Den slutliga virrigheten

Voj ödeshög (det finns en sån stad i Sverige). Efter augustimånads intrång har jag bara haft sån leidon. Ni har hört det förr, jag vet det: alla har hört detta om mej och min leidon förut, men det gör den inte desto mindre. Det var detta, att juli var en sån kämpeinsats, ett sånt hålligång och en sån adrenalinrusch utan like, så augusti sedan kom med platt fall och man märkte liksom hur trött man var. Man föll lite ihop, så att säga. Nu, när det bara är en vecka kvar, har jag så svårt att hålla ihop kjolfållarna och få saker gjorda. I natt glömde jag mjölken o kaffegrädden ute i rumstemperatur, jag minns ingenting av vad nån beställer, jag suckar när jag ser nån rulta upp över trädgårdsplanen, nån som är på väg hit upp och som man får presentera kakor för för sjuttioelfte gången. "se on mustikkamarja- ei kun vadelma-mustikkapiirakka, ei kun marenki-vadelma-mustikka semmonen piirakka". Hela sommaren har jag för övrigt blandat ihop folk som om de vore sockor med olika rand-mönster. Jag tycker alla ser exakt likadana ut: alla är de blonda eller mörka med glasögon eller utan, klädstilarna avviker sällan och alla ska de ha ungefär samma saker också. Det är bara ett par enstaka kråkor som skiljer sig ur mängden.
Igår blev jag så förvånad när en av våra "stamkunder" kom och hämtade sina vykort som hon har sålt här under sommaren. "Jaså, var det DU som kom med korten?" hade jag lust att utbrista, men fick ju hålla god min. Då hade hon alltså i början av sommaren kommit med sina kort och vi hade diskuterat och pratat, men när hon kom nästa gång kom jag ju fan inte längre ihåg att det var hon.
Samma med tanten vars mamma stickade sockor som såldes här. Jag har trott att minst tre olika tanter var hon med mamman som stickade, höll på att skicka sockpengar hem med ett annat par. Också pinsamt när man för tredje gången frågar vilken ö någon kommer ifrån och glatt får konstatera att "jaha, Granö var det ju, just det ja" varefter man glömmer det i samma stund. Huvudet har liksom inte plats för extra information, ändå ska man dit och såsa.
Nåja, men nu är det bara ÅTTA DAGAR KVAR. På nåt sätt ska man ju få det att hålla ihop. Om inte annat, så är det inte många kunder längre, de flesta har åkt hem. Så det får man, tokigt nog, vara tacksam över.