29, 2016

Milis födelsedagsfez 2016


Idag fyller våran (okej då, min - nej förresten: VÄRLDSMEDBORGAREN) Mili 5 år.
Behöver knappast ytterligare meddela eller understryka att jag är oerhört fascinerad av den här hunden. Den är lyhörd, samarbetsvillig, lättlärd, snäll, glupsk, ganska lat och har sina personliga egenheter som att den t.ex. är ytterst förtjust i små grejer, till exempel körsbärstomater. HELFESTLIGT. Med andra ord har den här hunden egenskaper som jag i allmänhet gillar hos vem som helst!

Dagen till ära utlyste jag ett upprop på FB i vilket jag frågade vad folk helst skulle se Mili fotograferad med. Det vinnande förslaget blev den här gången en fez, som jag - o ni kommer inte att tro det här - gjorde helt själv (svälj). Ja. Klippte sönder ett knäckebrödspaket som jag, äh det här är helt enkelt för stort. Går inte att prata om det.

"Talk to the tuft, I'm not in a feztive mode."

Wednesday, September 28, 2016

Roliga saker

Jaha, så det var musikdags igen. Jag är så vid liv. Så vid liv! Fuck helger, alltså. Överskattade fånhelger, säger jag bara. Det är arbete som är livet.
Okej, nu ska jag va tyst.

Det regnar. Det känns lite som en uråldrig företeelse som himlen höll på med i gamla dar: öppnade sig och grät på det där viset. Det är länge sen det har regnat. Jag ser inte alls fram emot vintern.
Jag har gett upp tanken på ett fast jobb. Det ter sig faktiskt mer logiskt att satsa på tokiga, självinvolverade saker som musik och skrivprojekt, saker som mamma höjde ett varnande finger för i min ungdomstid. "Du håller bara på med roliga saker" sa hon, som om det vore nåt väsentligt jag missade, som att arbete skulle måsta innebära en viss pina.
Ja, jag tänker fantamej fortsätta med roliga saker.


Monday, September 26, 2016

Munspyor och godiskross

Tristessanfallet drev mig ut i lördags: ja UT, bland folk, i stan och så. Det var ganska uppfriskande. Tog ett par öl med J på Tinatuoppi där det alltid händer grejer. Träffade på en trevlig trummis, snackade om gentrifieringen i stan och vi frågade oss vem alla dessa nybyggen egentligen är till för? Bra fråga. Läste annars en himla bra grej om just detta också, entreprenörsurbanism tycks det kallas. Fiffigt.
Sen slank två nötöbor plötsligt in genom dörren och jag kände hur jag riktigt fylldes av en sån där glädje som kommer oanmält, överväldigande. Vi drack så mycket att jag till sist började må illa och spydde i munnen men det märkte ingen och sen for vi hem.

Gårdagen var en katastrof. Jag har fallit för alla, ALLA Candy Crush-varianter. Jag som trodde Candy Crush var för töntar eftersom alla spelar det. Det var naturligtvis helt tvärtom, dvs jag som var tönt för att jag inte spelar det. Jag vann till mig nåt pris med obegränsade liv och sen låg jag i fosterställning och spelade till kl. 4 på natten. Yup, it's my life, it's now or never.

Saturday, September 24, 2016

Nutiden och underhållningsmaskinen

Förbered er på det värsta spoiled brat-ilandsinlägget.

Alltså jag är så uttråkad. Jag är så UTTRÅKAD så uttråkad, så uttåkad och uttråkad så jag inte vet vad jag ska göra av mig. Ändå vill jag inte riktigt göra något. Det är väl en besvärlig kombination?

En sak jag tänker på nästan varje dag, är att internet nog inte i längden är bra för sådana som jag. Nu ska jag inte leka otacksam, för det är jag inte: jag är väl medveten om de otroliga fördelar som finns i att ha www hemma i vardagsrummet. Men jag tänker alltid bara, att nog satan hade jag fått så mycket mer till stånd om jag t.ex. hade varit född på 50-talet istället.
De som är födda på femtitalet verkar för övrigt ha fått ALLT, har ni tänkt på det? De har vuxit upp i och med efterkrigstidens positiva framtidstro, jobb har alltid funnits, internet kom sådär passligt när de redan var för gamla för att snöa in på det totalt och nu är de så småningom pensionerade och kan sitta hemma och masturbera o spela Candy Crush hela dagarna.

