Monday, September 15, 2014

Erfarenheter från Syndalen

Är hemma igen och sådär tömd i huvu som man brukar vara efter ett läger med himlens benådade folk (eller utvecklingsstörda som de lär kallas). Det är något så sugande intensivt att spendera ett par dagar i samvaro med såna här slags människor som har så annorlunda funderingar och utmaningar i sin vardag.  Man är där för att hjälpa och handleda dem "i vår värld" men för att kunna göra det måste man leva sig in i och försöka förstå hur de har det. Och de ger till en lika mycket till en som de tar av en, alltså kommer man tillbaka till sitt dagliga liv fullständigt förändrad, med annan humor, med andra prioriteringar och andra funderingar.
Den här gången var det alltså frågan om ett militärläger, "Lär känna militärlivet" i Syndalen nära Nylands brigad. Syndalen var en ny bekantskap för mig – det är alltså ett ca 1000 hektar stort område på vilket militären tränar och har sina övningar, vanlig befolkning har naturligtvis inte tillträde dit. Man kan ju redan på förhand förstå att det blir nåt alldeles speciellt med ett område på vilket största delen män rör sig och där kvinnornas områden (som bastun) liksom är noga utpekade och utmätta. Det låg som ett täcke av konstgjort allvar över hela platsen och allt som gjordes tycktes onaturligt, tillgjort, nästan Monty Python-aktigt tokigt och fånigt samtidigt som en känsla av tungsinthet vilade över alltihopa, en känsla av att ingenting ska vara det minsta lättsamt eller estetiskt tilltalande. Till och med naturen var olik nån annan natur jag har sett i Finland förut. Marken var nedtrampad överallt; det var som en skog som inte var nån skog och tallarna stod som om de vore planterade med några meters mellanrum mellan varandra. Vår grupp sov på enkla liggunderlag i två armétält med kamin mitt i och på dagarna sysslade vi med olika former av övningar som att gräva skyddsgropar åt oss att gömma sig i "när fienden kommer", bekanta oss med sjöräddning och brandsläckning, lärde oss att marschera i formation och de kommandon som hör därtill och såna saker. Samtidigt som vi var där rörde sig ett hundratal reservister på området – äldre män som ett par gånger i året frivilligt söker sig till Syndalen för att öva på sånt här som att försvara Finland och överleva i skogen. Jag såg dem marschera och sitta lutade mot trädstammarna ätandes ur sina skramlande trangias, nån ledare prata högtravande och samla sina trupper i perfekta led. Och jag kunde inte annat än storfnissa inombords, tänka på vilken idioti det ligger i att folk finner det meningsfullt att lämna vardag och familj för att känna på nån sån där tekopyhä-allvarlig muka-survival brotherhood i skogen. Samtidigt som det ju nog är vettigt att lära sig om överlevnad, hur man tar hand om grejer, fixar dem och får dem att hålla länge, hur man gömmer sig och hjälper varandra i krissituationer etc, fanns det liksom ingen logik när det gällde till exempel ekologisk hållbarhet. Det dracks ur plastmuggar, till varje mål serverades det MJÖLK (som om vi vore kalvar), och mjölken serverades inte ens ur enliterstölkar utan ur mindre tvådecilitersburkar, vilket ju är fullständig idioti. Förutom mjölken var det BRÖD som gällde; i armén råder det alltså nån sån där gammaldags uppfattning om att det är mjölk och bröd som föder ett folk.
Jag kunde heller inte släppa tanken på hur träffande det är det här med himlens benådade människor och armémaner och vilket ultimat giftermål dessa två världar utgör. Många i vår grupp verkade stortrivas med att få order och få tydligt utformade instruktioner (som att till exempel vattenflaskan ska sitta i vänster byxficka) och de riktigt sträckte på sig när de fick gå i formation och lyda kommandot "katse eteen-PÄIN". Arméns stora budskap om att inte ifrågasätta och till vilket pris som helst stå upp för sitt land och göra poänglösa gester klingar bara så väl med folk som annars heller inte har förmågan att tänka lite mer på vad de egentligen sysslar med.
Nåja. På söndag samlades alla trupper inför något som tydligen är nån form av rutinsamling på söndagmorgon i Syndalen. Man marscherar upp till en platå på vilken Finlands flagga hissas samtidigt som nån slags högre uppsatt mupp står och hojtar om att man först ska stå i asento och sen rikta blicken till höger och följa med när två nervösa pojkar står och fumlar upp statsflaggan i en stång. Det finns till och med regler för hur mössan ska hållas under flagghissningen; i vänster hand med brättet riktat åt höger. När flaggan var hissad, höll muppen ett kort tal om att vi lever i "en intressant tid" och titta nu hur det går för Ukraina som inte kan försvara sig. Hans slutkläm var att det är betryggande att se att Finland satsar på sitt försvar – "te olette esimerkki siitä" var de avslutande orden. Och där stod vi, ett gäng himlens benådade och ett hundratal frivilliga reservister. Lycka till bara med att försvara Finland.

Lite suddigt här, men ändå beskrivande. Vi kom, fick kläder och satte upp ett

tält.

På dassen: otaliga anteckningar från beväringar, här:
"Hur fittig armén och livet en känns
börja
aldrig
hajoo
Stay strong".
Ett slags budskap om hur man uppfostras till att vara karl, tycker jag. Håll upp masken, svälj det dåliga. Visa ingenting. Börja aldrig hajoo, för då är du svag.



Inuti tältet (som var lite lappat)

Här åt vi, i en barack med iskalla stolar. Ett underverk egentligen att ingen blev sjuk
eller att jag inte fick urinvägsinfektion.

Armémorgonmål serverat (bara brödet fattas).

Vi går på led

Arméns båtar (som kallas Jurmon och har 900 hästkrafter).

Hamnvakten berättar

...och blir omfamnad av en av våra deltagare.

Maskinrummet kollas in.

Vi testar på prickskytte med lasergrunka. Skoj.

Vi spelar petanque med militärisk koll på vinnare och förlorare.

Jag gör ett försök till en skogsselfie.

Andra ledaren Erica sitter och chillar vid ett träd (och det nämnde jag ju inte alls,
hur särbehandlade vi blev på grund av att vi ju var quinnor – bland annat behövde vi inte gräva,
enbart SITTA på spadarna medan karlarna grävde. Sen skulle vi bedöma groparna och det poängterades att vi säkert hade nån form av kvinnligt perspektiv på dem. Hoho).

Ja, vi skrattade hela tiden för annars skulle vi antagligen ha fått dåndimpen.

Vi är på väg tillbaka till brigaden – med äkta militärskjuts som väntar i bakgrunden.
Vi blev inskyfflade som sardiner i en lastbil vars presenning sen drogs för så vi åkte i ett dundrande kolmörker. En upplevelse nog. (Har inte upplevt liknande skjutssystem sen Västafrika, faktiskt. Och maten påminde dessutom tidvis om de portioner överkokt pasta med oklara burksaker som man fick på kameltur i Mauretanien. Bara för att dra lite oväntade paralleller).

På väggen i brigadens matsal i Dragsvik

... som annars såg ut såhär.

No comments: