Nej, nu känns det inte precis bra, inte. Känns tokigt att säga att jag hade hoppats på nåt annat, nån luftrörskatarr, några höga inflammationsvärden, NÅNTING. Men nej, frisk ska man vara, trots att en flunssa knappt hinner läka innan nästa tar vid. Kan inte undgå att tänka på om de gör mig till åtlöje där på jobbet; om de tycker att jag är en lat och feg mes som är inbillningssjuk och fånig? Varför tänker jag så? Vem behöver jag bevisa nånting åt? Jag har en redig flunssa och hör sen. Har papper på att få vara hemma också i morgon. Nånstans ifrån har jag bara fått nån sån där idé inpräntad att man nu borde skämmas om man är sjuk utan vidare orsak. Äckliga arbetssamhälle! Till saken hör också att fysisk sjukdom hos mig ofta går samman med mitt psykiska välmående. Jag börjar fundera på om jag är sjuk för att jag undermedvetet avskyr mitt jobb och har psykisk stress pga det? Jag börjar fråga mig om min kropp vill berätta nånting i och med att slänga av sig motståndskraftskåpan på det här sättet? Och framför allt börjar jag känna mig osocial, som att "jag aldrig kommer att villa gå ut mer", som att "det är sån här jag egentligen är" och som att "nu är det bara att ligga här och vänta på döden." Kloka resonemang.
Monday, March 07, 2016
Ingen fara med mig
Känslan när man har gjort ansträngningen att ta sig hela vägen till doktorn och hen kollar en i halsen, lyssnar på lungorna och för en runt via labb och huvudröntgen varefter hen, nästan lite roat, säger: "Det är ingen fara med dig. Lite dåligt med vita blodkroppar har du, det är därför du drar på dig flunssor hela tiden, men annars ska du bara vila" och så får man en dag sjukledigt, ungefär som tröst och så går man hem med vetskapen om att man är en veklig ynkrygg.
Nej, nu känns det inte precis bra, inte. Känns tokigt att säga att jag hade hoppats på nåt annat, nån luftrörskatarr, några höga inflammationsvärden, NÅNTING. Men nej, frisk ska man vara, trots att en flunssa knappt hinner läka innan nästa tar vid. Kan inte undgå att tänka på om de gör mig till åtlöje där på jobbet; om de tycker att jag är en lat och feg mes som är inbillningssjuk och fånig? Varför tänker jag så? Vem behöver jag bevisa nånting åt? Jag har en redig flunssa och hör sen. Har papper på att få vara hemma också i morgon. Nånstans ifrån har jag bara fått nån sån där idé inpräntad att man nu borde skämmas om man är sjuk utan vidare orsak. Äckliga arbetssamhälle! Till saken hör också att fysisk sjukdom hos mig ofta går samman med mitt psykiska välmående. Jag börjar fundera på om jag är sjuk för att jag undermedvetet avskyr mitt jobb och har psykisk stress pga det? Jag börjar fråga mig om min kropp vill berätta nånting i och med att slänga av sig motståndskraftskåpan på det här sättet? Och framför allt börjar jag känna mig osocial, som att "jag aldrig kommer att villa gå ut mer", som att "det är sån här jag egentligen är" och som att "nu är det bara att ligga här och vänta på döden." Kloka resonemang.
Nej, nu känns det inte precis bra, inte. Känns tokigt att säga att jag hade hoppats på nåt annat, nån luftrörskatarr, några höga inflammationsvärden, NÅNTING. Men nej, frisk ska man vara, trots att en flunssa knappt hinner läka innan nästa tar vid. Kan inte undgå att tänka på om de gör mig till åtlöje där på jobbet; om de tycker att jag är en lat och feg mes som är inbillningssjuk och fånig? Varför tänker jag så? Vem behöver jag bevisa nånting åt? Jag har en redig flunssa och hör sen. Har papper på att få vara hemma också i morgon. Nånstans ifrån har jag bara fått nån sån där idé inpräntad att man nu borde skämmas om man är sjuk utan vidare orsak. Äckliga arbetssamhälle! Till saken hör också att fysisk sjukdom hos mig ofta går samman med mitt psykiska välmående. Jag börjar fundera på om jag är sjuk för att jag undermedvetet avskyr mitt jobb och har psykisk stress pga det? Jag börjar fråga mig om min kropp vill berätta nånting i och med att slänga av sig motståndskraftskåpan på det här sättet? Och framför allt börjar jag känna mig osocial, som att "jag aldrig kommer att villa gå ut mer", som att "det är sån här jag egentligen är" och som att "nu är det bara att ligga här och vänta på döden." Kloka resonemang.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
3 comments:
Åh, ingefära och trollkonster. Må du vara sjuk precis så mycket du behöver!
Ja, det tokiga är att det precis nu känns som att jag just behöver vara sjuk. Varför vet jag inte. Och så ska dom komma där o säga att "lite vila o sådär". Som om jag inte visste det. Men nåja, det är väl bara att ta sig i kragen då. Ingefära o trollkonster o sånt. Snopet.
För mig hänger det fysiska och psykiska definitivt ihop. Stress leder till åkommor, och sjukdom gör mig stressad. Jag har rensat radikalt i livet för att kunna må bättre, allt sånt som jobb och relatonier har jag fått vända upp och ner på för jag orkar inte med livet om det är fel.
Tänkte här på en grej jag kommenterade om för nån månad sen, om att ha tålamod och kämpa vidare och inte ge upp genast. Då skrev jag om att man ska orka träla vidare. Men - ibland är det bättre att ge upp, liksom skita i det man håller på med och göra något helt annat. När man ska göra vad är sjujäkla svårt att veta och jag har förstås ingen aning om vad din situation är nu!
Men jo, förkylningar som kommer många i rad är störande. Det blir ju lätt en dominoeffekt där man är så svag efter en förkylning att nästa snuva som kommer marscherande nappar en också.
Förra hösten hade jag förresten en period av trötthet då det kändes som att jag behövde vara trött och lite smådeppig. Så jag vilade så mycket jag hann och efter jul har jag varit mycket piggare.
Sorry nu kom jag med tusen teorier!
Post a Comment