Nå väl. Om nån hade sagt åt mig som fjortonåring att jag 20 år senare skulle ha en underhållningsmaskin med alla världens filmer, teveserier PLUS alla slags SPEL man kan tänka sig, hemma i mitt vardagsrum - då hade jag nog blivit så exalterad att jag typ hade börjat tugga fradga och sketit på mig. Men nu: jag gör ju fan ingenting! Jag sitter här som en förkroppsligad fjärt och surfar igenom listor med filmer och dokumentärer som jag KANSKE ska se på. Ibland känns bara det där att bestämma sig för vad man ska se på, som mer spännande än själva tittandet. Det enda kriterium grejerna ska ha är att de ska BERÖRA på nåt plan. Alltså, ser jag på nånting, är det bra om jag berörs, om jag glömmer tid och rum en stund. Börjar jag gråta är det megabonus. Spelar jag nåt spel, så gäller det samma: det är bra om jag blir så involverad att jag glömmer bort mig lite. Vafan är detta med att glömma bort sig? Varför vill man det? För att man är så arma uttråkad och opåhittig att man helst bara vill att nästa dag ska ta över och förinta den förra?

Har jag, liksom idag, än 10 timmar för mig själv så sitter och jag prövar olika spel, ser på dokumentärer och är TOTALT onödig. Jag tänker alltid nån gång att jag ska ta mig samman och typ sy nånting eller brodera eller rita eller musicera eller vad det nu var man gjorde innan internet kom, men det blir aldrig till nånting. Till och med en bok är för ansträngande. Jag tycker det är så synd bara, så mycket livstid som går till spillo. För jag vet att det heller inte är nån idé att "tala sans" med mig själv, jag tar ändå alltid bara den enklaste vägen ut. Samtidigt har jag accepterat att jag inte gör så mycket, tycker till och med det i sig är ett ställningstagande emot detta samhällets ständiga prestationskrav. Och sen när jag väl GÖR nånting (dvs nån har bett mig om något) då är jag ju nog sen å andra sidan ganska effektiv, förvånansvärt effektiv ska vi säga. Och då kommer jag på (som om det vore nåt nytt) att jag verkligen gillar att hålla på med saker och tänker att "det här ska jag sen också göra självmant."
Njet. Det händer aldrig.
Under veckorna har jag en stor lapp där det står NU SATAN ARBETAR DU DITT BORTSKÄMDA SVIN på kylskåpet - annars hade jag aldrig fått nåt till stånd då heller.
Därför tycker jag uppriktigt att det är synd att jag inte var född 20 år tidigare. Jag kunde ha åstadkommit saker. Hahhah snyft.

Thursday, September 22, 2016

Skrivandet såhär, situation 2

"Var det tillfälligt?"
"Var det slumpmässigt?!?" ropar jag åt J när jag vill veta om det bara RÅKADE hända en grej eller om han hade bett om den att hända.
Saker som händer när man håller på att skriva:
man kan fan inte uttrycka sig.
man vet fan inte längre hur man säger saker.

Skrivandet såhär

Ibland får jag lite fel i huvudet av att gå på skrivkurs. Mestadels är det naturligtvis inspirerande och nyttigt för en att lära sig skriva och reflektera över det, men ibland så stannar man bara upp i tanken och frågar sig att vänta nu, LÄRA sig skriva? Vadå "lära sig"? Skriva "bra"? Vad är det egentligen att skriva bra, räcker det inte bara med att skriva? Jasså man ska ge ut en BOK? EN BOKA? Vem ska läsa den då? Vem har intresse för en bokajävel? Varför är det viktigt? Vem kan avgöra vad som är bra och inte bra?
Och så ba

Per är här.
Per skriver inte sitt namn liksom Pär.
Pär är däremot inte här, han är där.
Per är alltså här men inte där, där är Pär.
Sådär.

WHAT THE FUCK???
Och så tycker jag att jag läser bara samma texter upp och ner, det är berättelser hit och dit och inget överraskande, här inkluderar jag naturligtvis även mina egna texter, och så vill jag bara avfyra ett avgrundsvrål och sticka nån annanstans dit man inte skriver utan pratar, eller ritar, eller sjunger eller dissar varandra och slår varandra med stekspadar o kallar varann fula namn för att vi är så obota usliga och lättkränkta.

