Jahas, här sitter jag bara med skinkorna nedsjunkna i plyschsoffan. Där bakom fliken, i det digitala lurar jobben, positionerna, alla de där jag borde bläddra igenom och noggrant läsa, men jag ORKAR INTE. Det är som en psykisk ram, låt oss säga av glas, "AV GLAS" (för det låter dramatiskt) och bla bla bla [insätt passande metafårisk bild av får]. Ute är det stickande sol och nyfödda brännässelskott. Jag har plockat, brännässlor och kirskål att torka och breda ut inför kommande vinters överlevnad. Snart är det även planteringsdags, vi har som vanligt hyrt en kolonilott invid studentbyn. Nu när man har ett års erfarenhet i bakfickan dessutom ska det nog bli grejor det där.
Idag kom jobblistorna inför sommarens läger. Mitt hjärta dunkade när jag öppnade excel-filerna, jag vet inte riktigt varför. Nån slags nervositet, kanske. Nån slags rädsla inför att behöva spendera många dagar nånstans där man inte alls trivs. Jag hamnade på ett lägerområde ganska nära Hangö, som jag tycker att är piss. Det är målat i mossgröna färger, har omotiverad matpersonal, stickiga filtar i sängarna och allmänt angstig kolonistämning. Men där finns en underbar havsrand och ja, man kan simma. Man får inte klaga. Man FÅR INTE.
Vrickade grejer jag tänker ibland när det går riktigt skit för mig:
1. Tänk om jag vore typ mellan 50 och 60 år istället – då hade jag snarare kunnat ställa mig in på nån form av "överlevnadsmode" istället för att ännu ha det där spirande (tunga?!) hoppet om att man ännu ska hinna och kunna göra nån form av något.
2. Tänk om mina föräldrar vore senila eller döda istället, då hade de sluppit följa med och oroa sig över sina misslyckade barn (urk urk).
No comments:
Post a Comment