Friday, November 28, 2014

Man vill så gärna tycka om det!

Var igår och såg på samarbetsföreställningen mellan den feministiska teatergruppen Blaue Frau och polska gruppen Teraz Poliz, Whenever there are people to dance until than we're gonna. Jag måste medge att jag hade ganska höga förväntningar på pjäsen, eftersom jag minns att jag tidigade har sett deras grejer som var rätt så fantastiska, och för att jag har hört Blaue Frau prata nånstans och för att jag är lite besatt av Sonja för att hon är så awesome. Nå väl, allting kan ju inte bara vara fulländat jämt.

Vad ska man säga? Pjäsen var lika förvirrande som namnet på den. Den första frågan som spontant dyker upp är om den där felstavningen "than" i namnet är ett misstag eller inte? Och vad namnet överhuvudtaget vill säga? "Until than we're gonna" vadå? Föreställningen är onekligen ett slags experiment, ett försök att involvera publiken i teatern, att rasera gränserna mellan publik och föreställning, män och kvinnor, kön och kön. I get it. Det betyder bara inte att det nödvändigtvis funkar. Allt går på tafflig engelska, lite svenska och lite polska. Programbladet är minimalistiskt och typiskt dagen-idag-coolt, också det rätt fullt av stavfel (kanske inte så viktigt, men ändå. Nånting i mig rynkar näsa). Allt pekar på att man har velat göra något riktigt icke-konventionellt som poängterar att det är fria tyglar som gäller, att alla ska få vara vem dom vill, no boundaries, inga utsatta gränser. I programbladet står ett par "ordningsregler" för hur man ska bete sig under föreställningen: man får gå på wc när man vill, man får byta plats när man vill, vandra omkring, gå och köpa nånting från baren, i princip göra vad som helst som faller en in. På golvet finns madrasser utlagda, stolar här och där, i ett hörn finns ett våffeljärn med smet och en skål med mandariner, hörlurar som det spelas musik i finns utplacerade lite här och där, i andra ändan av rummet ett stort bäscht papper som jag anar att vi ska få förverkliga oss på i något skede, sätta oss ner vid och rita spretiga figurer och skriva slagord på. (Så unikt (not)!)
Det är egentligen oklart när och hur pjäsen börjar. Musik skränar, skådisarna går omkring och dubbel-försäkrar alla om att man får göra vad man vill. Jag är hungrig och har en banan som jag trycker i mig medan jag liksom väntar att nån form av teater ska ta form, men mitt i allt märker jag att mitt bananätande för länge sedan är slut och på en madrass ligger två skådisar och engelsk-snarvlar sådär som man snarvlar när man har träffat en utländsk ny vän – de pratar om sig själva, om när man lärde sig simma, såna saker. Det är uppenbart att de inte gör sig till på ett sånt där teatraliskt sätt så rösterna ska höras, utan att man ska flytta sig närmare madrassen om man inte hör. Grejen är bara att jag tyvärr inte är ett dugg intresserad. Och sådär fortsätter det. En.... lång..... stund.

Snart råder fullständigt kaos, jag vet inte vad som händer. Några skådisar dansar uppsluppet, slänger med håret, en springer omkring, nån annan är djupt försjunken i musik. Det ropas, hojtas och väsnas. Det enda återkommande och sammanhållande är egentligen ett par meningar som upprepas, "No sex. not sex-sex, but no sex, as in no woman, no man".
Mitt i allt är det en som tar en stol och sätter sig rakt framför mig, säger "oj, vad jag saknar att röka." Jag ler riktigt stort, för det känns så äkta-oäkta att jag blir så obekväm att jag inte vet vad jag ska göra av mig. Det känns som att en kompis som inte är min kompis har satt sig framför mig och muka-involverar mig i en diskussion som jag inte vet om jag får delta i. Snart kommer de andra skådisarna och sätter sig i en halvcirkel framför oss, publiken som råkar sitta där vi sitter och resten av publiken som inte sitter där vi är förstår att flytta sig till vår skara. Det här är egentligen det enda tillfället som jag upplever att föreställningen har hakat fast sig i en tråd som håller. Man upprepar samma slags meningar, de blir likt mantran, det är något om utseende också, det är lite obehagligt när skådisarna ser en rätt i ögonen som om de visste vem man var, även om de inte gör det. Jag gillar det inte, men åtminstone berör det mig på något plan.