Hej då Pappagallo


Där ligger den, texten, bland urätna kärl och kokböcker. Nu kan ni dregla över den och undra vad den innehåller. Den har fått ligga där ett par timmar. Det är en trevlig text. Den har innehåll. Jag skulle kunna säga att "den är bra". Men så bra är den inte. Den saknar spontan glädje och uppsluppenhet. Den är väldigt väl mätt. Den känns lite pressad. Den är vad den är, den texten. Snart ska den skickas iväg till Littskap och jag dör.

Liksom pappagallo-kiosken som går i vinteride.


Wednesday, September 21, 2016

Vi måste sluta fokusera på jaget, del 2

Ställ dig själv en ärlig fråga: hade du hellre velat att folk hade kommit till dig för de vet att du är en hyvens typ, eller för att de på gatan utanför har sett en massa skyltar på vilka det står att "xxx är en hyvens typ" (och sen kanske kommit, och blivit besvikna)?

Jag har på senare tid ofta fått höra, att jag borde vara mer synlig, mer framåt, mer "tadadaaa, titta här e jag" för att helt enkelt få mera spridning av mina grejer och mer publik.
Låt mig bara kort klargöra: jag VET att det finns hjälpmedel till att sprida sin sak. Jag är inte dum i huvudet. Om det är något jag gjort som jag prompt tycker att folk borde se, så sprider jag det också. Jag vet att jag hade fått mer läsare om jag t.ex. hade länkat till alla blogginlägg och fixat en egen FB-sida och signerat alla bilder och foton med mitt namn osv. Jag VET allt det här. Men vad om jag inte vill? Vad om jag hellre är en mysko typ som sporadiskt uttrycker mig om saker jag vill uttrycka mig om, genom text, bild och musik? Vad om jag tycker att det på något plan är mer charmerande när upphovsman(kvinna) saknas?
"Ja, du är så spartansk och bakåtsträvande", säger folk då. Eller "det där är en så gammalmodig inställning".
Ja, det kanske det är. Men min poäng med att skriva, teckna, musicera och vad jag nu kan tänkas få för mig, har aldrig varit att få största möjliga publik. Jag vill snarare att de som förstår att jag håller på med saker och uppskattar det jag gör självmant ska komma tillbaka. Eller så inte. Väljer de att inte komma tillbaka och läsa eller titta på vad jag har gjort, så är det för att jag antingen inte har gjort så stort intryck på dem eller för att de har andra intressen. Wow.
Därmed hyses inga agg över såna som strävar till att få sina alster sedda och bekräftade och kanske jobbar på ett sånt sätt att ju mer, ju bättre. Jag förstår det, faktiskt. Förstå nu bara också mig när jag säger att jag inte har nåt behov av det.

Nu då jag igen lekt allvetande profet (jag får såna här infall då jag ter mig allvetande), så kan jag också konstatera att jag inte har en jävla aning om vad jag håller på med. Ständigt kommer jag tillbaka till samma frågeställningar: har folk det på det här viset, att de vaknar till en dag som ter sig slarvigt hopsatt, av delar som inte riktig passar ihop med varandra, av fel storleks kaffefilter och konstigt väder och vaga planer?
Skillnaden mellan min inställning nu och min inställning för ett par år sen, är i varje fall följande: jag angstar inte längre. Jag tänker inte så mycket på det: på vad det ska bli av allt, på hur pengarna ska räcka, på om man ska försöka sig på att få barn eller inte. Eller jo, det sistnämnda tänker jag ju på. Men samtidigt, så äh. Egentligen hoppas jag bara på att mina föräldrar ska bli så pass gamla att de slutar hoppas på att få några barnbarn längre, häh häh. För i ärlighetens namn, känns det nog som att det där med att släktledet ska gå vidare, ter sig viktigare för dem än för mig. Att ens barn får barn, är väl också nåt slags bekräftelse på att man själv har skött sin föräldrauppgift skapligt, och så.

Jag har gått med på tanken på att jag är konstig, på nåt plan. Alltså, jag är normal. Men konstig. Eller som J säger: "Du är den konstigaste normala människa jag nånsin träffat". Det tycker jag om, för det är så sant.

