Tuesday, November 03, 2015

Samhället och depressionen

Det slog mig just hur absurt det är att vi lever och jobbar för ett samhälle som inte gör oss speciellt glada, även om vi har alla medel att göra det till precis vad vi vill. Är det inte konstigt egentligen? Att vi spenderar så många timmar av dagens ljus till att jobba för något för oss totalt oväsentligt, för att sen återvända hem och dra ner persiennerna?

Jag förstår ibland helt enkelt inte varför upproret låter vänta på sig. Och sen förstår jag inte varför man inte tar till ett par enkla knep som skulle göra tillvaron lite trivsammare?

1. Varför övar inte körer och kvartetter nånstans där andra kunde få lyssna på dom, till exempel?
2. Varför spelas det inte spännande musik i högtalarna i mataffären?
3. Varför drar man inte fler stolar och soffmöblemang ut på trottoarerna när väderleken tillåter det?
4. Varför ordnas det inte fler spontana after work-fester eller vad som helst för samkväm? Hundar, barn och morföräldrar hade kunnat komma med.
(Svar: Det är för att vi är djupt deprimerade och har tappat bort meningen med livet, medan vi knappt ens förstår det. I detta tillstånd av isolation, stress och rädsla för att själva vara till besvär har vi dessutom utvecklat ett onormalt intresse för att vara ostörda och "ha det lugnt omkring oss". Sociala sammankomster betraktas ofta som tillfällen då man jämför status med andra människor, vilket gör oss trötta och desperata. Vi e fan sjuka i huvudena. Säger bara. Och kom inte med nåt "ja men jag är introvert". Det är sjukt att vara introvert! Sjukt. Människor är apor som är skapade för att skrapa varandras ryggar, samla ved och mat samt slå dank i grästuvor medan solen vandrar mellan trädtopparna. Säg den som utvecklar social fobi av det.)
5. Varför är inte barn, hundar eller ens föräldrar välkomna på arbetsplatserna?
6. Varför går inte arbete i en kommun ut på att se till att just den kommunen får det så bra som möjligt? Jag menar: varför går vi med på att arbeta för nånting vars slutprodukt aldrig på nåt sätt hämtar något tillbaka till oss (förutom pengar, som vi behöver för att överleva)?
7. Varför har inte husbolagen fler fester? (Se svar, fråga 4)
8. Varför har man inte en gång i månaden alla dörrar öppna i trapphuset och alla hade fått bjuda på en slags mat kl 18 och sen fick man gå runt och bekanta sig med andra och smaka på mat? (Se svar, fråga 4)
9. Varför ordnas det inte flera gatufester? (Se svar, fråga 4)
10. Varför leker inte vuxna? (Se svar, fråga 4)
11. Varför finns överhuvudtaget sånt som eftisar? Kunde inte barnen leka på någo bakgårdar där de vuxna håller på och smider redskap av järn och trä - nej, förstås, föräldrarna är ju borta och arbetar för att de ska få pengar till att leva och för att deras arbetsgivare ska gå på vinst. Redskapen görs av desperata asiatiska, hungrande barn och transporteras sedan hit - DET var logiskt!

Det är det här jag menar. Om samhället hade haft lite fler roligheter och logiska lösningar på sin agenda, så hade jag liksom förstått att man ville jobba för det, jobba för att få vara här, för att kunna bo här, existera här - eftersom det hade varit roligt att leva här. Men nej. Som det är nu så vete fan vem det är som tycker det egentligen är roligt att leva här. Om man tycker att livets huvuduppgift är att bilda familj och sen låsa dörrarna om den och arbeta röven av sig så att barnen kan klä sig i dyraste goretex, ja då har man väl kommit rätt om man har kommit hit.

8 comments:

M. Lindman said...

Helt fantastiskt klarsynt inlägg! Vårt samhälle är, som du skriver, genomgående glädjelöst. Håller med om beskrivningen av människor som inte vill nåt annat än att stänga dörren om sig och vara i fred. Hur hamnade vi här i zombietillståndet?

Anonymous said...

Jag vill ha alla dina punkter i verkligheten!! Pia M

walopää said...

Tack lotta för det där om att det är sjukt att vara introvert. Yup. Går i samma kategori som hsp. Vi är alla blyga ibland so what. Som eckhart tolle säger: blyga människor har stort ego. Om man är mest fokuserad på vad andra tycker om en, då är det ego.
Jag brukar ha min unge på jobbet. Men det är rätt sällan nån annan gör det.
Och ja, jag vill också ha de där punkterna. Men det är nog bra att det finns eftis. I det eftis min pojke går i finns det faktiskt farbröder dom, int nu smider, men sågar, snickrar, stickar och virkar.

ponks said...

Bra om det finns eftisfarbröder :) Jo, kom nog lite av mig där mot slutet i den här texten, man ska kanske inte ta allt jag häver ur mig i ren frenesi på djupaste allvar. Men jo, nu får jag stå för det alltså.
Min egen blyghet i unga år berodde precis på inget annat än att jag var fruktansvärt uppslukad av mig själv och småbesatt av vad andra tyckte om mig. Och visst, jag får fortfarande blyghetsskov ibland men jag tror aldrig att nån mer skulle beskriva mig som blyg! Men jag tror också att det finns andra slags blygheter som bottnar i annat än överdriven fokus på en själv. Det var nån som skrev fint om blyghet och rodnad (vem?), att det inte är attraktivt mer och att det hör till ett annat århundrade.

ponks said...

Sen tror jag också att den här jäkla statusstressen, det kapitalistiska tävlandet och känslan av att man måste "vara någo" har gett upphov till blyghet bland mänskor. Maybe.

Peppe said...

Så jävla bra inlägg.

ponks said...

skoj, roligt, tack!

Magdalena Lndr said...

Precis! Var är upproret? Och mer fester och skoj i livet.