Wednesday, March 02, 2016

Vänner och ovänner

Det här blir en ganska svår text att skriva, eftersom den lätt kan uppfattas som väldigt arrogant, men: så länge jag kan minnas har jag varit en sån där som blir kontaktad av och ibland till och med umgås mer med människor jag inte gillar än människor jag verkligen gillar. Jag trodde det här var bara inbillning och att de flesta tycker att de har de så; att de går och stör sig på vänner de egentligen inte vill ha medan de saknar sina få, "riktiga" vänner. Men så sa J att det här är nånting som är typiskt mig. Så länge han har känt mig har han sett mig gå omkring hemma och stampa i golven och perkla mig över folk jag inte vill ha i mitt liv, men som ändå, av olika anledningar, tycks vara där. Han tycker mig vara onödigt trevlig mot människor jag inte riktigt gillar, medan jag inte alls kontaktar de jag gillar. Jag har inte riktigt någonting att säga åt den saken; så är det faktiskt.

Jag har alltid nästan lite tyckt synd om människor jag inte gillar, eftersom de stackrarna bl.a. undgår nöjet att vara omtyckta av mig (haha). Genom att vara kiva och trevlig (dvs intressera mig för dem, fråga saker, uppmuntra och skoja) försöker jag nästan locka fram nåt slags bortglömt spöke i människorna, jag hoppas att spöket ska dyka upp och överraska mig och också de själva, och avslöja att det under ytan av irriterande-människa finns en jättetrevlig och spännande typ. Så fungerar det tydligen inte. För:

Efter att jag har varit sådär himla kiva och visat mig intresserad av människor jag överhuvudtaget inte är intresserad av, så föreslår de spontant att "ska vi inte ta en öl i helgen" och jag bara vrider mig och letar febrilt efter nån sanningsenlig bortförklaring i bakhuvudet, men hör mig oftast svara att "javisst, om jag hinner: varför inte". ("Om jag hinner". Mitt livs största skämt.) Eller så bjuder de en på kalas och jag känner mig tvungen att gå eftersom det finns bara fem andra attending (varav två är kämppisar). Människor jag inte gillar tycks ofta vara otroligt aktiva på flera plan; de ordnar och fixar och vill så gärna ha liv och rörelse kring dem, men hör och häpna så verkar omvärlden nästan vara trött på deras hurtiga försök att skapa nåt slags illusion av socialt umgänge i sina liv. Vem är där och förbarmar sig över dem? Svar: jag.

Okej, nu är det en specifik människa jag tänker på. Jag måste skriva lite om henne, för att jag inte riktigt kan sätta fingret på vad det är jag ogillar hos henne, men ändå har känslan av att jag absolut inte vill umgås med henne. Hon har ett konstigt bedjande sätt, jag får en känslan av att hon mest är ute efter att utnyttja människor, fast hon antagligen inte är medveten om det här beteendet själv. När hon ordnar kalas, så står det i beskrivningen att "man gärna får bidra med grejer till matbordet", vilket jag i vanliga fall inte skulle tycka att är det minsta girigt eller felaktigt på något sätt; jag fattar nog att folk inte har pengar. Men när det kommer från henne, så rynkar jag genast på näsan. Hon har ett märkvärdigt sätt, som omärkbart nästlar en kring hennes finger; hon får en att gå med på saker man inte vill och hon får en att gå omvägar, att vänta på henne i onödan för att hon typ alltid är sen, hon får en att anpassa sig och säga att "jo, det går bra" och så krånglar hon till allt så att enkla saker blir besvärliga. På något plan förknippar jag det faktum att hon är kristen med det där beteendet, förstå mig rätt nu, jag har ingenting emot kristna i allmänhet och drar inte alla religiösa över en kam. Jag tycker att Jesus kom med många bra poänger för hur man gör sig bäst som människa och behandlar andra. Liksom Buddha, och säkert också Mohammed, eh. Sen är det ju synd att kristna har betett sig så oerhört skit genom historien och att folk utnyttjar sin tro och religiösa läggning för att få grejer och kunna bete sig hur fan som helst. I hennes fall handlar det just om att jag tycker att hon betraktar sig själv som ett barn av herren och som att hon kan bete sig hur som helst och göra vad som helst, eftersom herren ändå har en utvald plats för henne i sitt rike. Hon snackar också ofta om hur spännande det är att se vilken väg Jesus nu har förberett för henne. Jag avskyr den där passiva inställningen till livet; som att man bara kunde glida omkring hur som helst, för att man har nöjet att vara kristen.
Nu har hon hittat på nåt annat projekt på FB till vilket hon har bjudit in massor med folk, även det evenemanget ska man "betala vad man känner för" (så vagt, så elakt) och låter som att det ska vara så roligt och kiva och ojoj vi ska dansa och spela teater och sjunga. Jag frågar mig bara: om man är så icke-tilldragande att man tvingas grunda en öppen Facebook-grupp till vilken man sen själv öser på människor som inte har något val om de vill joina eller inte, varför synar man inte sig själv i spegeln då, först? Varför låter man inte folk själv välja? Varför ska jag nu vara i en situation i vilken jag är tvungen att ta ställning, tvungen att svara: "NEJ, jag är inte intresserad. Tyvärr"?

