Saturday, April 30, 2016

Mili med pappershatt (a must-see)



Jag har egentligen alltid avskytt såna där uppklädningsbilder på djur, av den enkla anledningen att jag tyckt lite synd om djuren som är offer för dessa människors spektakel.. tills jag själv fick en hund som ser så himla festlig ut i hatt. Såattee... steget var inte långt till att jag parallellt med de andra hundövningarna började öva med Mili att sitta stilla medan jag placerar fåniga saker på hennes huvud. (Kläder bryr hon sig på riktigt inte om. Hon kan gå omkring i trasor hela eftermiddagen och det berör henne föga.) Men det där med att ha saker på huvudet... är inte så skoj. Nåh, men har insett att det inte spelar så stor roll vad för aktiviteter man sysslar med, så länge man umgås med sin hund, engagerar den och att man slutar på ett positivt plan, dvs med beröm och godsaker! I slutändan får man en nöjd och samarbetsvillig hund.


Sådär som man ser ut

Jag skulle ju skriva om vårt besök på Nötö, skulle och skulle. Det var så mycket jag skulle. Men så kom sjukan och tog över. Har varit så sjuk så det bara går att skratta åt det. Det är inte något speciellt, det är bara virus efter virus. Eftiset som har ätit upp min motståndskraft helt och hållet: alla virusfamiljer semestrar hos mig. För tillfället sitter jag med sådana där besvärliga munblåsor och försöker låtsas att världen är en skojig plats. Ute är det sol och cool och vappen och sånt. Tänkte för festligheternas skull göra något lite ovanligt, nämligen posta några misslyckade bilder av mig själv som jag behövde ta igår. Ni vet kanske, nån nånstans behöver ett foto av en och man hittar ingenting och så står man i strumplästen i köket, omejkad, med förkylningsutslag, otvättad, riktar kameran mot sig själv med ojusterad vitbalans och tänker att NÅ, naturlig skönhet. Det är nu du ska bevisa att du finns.

Jättelyckat att slänga håret över på högra sidan, eller hur? Så väl eftertänkt.

Friday, April 29, 2016

Presentation

Jag återkommer snart med rapport från Nötö. Under tiden får ni nöja er med mina försök till presentationer av det där självet (i egenskap av tonsättare, den här gången).

L Green är en odlingsentusiast som i sommar ska satsa på caféverksamhet men som för tillfället jobbar som eftisledare. Green, som 

har också funnit en ny glädje i musicerandet som en välkommen motvikt till dagjobbet.
L Green är hemma från Borgå, numera bosatt i Åbo.


Vet ni när man kommer på två människor som verkligen skulle älska varandra? Jag har tänkt på det länge. Han, den banala poet-mexikanen med världens största ego. Hon, med det där drömska sättet att tolka världen och sig själv på. De båda som i varandras ovetskap postar länkar till bands som Animal Collective. De skulle bli så sabla, attans förälskade i varandra. De skulle spegla sig i varandras tro på att det egna jaget är superbt och unikt på ett sällsynt perfekt sätt.

Wednesday, April 20, 2016

Psykisk ohälsa är på riktigt

Idag har jag varit fysiskt (!) sjuk, varit hemma och haft tid att tänka. Jag har fantamej utvecklat en riktigt genuin ilska gentemot sådana som inte tar psykisk ohälsa på allvar. Måste säga att jag nog lever i en sån beskyddad gull-värld i vilken mänskor respekterar och förstår varandra. Det existerade liksom inte i min värld att någon inte skulle ta ett psykiskt problem på allvar. Därför blev jag så förvånad när jag mötte sådana som helt tydligt bara fnyste åt panikångest, som att nån sitter och har hjärtklappning och dödsångest för att roa sig, ungefär. Hur kan man vara så kallsinnig och plump, att man sen dessutom går och högt avfärdar sånt där som "uppmärksamhetssökande"? Jag vet inte vad jag ska tro nåt mer. Satan.

London. Nej nej nej.