Tuesday, September 20, 2016

Vi måste sluta fokusera på jaget

Det händer så fruktansvärda saker i samhället: det är riktigt svårt att greppa det, än mindre få ord på det. Det är som att det enda jag kan göra är att sitta med näsduk och snyfta att "det är för jävligt". Samtidigt är det som att jag har skrivit exakt de där orden varje år, vilket får mig att fråga mig om de ens har nån betydelse? Det verkar ju komma nya förfärligheter som ersätter de gamla och allt man gör är att man sitter här och gapar. Alltså, det spelar ju ingen roll att jag ojar och vojar mig om hur läget är, om jag inte konkret gör nånting åt det. Marcus Rosenlund skrev träffande om detta i inlägget Skenhelig? Vem, jag?:

"För att kunna säga att jag är seriös så borde jag, än en gång, stå med ett plakat utanför riksdagen (eller ett kolkraftverk) dagligen tills någonting händer"

Samtidigt som jag tampas med dessa maktlöshetens känslor av handlingsförlamning, har jag en obehaglig känsla av att jag, när jag skriver om hur illa berörd jag är av flyktingpolitik, samhälle och liknande, bara förmedlar en bild av att jag är sån, alltså: "jag är en sån där empatisk människa som tänker på politik och bryr mig". Som om liksom det redan bekräftade vem jag var och så var det klart med den saken. Jag har stött på kommentarer på FB, i stil med att "åhh, jag är så trött på folk som bara postar länkar som har med världsförbättring, miljö och samhälle att göra. Jag VET liksom redan att JO, DU BRYR DIG."
Det säger så mycket om allt, tycker jag. Om människors uppfattning av sociala medier: att de främst är identitetsskapande platser där folk i första hand är ute efter att ge en bild av vilka de är, snarare än att åstadkomma nånting konkret. För mig ter det ju sig klart som fan att folk som postar länkar till petitioner och liknande är ute efter att skapa förändring och därför använder sig av alla medel för att få en sak fram. Men det är ju inte så lätt att förstå i ett samhälle der personer och identitet är viktigare än engagemang.

Mer och mer stöter jag nuförtiden på diskussioner som inte ens är diskussioner, utan som snarare bara är uppradande av konstateranden, av små klargöranden som berättar "hur jag gör". Först tyckte jag att det var konstigt, men sen hakade jag själv på när jag insåg att det tydligen är så man gör nufötiden.
Alltså, ett samtalsämne dyker upp, vi "diskuterar" t.ex. nattvanor. Så kan det gå till såhär:

"Alltså jag har alltid gått och lagt mig efter midnatt, kan inte tänka mig något annat."
"Jag brukar oftast vara så trött redan vid tietiden, så jag somnar sedan"
"För mig är det lite olika, på helgerna när jag skulle kunna vara vaken, då somnar jag, men på veckorna är jag pigg som attan"
"Jag är en sån som.."
"Jag..."
"JAG JAG JAG..."
"ALLTSÅ JAG"

Vad hände med kommentarerna, medgivandena, frågorna som brukade dyka upp däremellan? Är vi så arma stressade med att få våra egna liv att verka logiska, att vi har tappat relateringsförmågan till andra? Är det mobiltelefonerna som gör oss sådana här (!)?
Massa frågor.

Låt mig säga såhär, att i dagens samhälle verkar det vara en viktigare fråga att "veta vem du är", än att engagera sig i t.ex. politik. Har du inte en klar bild av vem du är, vad du står för och hurdana färger du föredrar i din lägenhet, kan du alltså lika gärna ge upp med att överhuvudtaget rösta på nåt parti eller engagera dig i samhälleliga frågor.
Jag tror helt kallt att vi inte kan åstadkomma någon som helst förändring i samhället, om vi inte lyckas vända blickarna utåt, från jaget och självet, från det enformiga "vem är jag?". Detta imbecilla fokuserande på det egna jaget måste få ett slut, nån gång. Och rent konkret också: om vi bara är fokuserade på hurdan bild vi själva ger utåt, hur ska vi då ens förstå att vi tillsammans, i mängd, faktiskt kan åstadkomma saker?

Saturday, September 17, 2016

Runometer kring en svamp


Fåntratt du fagran lamellan,
står du här allen om kvällan?
Säg mig svamp, hur sku det vara,
att till mitt
om natten fara?

