Thursday, October 22, 2015

Jag KAN ju inte med barn, men nu måste jag kunna. Så mitt liv.

Alltså milde tid, jag är så TRÖTT. Så full av mänsklig, jävla utmattning och trötthet, inte på något sätt en obehaglig eller outhärdlig trötthet, utan bara en sån där efter-jobbet-trötthet som jag antar att är helt acceptabel. Idag var dessutom vår ordinarie eftisledare sjuk, så hela drösen ungar var typ upp till mig att ta hand om. En fick dåndimpen och tryckte in sig bakom en soffa, en annan grät stora krokodiltårar över att hen inte fick fler kex, en tredje sjöng sånger om prutt och död, en fjärde och en femte ville med VÅLD sitta i ens famn. Jag förstår inte mig själv. Hur hamnade jag här? Jag som inte kan med barn, jag KAN ju inte med barn, men nu måste jag kunna. Så mitt liv. Och nån liten jävel njuter av detta, av utmaningen, av att få lära känna såna där komplicerade små halvt utvecklade hjärnor, få följa med hur de funkar.
Idag var det en liten kille som hade haft födelsedag och som hade fått en present av en klasskamrat, nån slags skjutmojäng av plast. Killen var så förtjust i sin present att han fullständigt omfamnade plastfodralet med en entusiasm jag sällan skådat, han såg på grejen med kärleksdruckna ögon och utbrast: "jag ÄLSKAR den, ÄLSKAR!" Det är såna stunder man bara smälter lite inför.

I morgon: TOTALT JÄVLA MÖRKER!!
Jag är så smärtsamt medveten om hur jag beter mig just nu: som en sån där fåne som jag inte ville bli, en som hankar mig igenom veckorna och sen DYRKAR helgerna. Så skulle det ju inte bli. Dessutom skulle jag ha tid att göra en massa om eftermiddagarna.
Men jag skyller på att det är lite nytt allt ännu. Nog tar det sig, detta.

No comments: