Monday, May 12, 2014

Undanflykter och självbestraffning

Har på sistone blivit så invävd i mina dåliga rutiner att jag inte ens orkat skriva nåt här. Vem blir inte trött på upprepning, liksom? Och när upprepningen dessutom enbart ska handla om dåliga saker? Ja, jag blir i alla fall trött på sån slags upprepning.
Efter det där överdrivet idylliska vessö-arbetslägret då jag svor att jag bland annat ska börja lägga mig tidigare och alltid ha nåt skönlitterärt nära till hands, så...
hittade jag spelet Words of Wonder.
Det är...
ett jävligt bra spel,
så bra att man måste spela ända tills ögonen går i kors och man bara fortsätter kombinera bokstäver till ord när man sluter ögonen och försöker sova bortåt halvtretiden...

Jag har insett att jag fan är sjuk i huvudet. Jag börjar redan skruva upp mig vid tietiden, blir irriterad och lättretad, vet att J så småningom går och sova och att det då är min tid att spaca ut på internätet, låta en själv rinna ut som en pöl på golvet, tappa uppfattning om tid och framtid, plikter och måsten. Det är som att sitta i ett vakuum i vilket inget känns som någonting, inget händer och inget därmed varken är störande eller överdrivet komplicerat. Det är inte som att det ens är speciellt roligt att spela, det handlar mer om att göra sig upptagen, skapa en form av falsk sysselsättning åt sig själv. När det exploderar på skärmen och man sen når nåt slags high score och får tre stjärnor, då känns det som att man har åstadkommit något (vilket man ju aldrig gör i sitt "vakna liv").
Jag har ett rätt så allvarligt spel- och internetberoende, men ingenting är så allvarligt att man inte kan råda bot på det själv, tror jag. Så nu har jag bestämt mig för att det får vara NOG. Jag kan inte hålla på med denna form av självtortyr nåt mer. Jag är en mänska som är värd att ha ett värdigt liv, för bövelen, det är inte lönt att slänga bort sin hälsa och sitt humör på nån ANNANS jävla verk, dvs spel. För gudarna ska veta, att en delorsak till att jag är så passionerad över de där löjliga små Facebook-spelen att jag själv gärna skulle jobba med dom; sitta och göra grafik eller tokig spelmusik, eller hitta på nån löjlig story om nån uggla som ska ta sig över en livsfarlig mosse (och för att ta sig igenom måste man kombinera pärlor av samma färg i sjutton olika banor, that makes perfect sense) - DET DÄR ÄR BARA SÅ JAG. Så en delorsak till att jag slänger bort så oändligt mycket tid och passion på spel är uppgivenheten och den uppenbara känslan av misslyckande för att jag inte själv har nåt jobb inom den branschen. Jag vill på ett sätt straffa mig själv genom att riktigt trycka ner den där spelvärlden i halsen på mig, visa åt mig själv att där är det, så nära men du är bara en löjlig konsument, you don't deserve to do what you would love to do, liksom. Sen vaknar man nästa morgon i spelkrapulan; utmattad, hålögd och oändligt irritabel. Det är helt samma grundprinciper som i bulimi; eftersom man inte förmår äta normala portioner straffar man och förnedrar sig själv genom att fullkomligt proppa sig full med det man älskar (mat), och till sist sätter man kronan på verket; man spyr.
Mänskan är faktiskt inte mer komplicerad än såhär; det mesta går ut på undanflykter och självbestraffning (när man har nån form av fel i huvudet, då, eventuellt).
I kväll ska jag stänga av datorn och ta fram en bok eller ett tomt papper.

5 comments:

Jenny said...

Jag måste ju genast testa det där Words of Wonder. Det var kul! Liknar ett gammalt Applespel jag spelade nån gång runt 1990, med ordkombinationer. Vill också gärna göra den här typens spel, men orkar/hinner inte lära mig programmeringsbiten just nu. Bäst skulle det ju vara att samarbeta med någon som redan kan det. Men hörru, kanske vi startar ett eget spelbolag nåt tag va?

ponks said...

Jo, Words of Wonder ÄR faktiskt ett bra spel. Starta spelbolag borde vi absolut göra!! Måste bara hitta nån som kan programmera.

Jenny said...

Håll ögonen öppna efter programmerare! :D

Hanna Palm said...

Har inte tittat in här på ett tag (Finland och dess inneboende har upphört existera i min frånvaro på något vis).
Men vill bara säga att ibland tror jag att vi är samma person. Ibland kunde du lika gärna ha öppnat min hjärna Hannibal Lecter-style, plockat ut en bit på måfå för att sedan skriva om tankarna i hjärnbiten.
Känns fint att känna så. Lite sorgligt också eftersom det ibland är jobbigt att vara jag.

Många kramar från din f.d pod-kumpan, hoppas du har det bra och ja, wicca är spännande shit.

ponks said...

Sådär går det, att när man flyttar och börjar om igen så lämnar man gärna allt gammalt gråll bakom sig - så också denna bloggen. Det är helt så som det ska vara, men vad roligt att vi tänker lika! Kramar ditåt, din lilla Sverige-mupp. Jag hörde nog dig på Studentradion, du hade ju tamejtusan anammat en svensk accent redan!