Som sexåring stal jag kassanycklarna från bysbutiken – det var lätt. Bara att slinka in bakom kassan och plocka på sig nycklarna. Det var väl mycket kunder i butiken och ägarna var nu på sina håll, ingen lade märke till ett litet barn som hade fått en dum idé. Jag minns ännu hur kassa-apparaten tornade upp sig som en stor skalbagge ovanför mig och hur jag sträckte mig upp efter nycklarna. Dagen därpå blev det ett jäkla rabalder i byn och en plansch hade hängts upp på tallen utanför butiken – den som visste något om var nycklarna var skulle få en glasstrut som belöning. Folk roade sig över det där, en glasstrut! Så snålt! Jag som naturligtvis hade berättat åt mina kompisar vad jag hade gjort, såg snart situationen som ohållbar och var tvungen att berätta för mamma att det är jag som har nycklarna. Hon trodde först inte på mig, men sen visade jag lådan jag hade lagt nycklarna i. Då tog hon mig med nycklar och allt till affären och så fick jag skamset leverera tillbaka dom. Butiksägarfrun var lättad och glad och så var det jag som fick en glasstrut, vilket jag tyckte att var oerhört pinsamt. Butiksägargubben satt och bligade på mig från andra sidan rummet med misstänksam och grubblande blick, minns att jag tänkte nåt om att han nog såg igenom mig, att han såg att jag egentligen var en ganska ond, förvirrad och splittrad typ.
Min kleptomani utvecklades sen hos mig av nån anledning, jag kallade det "mitt själanproblem". Stal också grannpojkens cykelnycklar och gömde dom i sanden utanför på gårdsplanen, vilket resulterade i mera pinsamma konfrontationer med vuxna människor. Stal andra betydelselösa grejer, hade ingen respekt för någons ägande överhuvudtaget. Det kan jag tänka på idag, undra var det kom ifrån.
1 comment:
Du är inte ensam. Jag hittade på nåt liknande hyss med cykelnykel när jag var liten. Varför har jag ingen aning. I en efterhandskonstruktion skulle jag säga att det hade med "duktig-flickan-syndromet".
Post a Comment