Vet ni när man har en sån där tydlig bild av hur en fest kommer att vara, till och med sinnelaget för mänskorna har man för sig att man vet hur det kommer att bli? Och så föreställer man sig hur alla är uppspelta, glada och sådär euforiska för att det är fest och helg, haha! Och man kan bara segla från sällskap till sällskap och alla är avslappnade och sköna att vara med för alla fattar att det är nu man ska passa på att ha det trevligt och prata med nytt folk.
Så kommer man dit till festen och tycker att stämningen är lite sned på nåt sätt - att det är konstigt krystat vid borden och att folk sitter med simmiga ögon och blickarna sänkta mot ölburkar. Så försöker man lätta på stämningen lite genom att visa sig vara lite utåtriktad, smårolig och totalt likgiltig gentemot hur man själv ter sig i andras ögon, hoppas att det har nån slags smittande effekt på folk och att det ska upplösa deras självdämpare. Och så upptäcker man att man inte själv magiskt kan åstadkomma nån fantastisk fiilis bara genom att själv bete sig som nåt slags burdus sol, och så blir leendet i ens mungipor bara mer ansträngt och man börjar tänka att kanske felet ligger i en själv ändå snarare? Att man har fel strategi, inte ger folk tillräckligt eller ens rätt plats, att man själv beter sig störande och att folk antagligen har det hur roligt som helst, det är bara en själv som inte får allt ut av det - o rentav att alla antagligen hade haft det mer roligt om inte man själv hade varit där. Sen går man hem och blir deprimerad och alla andra har bästa festen ever.
2 comments:
Fast jag tror på dina intryck, sån där avslagen stämning. Det är alltid värt försöket att vara lite utåtriktad. Sånt är aldrig störande, utan bara bra, tycker jag själv. Men jo, såna där situationer kan vara d e p r e s s i n g. Och som du bra beskriver: att blir osäker på vad det sku innebära att ta plats på ett bra sätt. Men jag tror det där säger mycket om en situation, även om jag också känner igen det där: KAN det kanske eventuellt vara så att människor trivs, även om de, i mina ögon, ser superspända ut?
Detta kunde lika gärna vara en beskrivning för hur det kan vara att hamna i "fel" sällskap, inser jag nu. Har äntligen kommit till den bekväma åldern att jag ger fan i vad bordssällskap etc tycker om en och det är skönt. Men ändå - det är svårt att ibland avgöra om det är en själv som inte kan få ut allt av en situation eller om det är situationen som är fel för en själv. Kommer aldrig att glömma det där med hur jag kom dit till Rumänien glad, utåtriktad och med öppet sinne medan resten av mänskorna var inåtvända, blyga och rädda. Och så åker jag därifrån totalt sönderstressad, deppig och uppgiven medan resten av gruppen är euforisk, har träffat nya vänner och skrattar högljutt. Lål.
Post a Comment