Jag var ju faktiskt i London en sväng. Hade nog tänkt skriva nånting om det, men sen blev jag typ sjuk. Och resan fick också en konstig vändning och var överlag så himla mysko, och det ska jag försöka få ord på nu. Kort sagt: jag gillade inte London överhuvudtaget. Jag var kanske aningen överraskad över hur litet jag faktiskt gillade London, jag menar, det brukar väl alltid finnas nånting man uppskattar utomlands som är annorlunda och bättre än hemma om inte annat? Dessutom hade jag för mig att London skulle vara coolt och skitigt, om inte annat. Jag skulle i varje fall knappast ha några problem att känna mig hemma där. Tänkte jag. Så felaktigt. För jag kände mig överhuvudtaget inte hemma i London! För mig tedde det sig som att folk byggde upp sin vardag kring jobb och sen en kort fritid. Men i huvudsak jobb.
Kring femtiden förvandlades Londons innersta centrum till en hektisk gryta av en massa folk iklädda officekläder som bara uttryckslöst gick, korsade vägar, tog bussar, väntade på bussarna eller cyklade på fancyga cyklar, antagligen hemåt eller till gymet eller vad de nu kan tänkas syssla med, de där Londonborna. I varje fall skulle alla samma sak just under samma tider. Det var liksom ingenting välkomnande eller intressant i det överhuvudtaget. Kanske är det jag som bara är en obotlig lantlolla och småstadsmänniska, men jag gillade det inte. Dessutom har jag ju nog varit i stora städer förut, men aldrig fått en sån här känsla av glädjelös stress, ett slags tvång att hålla upp nån form av sken. En känsla av att man har det roligt när man går ner i kvarterscafét och köper sig en frän bakelse och en läcker smoothie, annars är allt bara skit och allvar.




Inte hittade jag heller riktigt nånting att se på, ingen sån där stämning som man liksom tog till sig – väldigt splittrat överlag tyckte jag London verkade. Nån Big Ben där, nån marknad här. Och inte hjälper det ju heller att allt är fruktansvärt dyrt, eller nåja: Finland-dyrt, kan man väl säga.

Området kring Bethnal Green där vi bodde, var väl mer välkomnande och lite mer mänskligt, skulle man kunna säga. Fina väggmålningar och så, etniska restauranger, frissor, kiosker och dylikt. Och en härlig city-farm som verkligen blev en oas mitt i det tråkiga. Men så också detta med hipsters. Fucking hipster central, liksom! Inget påhittigt och roligt utan hela allvarliga hipster-dräkten med doc martens och halsdukar o whatnot. Det var så man ville skratta rätt upp åt det. Jag som trodde hela den där hipstervågen var förlegad, mainstream och tråkig, något man ser i småstäder och bland folk som är lite efter men se nej: i delar av London fullkomligt blomstrar hela härligheten med bohemisk hipsterutstyrsel och tillhörande ekologiska liv med organiska juicer och spirulina & råkakor. Utövad på fullaste allvar, utan minsta självreflektion eller ironi. Måste faktiskt säga, att t.ex. Malmö och rentav Åbo för mig ter sig som städer som rent street cred-mässigt är hästlängder mer på G än London, när det kommer till mode. Det ter sig bara som att de upprepar nån gammal trög låt och rutin, om och om igen, utan att märka att världen och allting för länge sedan har gått vidare.


Så det där hipster-allvaret i samband med London City-karriärallvaret i kombination med hela det där engelska big nation-allvaret som molar på i bakgrunden: Nej nej nej. Inte min grej, helt enkelt.