Fungi, full av fägring fager
skiner skirt av skönhets dager
Tokig är jag, full av fanskap
vandrar kring i längtans landskap

Om vår sol sig nedåt sänktes
ner bland spadar, spott och spränggods
hade jag din visa sjungit
tills din hatt hade utsprungit

Toka, du bestörta spore
om din visdom större vore
hade du i godhet handlat
också mig till svamp förvandlat





Tuesday, September 13, 2016

Apaktig inställning till kött

Jo så att, det sket sig mer eller mindre för mig att vara vegan. Eller, det gick väl bra i princip - problemet var snarast allt som blev kvar i kylskåpet som höll på att bli gammalt. Grynost, smör, sånt. Ska man låta det fara illa bara för att man har en specialdiet? Jag kunde inte. Ett annat problem, som jag absolut inte trodde skulle komma att bli ett problem, var gåvor. Ja, sånt som folk hämtar! Jag kunde inte hålla mig från chokladen. Sen kom pappa med en fet getost som tack för hundvaktandet. Och tyvärr, tyvärr, tyvärrtyvärr kändes detta med att vara vegan för mig mest som att man får en lite sämre version av allt annat som finns till buds. Vet att det absolut inte behöver vara så, och trodde redan att den hemlagade snickersen var alltings räddning men. Vi var till Delhi Darbar och jag smygsaknade osträtten och det fluffiga brödet. Satt där med nåt som var helt okej och så det där salta, tunna brödet som är gjort på bönor. Kände mig duktig och asketisk, men det var också allt. Ja, och så kände jag mig besvärad för att jag måste be extra om att få vegansk mat. Även om det inte var något problem just där och då så... känner jag mig bara inte bekväm med att ha speciella behov, att vara den som ger upphov till EXTRA ARRANGEMANG. Urk.
Så jag tänkte fortsättningsvis så gott det går hålla mig till min veganska diet, men inte vara SÅ noga. Eller hur man nu ska säga det. Huvudsaken är ju liksom att SKÄRA NER på konsumtion av animaliska produkter, right? Tänker lite försynt att om jag nu häver i mig lite hämtechoklad och ost emellanåt, så kan ju inte så stor skada vara skedd?

En annan HELT BISARR tanke som också har slagit mig under denna korta period som helväxtätare, var hur jag har ett mystiskt behov av kött ibland. Alltså nu tror ni visst att jag blivit helgalen, men jag började fundera på sånt där som hur köttkonsumtion borde vara, egentligen. Dvs sådär att man har lite snälla hönor i hönshuset, och ibland, högst en gång i halvåret kanske, så äter man en höna. Tänkte, att om ALLA levde så, då kunde väl inte köttätande vara så fruktansvärt fel? Nu är det ju inte så, men... jag började tänka på, att jag - egoisten jag - tror att jag nog faktiskt skulle må rätt bra av att äta lite höna, då och då. Lite schimpansaktigt: de är i huvudsak vegetarianer, men grabbar tag i ett djur då och då och äter det, blodtörstigt. Jag känner mig PRECIS som en schimpans, och är ganska apaktig annars också.
Nej, nu ska jag sluta innan detta spårar totalt ut.

Jonej, jag vet inte

Inspirerad av Linneas inlägg njatack vill jag också skriva om [något annat än svampdikt]. Det finns nämligen ganska intressanta aspekter kring det här. Det verkar som att det finns problem på bägge sidorna, dvs bland dem som oftast tackar ja samt de som istället hellre säger nej.
No surprise here, men låt mig fortsätta.


Jag har alltid varit en sån som tackar ja. Jag tackar ja eftersom jag behöver saker som kickar mig i gång, jag är inte självgående. Inte det minsta. Om det hela inte verkar totalt övermänskligt, tackar jag alltså nästan oundvikligen ja ifall nån behöver mig till något, mina tjänster, min hjälp, min närvaro på en fest eller vad det nu kan tänkas röra sig om. Jag är en väldigt resultatinriktad människa (jobbar på att inte vara det) så det ter sig naturligt för mig att tacka ja till saker, eftersom man snart efter att man sagt det, ser resultat och får tillfredsställelse.
Men så hände det sig en gång att jag hörde att det var ett "duktig-flicka-syndrom" att alltid känna sig tvungen att tacka ja, och så kom den här "lär dig säga nej"-rörelsen. Så jag började tacka nej. Och sen fick jag liksom lite för lätt för mig. Kände jag minsta lilla antydning till att inte villa nånting, så tackade jag nej. Nejet blev istället ursäkten till att inte idas. Vilket naturligtvis var bekvämare, men i längden inte speciellt hälsosamt, för att jag aldrig utmanade mig och liksom tog det säkra före det osäkra (vilket aldrig för en nånstans). Jag hittade mig själv, ensam och bekväm, jag trodde att jag var nöjd för att jag "vågade tacka nej". Egentligen var jag bara lat, rädd och feg.