Efter det är det bara väldigt spretigt. Mitt i allt får man igen göra vad man vill. En del av publiken äter våfflor, en annan får små lappar som de ska skriva ner vad de tänker på när de hör ordet "teknologi". Jag lyssnar först på bra polsk rap i ett par lurar och en av polackerna frågar om jag gillar det. "It is very good" säger jag, och jag menar det verkligen. Det är bra musik. Men det känns så konstigt. Vafan har bra polsk rap att göra med att jag sitter i Helsingfors på en teaterföreställning och har en omotiverad diskussion med en av skådisarna?

Går sen och ritar nåt teknologiskt-inspirerat på den där jäkla bruna paffbiten. Min vän ritar också, säger att "man ju måste fördriva tiden på något sätt". Jag orkar inte riktigt följa med vad som händer utanför paffbiten, för det känns så fruktansvärt ointressant och tvångs-engagerande. Mitt i allt skränar Pump up the Jam ur högtalarna och det är tur, för det är en av mina barndomsfavoriter. Nästan alla dansar och jag får syn på nån i publiken som sitter och ser om möjligt ännu mer förstörd ut än jag känner mig inuti. Jag förmår i varje fall att dansa, även om det känns lika jobbigt som hela föreställningen för övrigt känns. Funderar att vad hade hänt ifall jag hade varit här med farsan (för det hade egentligen varit helt möjligt)? Benen dansar och jag försöker släppa loss utan att kunna. Jag njuter i och för sig av att dansa, men det hade jag också gjort på en tråkig hemmafest i Raunistula. Positivt är att man får dansa ganska länge.
Sen är det inte så mycket mer att konstatera; emellanåt ganska långa, fina monologer, tyvärr ibland på flera språk samtidigt och en engelsk text som rullar över golvet, för mycket på en gång. Känns som när man försöker lyssna på en föreläsare samtidigt som man skriver av en powerpoint-slide.

När det är slut är det som att publiken är delad i två läger – dom som diggade, och dom som inte gjorde det. Min ena vän gillade det, min andra, liksom jag, inte. Grejen är att föreställningen mera ter sig som nån slags workshop eller ett experiment, än en teaterföreställning. Kommer på mig själv att tänka att den traditionella idén med att publiken sitter på stolar och ser på en föreställning funkar därför att publiken då känner sig trygg och därför att man vet hur det ska vara. Jag går liksom inte på teater för att få sitta och klotta på ett papper, även om jag gillar att klotta på papper. Det är lite som när jag var i Rumänien på kurs och man skulle gå i skogen och lyssna och ta till sig skogens ljud. Sånt där är kanske ögonöppnande för andra men vardagsmat för mig. Jag brinner för feminism och de grejer som de här tjejerna står för och därför blir jag samtidigt så ledsen över att måsta känna såhär, eller som min kompis uttryckte det efteråt: "Man vill så gärna tycka om det!".

2 comments:

Anonymous said...

Hah! Jag surfade till din blogg för jag var 99% säker att du sku skriva ett inlägg om teatern och jag är så ju helt upprymd av att jag är citerad! :D :D :D
Om pjäsen eller vad man nu ska kalla det - Jag vill bara gå vidare glömma virrvarret och tänka att feminism, normkritik och könskonspirations-sprängande är så sjukt mycket mer, skickligare och längre kommet än osäker teater som försöker dölja att ingen i teamet vågat ta kontrollen, vågat visa talang (för det kan tolkas som odemokratiskt publikfrieri) eller konstaterat att ALLA normer faktiskt inte är kränkande.

ponks said...

Hihi, vad roligt att du hittade hit, o jag har faktiskt tänkt mer på pjäsen (ytterligare, alltså hoho, jag borde ju fan få betalt för att tänka)!

Har börjat fundera att de ville väl bara testa nåt annat! o när jag tänker efter är det ju faktiskt festligt att man VÅGAR prova på en sån här föreställning som faktiskt var så otroligt fri från alla konventioner, så på ett sätt beundrar jag dom. tycker inte de var osäkra alls, tvärtemot visade de ett enormt mod genom att alla vara med om att styra ett skepp utan ratt på ett stormande hav (!hehe!). man får väl ta det som det blev - att det kanske inte riktigt funkade för alla. Friskt vågat, hälften vunnet, som det så fint heter.
Sen tycker jag inte att det bär nånstans att diskutera t.ex. feminism utgående från den här pjäsen, på nåt sätt fick jag ändå intrycket av att de vet exakt vad det håller på med på det planet. Det här var helt enkelt bara nåt lite urflippat (lite som att klä ut sig vulgärt o provocerande?! inte direkt ställningstagande, mer bara roligt).