Till råga på allt visade det sig under den sista dagen att även husvärdarna (min kaveri o hennes karl) som hade haft J och bo hos sig i två veckor, var fullständigt fed up med honom. Hon drog mig i armen en kväll och ville ha mig ut på kaffe, jag anade vad som var på gång och så rann det allt ur henne; hon tyckte han var pratig, inte lyssnade, gå-påig och självisk och allt sånt som mänskor som inte förstår sig på J lätt kan häva ur sig. Hon tyckte till och med synd om mig och undrade om jag inte känner mig fullständigt påtrampad av honom och jag försökte säga att jag har hört det där förut och att det är en felaktig uppfattning, att det egentligen är helt tvärtom. (Faktum är att det aldrig var nån som undrade om jag kände mig åsidosatt och i skymundan när jag var tillsammans med välartikulerade och socialt anpassade douchebags och verkligen var det, men det är en annan femma.) Och så hävde hon ur sig att hans snack om panikångest bara tedde sig som nåt slags rop på uppmärksamhet av en obotligt självcentrerad människa.
Allt det här var naturligtvis inga trevliga saker för mig att bli upplyst om: det är klart jag vill att folk ska se J som den fina mänska som jag ser honom, även om jag (och han) är väl medvetna om att han kan kan uppfattas som rätt irriterande ibland, till exempel då han inte censurerar sig själv så mycket utan rättframt påpekar vad han gillar och ogillar, går omkring och flabbar hejdlöst åt saker, pekar, sjunger och babblar. Jag fick en känsla av att min kompis kände sig illa behandlad för att han typ inte hade uttryckt sin oändliga tacksamhet varannan minut samt annars hållit sig tyst och i bakgrunden. I London bör man tydligen också artigt gilla allt som rullas ut framför en, annars tar folk personligen illa upp.
Hur som helst – min åsikt om folk som säger så om J är att de helt enkelt inte har haft vare sig tid, intresse, eller eventuellt förmåga att verkligen lära känna honom, så it's their fucking loss. Men värre var det att hon snackade skit om panikångest, det blev jag riktigt sur på. Man kan och får inte snacka skit om folks psykiska problem – även om det skulle finnas en risk att de är påhittade. Men ja, de bor i London – hela deras värld består antagligen av posers och låtsare som bl.a. ljuger, överdriver och använder sig av begrepp som panikångest för att verka speciella på nåt vis. Jag är faktiskt inte alls överraskad att de drog J över London-kammen och uppfattade hans genuina person som falsk och påklistrad. Fucking London-kammen. Tacka vet jag Finland där man högt och ljudligt kan konstatera att "nu mår jag skit" och så går man hem och så var det med den saken.

Tuesday, April 19, 2016

Ill as hell


When you're ill as hell
but all the substitutes are busy
so you end up going to work anyway.


Monday, April 11, 2016

London calling

Vad ska jag berätta? Tiden går så oerhört snabbt när man är ensam hemma och inte riktigt har något att göra. Hinner knappt sätta mig ner, så är det kväll och man ska i säng. Jag kunde ju ta itu med en massa grejer naturligtvis, nu när jag har tid, men det måste ju bli lite press, stress och tidsbrist innan man tar itu med grejer – annars blir dom ju inte bra, det vet alla.

Jag kunde ju berätta hur jag spenderade bland annat helgen, men det blir nog så tråkigt så jag tror jag nästan hellre låter bli. Snart åker jag till London på snabbvisit. I ärlighetens namn har jag inte ens nån större lust med det, eftersom vi har lite dåligt med pengar. Och i London behöver man pengar. Man är lika med NOLL i London om man har lite pengar, men vi får nu typ glömma bort det i ett par dagar. Efter allt skit jag har hört om London av J, som just nu befinner sig där och praktiserar på en restaurang, ska det naturligtvis bli intressant att göra sig en egen uppfattning om staden. Om man nu ens kan kalla den för "staden", snarare "monstret", "fenomenet" eller "händelsen".

Thursday, April 07, 2016

Circle of Life

Dagen inleddes genom att gråtsjunga sig igenom Circle of Life som karaokevideo. Det går bra nu.

