Mitt i allt slås min ljumna tillvaro i spillror av ett samtal jag väntat på men samtidigt glömt eller förträngt. Jag får jobb, det handlar om i morgon, ska vara vikarie i en liten skolklass för specialbarn. Gav bort min telefonnummer i somras, och så klart är det genom kontakter som jobben förmedlas, inte genom ansökningar.
När förfrågningen kom ville hela min kropp och uppenbarelse prompt ropa NEJ, ABSOLUT INTE, men jag vet att jag inte har råd att säga nej till ett sånt jobb nu, varken på ett moraliskt (?) eller förtjänstmässigt vis. Dessutom; ibland vill man bara vara normal: gå på normalt jobb, ha en normal hund. Så jag svarade "javisst, det går bra" med överglättig stämma samtidigt som jag kände jorden rämna och väggarna falla. Nu fullkomligt SKÄLVER mitt innanmäte av jag-vet-inte-vad. Nej, jag är inte van vid nånting nåt mer. Och det vete fan hur separationsangstiga Mili ska överleva sju timmar imorgon, men tänker att nånstans måste man bara börja (eller sluta). Nån gång måste man bara vara mänska och göra vad mänskor gör, trots psykhund.
No comments:
Post a Comment