Och ja, varför är vi överhuvudtaget vänner då, kanske ni frågar er? Okej, vi är enbart vänner för att vi behöver varandras hundvaktartjänster: så är det bara. Jag behöver henne, hon är en bra hundvakt och jag tar också gärna hand om hennes hund, men that's it, ska det vara så svårt att förstå? Har en annan sån vän som också har hund, som mera fattar det här att vi är vänner på grund av hundarna, vi har mycket gemensamt annars också, men hon den här andra fattar liksom att man bör avvakta med människor och lyssna på deras signaler, inte tränga sig på. Hundarna har fört oss samman.

Varför kontaktar jag inte människor jag tycker om då? Ja, eventuellt tänker jag kanske att de människor jag gillar är lite likadana som jag; de uppskattar ensamheten så jäkla mycket så man inte riktigt vågar fråga om man får störa den. Men ibland händer det faktiskt, att människor jag gillar kontaktar mig och vice versa, och DET, govänner, det är guld.

11 comments:

walopää said...

Helt skumt! Hur ska man våga kontakta dig nu då? Vem är ansvarig för ditt liv? Jo duuuuuu!

walopää said...

Det här tar nog priset i passiv aggressivitet!

ponks said...

Usch, var det så illa?

ponks said...

(Walopää, du är bäst. Kontakta mig när du vill!)

ponks said...

...och ja, jag är verkligen en passiv aggressiv människa. jobbar på att sluta upp med det. det här inlägget var nog ganska botten, när jag tänker efter. hoppas det går uppåt snart.

Fager Dam said...

Jag känner igen det där med att det ibland kan bli väldigt skevt i relationer med vänner och bekanta. Förr tänkte jag alldeles för mycket på andra mänskors behov och hade en massa idéer om vem jag "borde" umgås med. Men ingen blir ju glad av en falsk och tillkämpad vänskap.

Men det är en svår nöt för jag vill inte vara den som bara kan vara med liksom lyckade mänskor. Jag vill ju kunna hålla kontakt också med bekanta som till exempel mår dåligt och därför inte kan vara supervänner just nu.

Frågan är nu bara var man drar gränsen. Och det måste jag säga att för mycket manipulation får mig nuförtiden att dra tassarna tillbaka. Om det, som du skriver, alltid känns som att jag dras in i något med våld och det blir jättekonstigt att säga nej.

Intressant inlägg.

ponks said...

Nä, det är sant. Man vill ju verkligen stötta de som mår dåligt och därför inte är sitt "bästa jag." Kanske det är något skevt i sig själv som man sympatiserar med där? Ja, jag vet inte. Vet bara att den där dåliga vännen skrev igår igen, frågade apropå ingenting om hon typ får bo gratis i vår kämppä över sommaren. Eftersom hon luskat ut att vi ska bort. Det kom som ett omen från ovan: nu måste jag lära mig att säga, nej, vet du nej.

walopää said...

Ok, tänker fortsätta stalka dig - tills du blir så utmattad att du måste erkänna att du hatar det. Haha. Nä, jag skoja ba.
Men alltså, ansvaret ligger nog helt på dig, tycker jag, att vara ärlig med vad du vill.
Och Fager Dam, vad är lyckad versus misslyckad liksom?
Alla kan ha, och har, motgångar. För mig är en faktor som korrelerar rätt mkt med vilka jag trivs med hur människan i fråga förhåller sig till sina egna svårigheter. Intresserat och ärligt = intressant, inspirerande vän. Bortförklarande, rationaliserande och undvikande = ointressant fall, ointresserad av att växa som människa. Jag slösar mitt intresse.
Det säger inget om yttre framgång.

Hurdana mänskor gillar ni bäst då? Och varför? Och vem skulle bli glad över falsk vänskap? Jag skulle i vart fall bli rätt sur över att få veta att nån varit min kompis av bara artighet eller tyckasyndom.

ponks said...

Håller med: intressant o ärligt = bra typ. Bortförklarande, rationaliserande och undvikande = ointressant fall, såna gillar jag inte. Kunde inte ha sagt det bättre själv. Sen avskyr jag bedjande människor, alltså människor som man upplever att kräver nån form av aktivitet från en för att hålla vänskapen levande. Är helt enkelt allergisk mot sånt. Vänskap ska vara otvungen och givande, man ska gå från ett möte med vännen med en känsla av att man blivit upplyft och rikare som person, man ska känna sig glad för att ha haft nöjet att få umgås med en så fin människa.
Och ja, det är klart att man skulle bli fruktansvärt sårad i fall nån hade visat sig vara ens vän pga nåt slags artighet eller tyckasyndom-het. Har ändå för mig att ingen skulle vara vän med mig pga artighet, så lite som jag kräver av folk (typ ingenting, seriöst!) Och vad finns det att tycka synd om i mig? På riktigt? Jag hittar ingenting.

walopää said...

Det att du ibland är så artig kanske? :D fast det är då ingen orsak till att hänga efter dig åtminstone! Vilken meta-diskussion!

Nä, men.. tycker andra mänskor att det finns orsak att tycka synd om dem då? Tänk om det är bara våra projektioner att nån är en urynklig typ, o hen själv känner sig helt käck?

ponks said...

Ja jag tror nog att många tycker jättesynd om sig själva. De skulle kanske inte formulera det så, men de klagar istället i tid och otid så att man ska FÖRSTÅ att det är synd om dem. Ibland är det ju det också. Men oftast kanske inte.