Två filmtips

Igår såg jag på en riktigt bra film, Blue is the warmest colour. Den handlar om kärlek, kan vi säga, och konst. Och är bra gjord på många sätt, bland annat för att det känns som att man nästan ÄR huvudpersonen, man går dit hon går, kameran följer henne opretentiöst och kärleken, den är alldeles överrumplande. Man känner med personerna, man hulkar av gråt emellanåt (om man tillåter sig, hehe). Och så är där en jäkla massa sex. Lite för mycket sex, om man frågar mig, fick ju nästan lust att spola lite framåt. Förstår egentligen inte idén med långa, utdragna sexscener, ska man liksom leva sig in i dom då? När dom håller på i flera minuter? EN sån sexscen hade jag till och med kunnat leva med och förstått, men när där fanns flera och alla lika långa. Jag tycker att man förstår vad som händer redan efter att man ser lite naken hud och sen kunde man bra gå till nästa scen. Nåjo, det fanns långa scener om konstdiskussioner och sånt också. Kanske tyckte jag mest om det att det inte kändes som att det fanns nån direkt "drive" eller struktur i filmen, det kändes bara som att man var på besök i någons liv under en tidsperiod. Och det var skönt att kura ihop sig i soffan och bara se på filmsekvenser som inte hade nån brådska. [Den här filmen får också + i Bechdel-testet, kan man tänka sig].

Jag känner på mig att det kommer en filmperiod nu i mitt liv, är sådär öppen för film just nu och det är roligt. Det har funnits perioder då jag slitit mig i håret när nån har satt på en film, bara kort konstaterat att nä, mitt huvud håller nu inte för sån form av koncentration. Nu gör det det. Läsa kan jag också. Visst är jag duktig?

En annan film jag vill passa på att rekommendera när jag nu är i farten här, är Her, en film som också hade förmågan att få mig att bli sittande. Regissören är Spike Jonze, som ju vad jag har förstått, är mer eller mindre känd för att skapa intressanta visuella omgivningar, så också i den här filmen. Allt utspelar sig i en (rätt så trovärdig) framtid i vilken alla går med byxor uppdragna till naveln och har ett konstgjort, avskärmat förhållande till andra "riktiga" mänskor eftersom teknologin har blivit så levande. Och för en datanörd är det här riktigt roligt, det handlar om att bli förälskad i ett fiktivt dataprogram. Det är lite scifi jo, men just på en sån nivå att en dramaqueen som jag också kan uppskatta det.
[den här filmen klarar sig dessvärre inte i Bechel-testet, så var det sagt.]