Lipsillen

Det är nog inte så fiffigt att 1. ha PMS och 2. se på Det mest förbjudna och sen försöka ha en helt normal arbetsvecka samtidigt (med tanke på att Thorvall inspirerar en redan lätt urflippsbenägen människa att flippa ännu mer ur). Idag fick jag sån dåndimp att jag hamnade sätta mig i chefens rum medan jag angstade över att jag inte orkar nåt mer och hon kramade min hand och sa sånt där fint som att "imorgon är det en ny dag" och "kräv inte så mycket av dig själv". Jag kände mig super-amatörish men glad att jag ändå hade modet att gå sådär och låta det lossna bara. Har nu bara en sån där känsla av att jag inte orkar låtsas mer, fast äh - vem försöker jag lura? Jag har attan stått och lipat inför chefer på mer än 90% av alla mina arbetsplatser så det var egentligen inget nytt. Bara nytt för den här arbetsplatsen. Snart är det ändå total-fejd och benen på ryggen för min del om vi ska följa mitt vanliga arbetsmönster så det är lugnt.

Hela veckan har jag dessutom tänkt: "imorgon är det fredag." Ja nästan i varje fall. Först ska bara måndagen och tisdagen skyfflas undan och ja... sen är vi nästan där. Bara att hafsa undan onsdag och torsdag då och sen får vi tänka "imorgon är det fredag." Alltså kan man nästan redan säga: "imorgon är det fredag".
Visst är det otroligt inspirerande att umgås med mig?

Wednesday, April 06, 2016

Veckan

Jag blev gräsänka. J stack till London och allt gick mer eller mindre åt helvete. Hunden åt en gummiboll och började spy, eller det var oklart om den spydde pga gummiboll, hönsben eller att den hade ätit skit. I varje fall stod jag och höll om den medan den gulpade upp gall-liter efter gall-liter ner i tvättrumssilen natten till måndag (efter att ha tvättat av två mattor med fransar fick jag styrt hundskrället direkt till badrummet). Nästa morgon blev det veterinär, röntgenbilder och hund på dropp. Mili klarade naturligtvis alla utmaningar som att bli stucken med nål och ligga utfläkt på röntgenbord alldeles galant, och hade dessutom gjort sig så populär bland veterinärpersonalen att tre stycken tanter vinkade hejdå åt den när den på skrangliga ben skulle bege sig hemåt. Inga hönsben hittades i tarmkanalen. Obs, allt detta hände medan jag också gick igenom nån form av paranoja och ensamhetskris. Allt som jag hade föreställt mig att skulle bli så skönt och kiva när J åkte bort, blev istället tyst, tråkigt och så angstigt att matlusten for. Nå, men nu har jag vant mig och matlusten har återvänt.
Idag morse sket Mili ut en prydlig liten leksaksboll som hade tappat sin färg. Ikväll måste jag skriva om Gun. Jag skriver det mest för att jag själv ska plantera in tanken på mig, att i kväll måste jag skriva om Gun. Kan inte låta det fortgå såhär nåt mer nu, att jag bara tänker på det, men inte skriver.

Saturday, April 02, 2016

Dagens läxa

Värsta eftermiddagsfyllan här. Ni vet kanske, en sån där civiliserad fylla som sker bland gott folk, man kommer hem och solen har inte gått ner och halva dagen är kvar och man har inte ätit och ingenting. Man bara går omkring ensam och är i fyllan och önskar att man hade sällskap, typ. Har äntligen varit på den där ölen med mina två arbetskamrater, på sådana ställen som jag annars sällan skulle frekventera: lite såna där finare ställen, ni vet. För såna där normaaala mänskor. Jaja, jag älskar min kursiv. Min poäng här var ändå att jag gillar ombytlighet, olika slags människor, och jag vill nu säga bara det (obs, fyllesvammel) att det är så sunt att gå ut och få lite mänsklig kontakt....
[lång tystnad]
Menar bara, att hade jag själv fått välja, hade jag tamejtusan valt att bli här ensam och spela bingo och words of wonder och you tell me. Det var av ren pliktkänsla som jag gick ner till stan och träffade folk.
Och så kommer jag fanimej tillbaka glad i hågen, upplyft och inspirerad.
Ska försöka komma ihåg det här som en läxa.
Gör inte vad du vill. Gör sånt som tar emot, släpa dig dit, gör det, för det är värt det, i slutändan. Ta inte den enklaste utvägen. Sådana saker.