Jag tänkte alldeles just skriva lite och drog datorn mot famnen så att sladdarna höll på att dra ner ner kaffe- och tekoppar, småkex, smörgåsar och ett tiotal prasslande påsar och nu sitter jag istället här i skitobekväm ställning med låsta axlar och datorn på helomöjlig skrivhöjd och... vinkar! Det går bra, vet ni. Satan vad jag är på gott humör. Jag gör ytterst litet per dag, men de många små bäckarna har blivit till en HEL Å, kan ni tänka er att ordspråket STÄMMER! Jag närmar mig nån slags deadline och allt ser ljust ut. Luften är lättare att andas, drömmarna har kommit tillbaka till nattsömnen, sådana saker. Jag tar lätt på livet [blinkar frenetiskt].
Idag såg jag på en dokumentär om en som måste vara en av vår tids mest inflytelserika konstnärer, Marina Abramovic. Det var en så sjukt bra dokumentär att jag inte ens orkar skriva nåt om den, ni bara måste helt enkelt se den! Fast sådär är det å andra sidan alltid: antingen ser jag på dokumentärer som är helt SJUKT BRA eller så ser jag inte alls.
Jo, förra veckan såg jag faktiskt på en dokumentär som varken var bra eller dålig, den var bara hemsk. Den handlade om hur man i Kina ville återinföra en vildhästsort som man hade lyckats utrota i vilt tillstånd. Allt gick mer eller mindre åt helvete. Plötsligt skulle hästarna klara sig själva, de som hade vuxit upp i stallets trygghet och värme. Det var som en dokumentär som handlade om en blandning mellan människans idioti och grymhet.
Lagen säger ju:
1. Det är tusen gånger enklare att misslyckas än att lyckas
2. Dåliga vanor och rutiner tar ett ögonblick att inrota, goda tar en evighet av övning
och
3. Perfection is lots of little things done well (Marco Pierre THE BEST White).
Det var en dokumentär som gjorde mig så deprimerad att jag inte har kunnat tala om det förrän nu.
Tur att jag efter det har sett på annat.
No comments:
Post a Comment