Balansgången mellan allt jakande och nekande är alltså inte helt lätt: det är bra att tacka ja, eftersom man då tvingas göra nånting och kanske deala med sånt som för en själv är nytt och obekant, kanske till och med lite skrämmande, men ut kommer man som en erfarnare människa. Samtidigt finns risken att man låter sig utnyttjas, att man tar sig vatten över huvudet, att man arbetar sig fördärvad och att man helt enkelt missar andra bra saker för att man är upptagen med nåt oväsentligt.
Men det kan ju också vara bra att tacka nej, speciellt i fall man vet att man borde säga nej, och det är det här som är det knepiga, för det är ju inte alltid man vet det. Men alltså, om man är jävligt i kontakt med sig själv och bara vet att nejet är på sin plats, då ska man säga det.

Det var det om den saken.


Sunday, September 11, 2016

Canzone kring en svamp

Så länge jag har längtat
och stått i skrubbens dunkel
och väntat på ett överdådigt tecken
Av dårskap har jag trängtat
och gnidit på ranunkel
och krossat makaroner mot mitt bäcken
Jag stött mig emot räcken
och få har märkt mitt jämmer
och ingen har mig hämtat
och klockorna har klämtat
och allt har vart för jävligt, jo, det stämmer
Så kom den sent om natten
en svamp med mången härlighet kring hatten

Nu nöjsamheten råda
vi speglar oss mot världen
och skrattar gott åt sand och bagateller
vi doftar svagt av kåda
och har oss med på färden
en ädelsten av sporer och lameller
Visst är hon grann och gräller?
sån skönhet sällan skådas
det är så man kan gråta
åtminstone förlåta
allt det som förr i tiden lät en knådas
ett minne blott är kampen
nu utlöses ett glädjerop för svampen!

(hurra)


















Friday, September 09, 2016

Ghasel kring en svamp

Min kropp är förtvinad, jag ser blott en svamp
Jag vrider in blickfånget mot denna svamp
den rör sig knappt alls, nej, den är mycket stilla
jag frågar mig själv, kan det vara så illa?
Är tvungen att medge: det är nog en svamp,
beskådar den underifrån: ja, en svamp
Så fulländad den än kan te sig!
Jag tänker, nu får den väl ge sig.

Men ge sig, det gör ej en svamppatriot
den nästlar sin åskådare kring sin fot
ur väggen den skjuter sin sanning: en svamp!
Nej jösses Amalia, här växer en svamp!
Alla munnarna falla.
Vi står rätt förstummade alla,
för ingen kan minnas att en sådan svamp
nånsin har glimmat så härligt och grant
man tror knappast att det är sant,
det är vad det är, en sån svamp.



Thursday, September 08, 2016

Sonett kring en svamp

En morgon långt borta där få mänskor bor
ur sporer en kupa så sakta sig höjde
försiktigt sin nacke mot ljuset böjde
mot världen så främmande, farlig och stor

Den sade, "kvarteret är tråkigt och rikt"
den packade sporerna, checkade ut
Ett hem här hos mig fick den sen rätt akut
den började trivas, så osannolikt

Här trivs vi tillsammans, vem kunde tro det?
En svamp som hör hemma i djupaste skogen
att den kunde bo i en stadslägenhet?

Nu är denna svamp mig förunderligt trogen
vi delar på sorgerna, och vårt förtret
ty världen för oss ej på länge är mogen

Män gråter igen, snyft

Nej vet ni vad. Jag tycker att vi ser en skiftning i det här fenomenet gråt, speciellt manlig gråt då. Jag tycker det börjar bli mer och mer acceptabelt att visa känslor hela tiden, i allmänhet. Också för män. En man som gråter visar sig nästan vara ännu lite manligare, för att han visar sig vara i kontakt med sig själv, med den inre mannen, typ.
Jag har sett på lite amerikanska realityserier och märker att det inte bara är acceptabelt utan till och med önskvärt att män gråter vid känslosamma stunder. De får gärna snyfta riktigt ordentligt så tårar och allt rinner.




Programledaren i Bachelor in Paradise intervjuade en manlig tittare:

"So did you cry when you saw Evan proposing?"
"Well, a little bit."
"Oh, come on. You cried."
"Yes, I cried."

Frågan ställdes liksom för att förstärka hur starkt berörande det där frieriet var, "visst grät du väl?". Och fast han inte skulle ha gråtit, så skulle det ha varit konstigt att svara att "nä, inga grät jag någo".

