Saturday, May 23, 2015

Magafirron och keikkabestyr

Nu ska jag skriva lite om mina krämpor för att alla ju kan vara överens om att det knappast blir intressantare än så? Har varit lite orolig i magen i närmare en veckas tid redan, som att man gått med en känsla av att man inte kan lita på sin egen mage. Mysko känsla. Så igår när jag åt frukost så brakade det till bara (bokstavligare än så behöver jag knappast vara) och efter det samlades all luft från det jag åt i nån slags ficka nere på högra sidan av magen. Naturligtvis hade vi sen också keikka igår, så där låg jag i övre våningen på en soffa och försökte klämma ut luften ur magen på mig som om jag vore mamma till mig själv – ett krångligt spädbarn, medan Hiskin Pimpulat pompottade i våningen nedanför (imponerande!). Gick upp på scen minuten innan och satte mig i en vinglig plaststol invid trumsetet. Maginnehållet flyttade sig upp och ner likt en familj som inte kan bestämma sig för om de trivs bättre i övre eller nedre våningen. En grön strålkastare vrållyste mig i fjäset medan jag satt där som en 86-åring och frustade, men innan jag steg upp vände jag mig om och sa åt Kalle och Marko att nu spelar vi en satans kova keikka, jag bryr mig typ int om någo. Praktiskt, det här med magsjuka. Sen spelade vi den bästa keikkan ever. Vi var både lugna och energiska samtidigt, vilket är en effektiv kombo. Det var ett jäkla nöje att känna hur allting bara löpte och alla visste vad de skulle göra. Inget skyndande, ingen panisk känsla av att man inte vet vad nästa ackord kan tänkas vara, inga problem med ljudet, ingenting. Bara ett hav av mänskor som tycktes villa dansa oberoende av musikstil. Pia som seglade omkring med sin filmande mobiltelefon i vågformiga rörelser, Sohvi som var sötast i världen, Ilona som bara for omkring i nån slags Ilona-extas och ett gäng struttande kockar härstammande från J:s kockskola. J själv dängde på som nån slags självgående underhållningsgenerator som an efter ändrade i låtlistan och slängde bara mer och mer och mer bensin på bräsun. Jag kände mig som nån slags oljig kugg i ett maskineri, bekvämt parkerad halvt bakom en pelare men ändå ack så stark och viktig. Och magproblemen försvann under spelningens gång, the healing power of music, prkl!
Efter keikkan tedde jag mig tydligen i min omejkade glåmighet särskilt attraktiv för typen av karl som attraheras av "skadat djur"-kvinnor (hade glömt både plånboken, telefonen och att sminka mig - hej hej). Blev pokad på av en rasta-hippie som sa att han har nånting att berätta åt mig, men att jag först borde berätta nåt som jag har att berätta åt honom (hippie-logik). Jag sa att jag skulle fundera på vad jag eventuellt har att säga åt honom samtidigt som han ålmade sig framför mig likt en hund som vill ha en korv och såg mig i ögonen med en sån där djup "jag ser in i din själ"-blick. Jag förträngde ett infall att i farmorsstil deklarera att jag tycker att han borde äta lite mer, o samtidigt knacka på hans bröstkorg med min pekfingerknog. Gjorde en icke-så-smidig situationsflykt och tänkte att nog är det fan som jag har vuxit till mig, så var den saken ur världen.

Idag mår jag fortfarande oklart i magen. Det är meningen att jag ska cykla till Y och se på eurovisionsfinalen men vi får nu se hur det utvecklar sig det här med magen. Alltså. En av farhågorna jag har är att jag håller på att utveckla laktosintollerans, det skulle nu vara helvetiskt för en sån som mig som inte kan ta hand om sig själv för allt i världen. Hej 4-ever ripuli liksom. Fast - skulle jag på riktigt bli laktosintolerant så hade det ju varit guldläge att bara skita i mjölkprodukter på riktigt, bli vegan då en gång för alla, lämna mjölken till sitt öde, dvs lämna den åt kalvarna, så som den borde vara från första början.

No comments: