Monday, January 20, 2014

PJ Harveys recension utbytt till Leonard Cohen och vice versa

Ja, här roar man sig med gradun, rent bokstavligt faktiskt. Har kastat om namnen i recensionerna av Leonard Cohen och PJ Harvey bara för att få svart på vitt om hur olika man skriver om kvinnor och män, och resultatet blev inte så lite komiskt faktiskt. Läs och lär:

PJ Harveys recension med namnet utbytt till Leonard Cohen: 
Som den goda fén ur en förtrollad värld värmde Leonard Cohen ett kylslaget Roskilde med sin minimalistiska men samtidigt kontrastfyllda rock. Likt en försynt älva seglar Cohen in på scen och trollbinder den frusna Roskildepubliken direkt. Cohens utstyrsel är en vit helklänning och något slags huvudbonad som ser ut som en luciakrona utan brinnande ljus. Det regniga och gråa Roskilde hade fått sin ljusgud i rätt ögonblick. 
I sin famn bär han, likt en nyfödd baby, den autoharp som han använde för att komponera låtar till senaste albumet Let England Shake. I fokus är givetvis Cohens sagolikt eteriska, svävande röst som ibland viskar och ibland skriker fram budskapet om olycklig kärlek och ensamhet.
Originalrecensionen av PJ Harvey i sin helhet här. 

Leonard Cohens recension med namnet utbytt till PJ Harvey: 
PJ Harvey har fortfarande den där rösten som alla kvinnor älskar att höra, och alla män drömmer om att äga. Och den blir bara djupare och mer karismatisk med åren, hennes raspiga baryton värmer upp både parkett och läktare. Det blir början på en tre timmar och fyrtiofem minuter lång resa genom Harveys outsinliga katalog av älskade - för att inte säga dyrkade - klassiker. Man väntar på att själva marken ska öppna sig av basvibrationerna, men hur lågt hon än går i registret rullar det på oansträngt och naturligt, med perfekt tonträff och accentuering. Ljudåtergivningen är i det närmaste perfekt, alla nyanser når obrutna ända till läktarna hundra meter bort och en bit utanför stadion, där folk också samlats i massor. Harvey minns med god anledning också att tacka sina ljudtekniker, då hon presenterar kvällens uppställning av musiker. Sångtexterna hörs genomgående tydligt, och man blir i varje låt påmind om hur stor poesi som ligger till grund här, hur geniala ordsvängningar och fraser hon levererar, och hur ett slags nihilistisk frihet från rädslor och livets petitesser, som säkert kommer med åldern, ger lyriken ytterligare tyngd och ny mening. 
PJ Harvey är ett fullständigt exceptionellt människoexemplar som med eftertänksamt lugna rörelser och ödmjukhet dompterar sin församling i vad som lätt kunde kallas en helig mässa i The Church of Harvey. Lika fascinerande är hennes fysiska habitus. Att åldras med stil är inte lätt, men Harvey är ett kvalitetsvin i grå kostym och hatt, och ansiktets kännspaka fåror som blir mer och mer karikatyrliknande för varje år.
Originalrecensionen av L. Cohen här. 

"Dompterar sin församling", hihihih hahaha, jag dör. 

14 comments:

Ennet said...

Hah! shit vad tydligt det blev!

M. Lindman said...

Alltså den här texten är så himla bra, har läst den fyra gånger nu. Säger så himla mycket om hur man beskriver musik och musiker och hur vissa saker betonas och hur sagolik eterisk, svävande röst kontrasteras mot nihilistisk frihet från rädslor och tyngd & ny mening.

ponks said...

Eller hur? Reagerade också starkast på just det där med eterisk och svävande röst kontra den där meningen om geniala ordsvängninar och blahaj om nihilistisk frihet.
PJ Harvey och Cohen är nu kanske sen inte ett helt rättvist "par" att sätta mot varandra om man ska jämföra men tyckte de här båda texterna på nåt sätt båda kom med samma budskap ändå, nämligen om att det var bra konserter det här.

ponks said...

Och sen dom där ständiga referenserna till nånting övermänskligt i Cohens recension - ETT FULLSTÄNDIGT EXCEPTIONELLT MÄNNISKOEXEMPLAR - hade mr Strang dragit en skumvinsfylla och lyssnade på Halleluja medan han skrev det där, eller wtf happened?

M. Lindman said...

hehe, "kvalitetsvinet" Cohen med perfekt tonträff och accentuering, som dompterar sin församling.... Jag tycker att det är helt bra att jämföra dessa båda, även om de gör olika musik så visar det på nåt vis vad folk tar fasta på - att musik är viktigt och att dessa två artister är egensinniga osv. är ju nåt som könas helt fullständigt här.

Michael Linder said...

Haha det här var det roligaste jag läst hittills i år! Tack för att du tar dig tid att dela med dig av di här pärlorna!

ponks said...

Vad gör man inte för att slippa skriva det man egentligen borde skriva? Roligt att det uppskattas!

Animator said...

Haha det här var det roligaste jag läst hittills i år!

den elaka bloggaren said...

jag tänker två saker: musik och särskilt cohens musik har ofta en erotisk faktor - spelar då könet ingen roll, de flesta av oss har ju sexuella preferenser och beroende på om den vi hör på är ett potentiellt föremål för våra lustar (för mig t.ex. p.j. harvey när jag var yngre, eller hope sandoval från mazzy star - det gör ändå inte att jag som hobby-musiker också var sjukt imponerad av deras talang och särskilt p.j. talang som kompositör) eller en s.a.s. talesman för våra lustar (t.ex. cohen, peter steele för min egen del som yngre etc.) så påverkar det väl mycket vår upplevelse? vilket kan märkas i vad vi skriver, särskilt om vi skriver om nåt där det är svårt (och inte helt meningsfullt) att stänga ut känslorna.

vad jag försöker säga: ska jag skriva om hope sandovals sjungande respektive peter steele sjungande så blir det väldigt olikt om jag ska vara trogen mig själv, eftersom de faller i så olika kategorier i mitt känsloliv, som ofrånkomligen är med i mitt musiklyssnande. men måste recensenten försöka vara en okönad varelse själv? och om hen "måste" - är det möjligt?

för övrigt garva jag när strang skrev om "körflickorna" wtf antagligen 20-30 åriga högt utbildade stenhårda turnéveteraner.

d.e.b. korrigerar said...

dubbel negation är svårt: jag försökte skriva "det gör ändå inte att jag som hobby-musiker inte var sjukt imponerad".

ponks said...

Ja, där har man väl ett val när man skriver; ska man låta känslorna komma med i recensionen eller inte? De flesta tycker väl att det blir personligt och bra när det blir lite mer utsvävande och närapå erotiskt i texten ibland. Men jag vet nu inte... tycker ju egentligen också att praktiken att skriva recensioner är förlegad och en gammal 1700-talsssyssla som borgarskapet började med - helt pointless egentligen. Jag menar, vad för information ger det egentligen mig att Strang blir våt i byxorna av Cohens konsert?

Tycker inte heller att recensenter ens ska vara okönade varelser som ständigt skriver med tanke på hen och att "nu ska vi vara genomgående könsneutrala här" - det ska man inte och det går inte. Jag ville nu bara visa vilka funderingar o föreställningar om kön som gäller i dagens musikrecensioner. Det e lite humor tycker jag. O rent konkret finns det ju mycket att ta fasta på när det gäller beskrivningar av kön här, tycker jag.

d.e.b. said...

jepp, lite får du skylla dig själv när du ser det som värt att kommentera vad strang skriver. jag menar, på riktigt. janne strang, samma som skrev "hen går till attack" eller vad det hette där blogginlägget där han skrev skiten ur linnea-bloggens inlägg om krista sigfrieds.

jo men, man ser ju ofta den här sortens uppställningar (eller inte vet jag om man ser ofta, men jag ser, och den här gången kände jag för att kommentera) och särskilt när det kan finnas en botten av sexuell attraktion (som ju hela cohens karriär vilar på) är det förståeligt, om inte ofrånkomligt, att språket blir laddat med sådant som man gärna ser hos/tillskriver föremålet för sin fascination, och då blir det ju könat - heterosexuella män ser inte manliga drag som (särskilt) tilldragande hos kvinnor etc.

nåja, det behöver inte vara fallet här, men åtminstone vet jag att kön spelar roll i hur jag upplever och känner för en artist, och det sku säkert smyga sig in i hur jag sku skriva om den (som när jag skrev om mazzy star för några månader sen, utan att vilja dissa sångaren som mycket kunnig artist).

ponks said...

Jo, o det där är ju intressant också - att heterosexuella män inte finner manlighet sexigt hos kvinnor, men manlighet hos ANDRA män sen - det är hot stuff det! Det är riktigt, RIKTIGT hot stuff för att vara precis, för här handlar det om homosocialitet, dvs när tupparna börjar slåss om och tillbe varandra, hehehhe. Då ska minsann hönorna hålla sig undan.

Öööhhh...

Men det där om o ifall det ens e värt att kommentera Strang - e ju tvungen att syna honom efter samma premisser som alla andra HBL:s musikrecensenter blir synade i den här avhandlingen (men hans namn dyker nog upp lite väl ofta eftersom han kläcker ur sig såna härligheter, skrock skrock skrock).

Sen är det ju det här med att ingen läser gradu-avhandlingar. Nånsin. Vilket ju är ganska skönt.

d.e.b. said...

mm, jag tyckte t.ex. inte att peter steele var sexig när jag hörde på type-o när jag var yngre, utan jag tyckte att hans barytona kvidanden klingade emot nånting i djupet av min själ (som freud säkert kunde ha berätta mera om, ifall han hade fått upp näsan ur kokainskeden). att han blev s.a.s. en talesman för nånting jag inte själv kunde sätta ord på (sådana fantastiska ord som "oooooh, let me love you to death" - djupt, tonåriga d.e.b., djupt). att strangs recension osar av en viss åtrå tror jag å andra sidan hänger ihop med en sexuell ambvivalens hos honom som jag tycker han har all rätt till och som vi inte ska kommentera desto mera här.