Till 1700-talets ideal hörde män som grät till samhällets elit. De gav bevis på ett känsligt och utvecklat sinnelag (Säger Andreas i DN). Gråten var också en viktig symbol för 1700-talets sentimentala former för manlig vänskap. Under 1800-talet förändrades detta och självbehärskning sågs istället som det önskvärda bland män. Den här modellen lär sen ska ha hållit i ganska länge, ända fram till... ja, tills några år sen?
Nu undrar jag alltså, vad den här skiftningen kan tänkas bero på och om det finns annat som hänger ihop med detta? Kan det ha att göra med att känslor överlag har börjat spela en så stor roll i vårt samhälle, att folk kan sälja saker på basis av att folk har känslomässiga behov av det ena och det andra (exempelvis de här tesorterna som man ska dricka när man vill vara aktiv, pigg, trött, sexig osv)? Jag tänker så klart att gråt på något plan måste sälja, annars hade det knappast blivit acceptabelt att gråta sådär öppet.

Wednesday, September 07, 2016

Limerick kring en svamp

Man kan flyga med flygplan från Vanda
åka och träffa en panda
bada i pool
ligga i stol
men ändå på bottnen man landa

Man kan klappa på stenar i Geta
se kvigor och fårtackor beta
snacka med folk
slå upp en holk
problemen är ändå konkreta

Jag höll på att utveckla spader
stod sned i de rakaste rader
då såg jag en svamp
polletten ner damp
sen dess är jag lycklig och glader



















Jag: Det är lite lustigt, egentligen tycker jag att det är ganska tråkigt med dessa dikter och jag tänker mig att de flesta andra antagligen tycker likadant.
J: Öh ja, det är hur tråkigt som helst.
Jag: Ändå tänker jag fortsätta.
J: Så klart!

Tuesday, September 06, 2016

Jambisk pentameter kring en svamp

En liten hatt mot världens stora kupa
nöjsamt söker sig mot skyn
ett liv som fötts nånstans i dyn
mörkrets ludd och dammstoft i sig glupa

Monday, September 05, 2016

Tårta på smörgås på tårta på stekt pannkaka

En blogg. Är en blogg.
Jag ska försöka. Att skriva något annat än att det här är en blogg och att skriva något annat än dikter kring min svamp. Om det har undgått nån så är jag väldigt förtjust i den. Överförtjust nästan. Jag visste inte att man kan bli så fäst vid saker. Nej, nu skojar jag bara.

Idag var en spännande dag. Jag tackade nej till vikariejobb på skolan, och nästan symboliskt kom det in ett annat, mycket mer spännande jobberbjudande som handlar om musik. Jag blev så jäkla glad och inspirerad. Sen skrev jag flera sidor text på min roman och ungefär samtidigt ploppade det in en dikt från en av skrivkursledarna och lite andra kommentarer och så kändes det som att "nu fan är jag mitt i smeten", om ni förstår vad jag menar. Att "nu är det nåt på gång" liksom. Ni vet när man har flyt. Nu hör jag ju själv hur pretto det här låter; "skrev på min roman" - men gudarna ska veta att jag har bestämt att jag ska skriva på den varje dag nu hela september. Det får bli vad det blir. Jag får inte ett liknande tillfälle som det här nånsin igen. En annan sak som jag återkommer till i mitt huvud med jämna mellanrum är mötet med två syrier som flytt undan kriget, ett möte som jag alltid kommer att bära med mig. Måste försöka få ord på det en annan dag men vet ni


det är nog himla svårt det här med att hålla bloggen levande samtidigt som man sätter timmar ner på att skriva helt andra saker. Ville bara säga det. Jag kan inte vara påhittig genom samma medium på två ställen, känns det som. Det var annat med gradun som var ett enda piss. Då kunde man ju välta ut sin ångest över den här på bloggen, men eftersom jag skriver lite liknande som jag skriver på bloggen i min arma roman, så känns det här lite tårta på tårta.
Svampdikterna, däremot. De känns helt rätt.

Hexameter kring en svamp



Världen är ond och vi små arma stackare ihärdigt stretar
sopar vår täppa, bereder vårt slitna och skrangliga bord,
dukar det med vad vi hittar och sånt som vi vågar förtära
äter i tystnad, sparar på onödigt krångliga ord

Vem av oss vågar sig på att ha sönder ett ingånget mönster,
lämna vårt bord för att prisa en kuf rätt diffus?
Vilar om dagen men sprider sin sällsamma skönhet om natten,
vem skall besjunga en svamp som så sakteligt sprider sitt ljus?

Sunday, September 04, 2016

Thursday, September 01, 2016

Hösten: svampar och ny början



Vi kom tillbaka till Åbo på måndagskvällen och här började ett nytt liv! Ja! Det är ganska otroligt. Till exempel ser ingenting ut som det brukar se här i lägenheten. Här har bott en ung mamma under tiden och hon hade möblerat om så det såg helt annorlunda ut. Hon hade bland annat en stor teve, så när vi kom satt vi den kvällen i en SOFFGRUPP och SÅG PÅ TEVE. Vi kände oss lite som vanliga mänskor, jag menar, vi KÄNDE oss som vanliga mänskor. Det var helmysko. Jag tänkte direkt att jag också vill ha det sådär organiserat, med soffgrupp och kanske teve också. (Förut har vi alltså suttit i soffan och glott i min laptop). Så efter att hon sen kom och hämtade sina grejer möblerade vi också om och tog J:s stora dator och placerade den i vardagsrummet liksom en teve. Så det blev ju nästan som vanligt folk har det.
Utöver det har vi städat och ordnat i ALLA lådor. Detta att komma tillbaka till sin gamla lägenhet efter en tokig sommar på café, gav en liksom ny iver att faktiskt ta itu med saker, fixa sånt som behöver fixas och städa och laga så att man sen kan LEVA (det blir en massa versaler nu). Men ni vet säkert hur det är oordning och elände i lådor överallt och man går och tänker att NÅN GÅNG ska jag ta itu med det där. Den gången kommer sällan. Men nu kom den alltså! Det känns helt oslagbart bra.

Här är vår "teve" (dator). Och J:s Jaffakex. Och min fläckbegonia
som vuxit sig till mastodontiska mått på Nötö.

Andra omställningar jag har gjort i livet?
1. Nå jag har köpt nya springskor. Ingenting märkvärdigt, men det är ändå lite speciellt med nya skor, det händer ändå så sällan så det är värt att notera. Jag flyger fram över slätterna. Intressant.

2. Jag har äntligen slagit näven i bordet och slagit om från vegetarisk diet till vegansk. Ja! Nu kan man kalla mig vegan. Det känns helt SATANS BRA. Under sommaren blev jag bara mer och mer övertygad om att det är så det måste bli, att det är så jag VILL ha det. Jag blev så trött på människors slentrianmässiga köpande av kött och mjölk så jag blev rent sur på skiten. En annan inspirationskälla är även FB-gruppen Sipsikaljavegaanit som humoristiskt, opretentiöst och simpelt beskriver och delar med sig erfarenheter och recept. Och det är ju inte längre så att man måste avstå från allt gott; tvärtom. Det börjar finnas helt SJUKT MYCKET bra vegantavara i butiken. Plus att man får mixtra lite med egen matlagning, vilket jag för stunden tycker att är ganska roligt. Håller på med hummus. Gjorde vegansk snickers igår. Det blev himmelens jävla gott. Vet inte mer vad jag ska tillägga. Världen borde fatta hur bra det är att äta veganskt (och hur bra man mår, och känner sig).


3. Vi har gjort om musikrummet till min skrivarhåla. Nu ska det satanmej skrivas! Det finns ingen ursäkt längre då jag nu har ett eget rum till och med. Nu ska det skrivas roman (eller vad det nu blir). Jag har inget störande jobb som driver mig till vanvett. Jag har tid, tid och tid och ett ordnat hem. Herregud jag kunde gråta av eufori. Den här hösten kommer att bli så BRA!

4. J har heller inget jobb. Det betyder oftast lovande saker, ur det brukar nåt nytt och oanat växa fram. Eller så inte. Nytt blir det i varje fall. För tillfället sitter vi i varsitt hörn och spelar dataspel tills långt in på nätterna. Vi väntar på bokslutet från sommarens företag.

5. ...och den kanske viktigaste punkten av allt härtills. Jag har inhandlat en självlysande svamp från ebay. No joke. Den tänds sakta i och med att skymningen smyger sig på. Det är den finaste svamp jag nånsin ägt, om inte sak överhuvudtaget. Jag visste när jag såg den svampen, att den måste jag ha så jag beställde den i ett nafs. Och dyr var den heller inte. Under två euro. Jag skojar inte. Den är från Hong-Kong och själva elkontaktsadaptern kostar fem gånger så mycket som svampen.