Monday, December 30, 2013

Gamla psyko-dagböcker


Har börjat syssla med sånt där som man gör när man är stuck in the föräldrahus, t.ex. läst gamla dagböcker från 90-talet och blivit övertygad om att jag högst antagligen behöver  t e r a p i.
När jag var 12 år hade jag fem alter egon som turades om att skriva:

1. en som riktade sig till min dåvarande älskade musiklärare och som ofta var bedjande, förtvivlad, uppriven och ledsen (med tillhörande självmordsillustrationer)
2. en som var uppmuntrande och positiv och som fungerade som en motvikt till den förtvivlade
3. en som skrev svar till den som var uppmuntrande och positiv, i stil med: "Ditt råd var super! Tack! Jag måste verkligen tänka på det sättet, skriv gärna råd åt mig igen för jag behöver dig verkligen!"
4. en som skrev böner till Gud
och slutligen
5. en som skrev till självaste dagboken och gång på gång tackade dagboken för att den fanns där och var till så mycket hjälp och stöd.

Alla dessa kunde vara i ständig dialog med varandra, den ena mitt i allt få för sig att svara åt den andra, till och med olika skrivstilar hade dom. Den förtvivlade skrev stort och spretigt, ibland bara några få ord på en sida, medan den uppmuntrande och positiva skrev fint och prydligt, men ibland blev det tvärtom.





Vid ett annat tillfälle hade jag efter ett besök på en hundutställning blivit fullständigt besatt av en reklam för hundmat, alltså helt bortkollrad var jag av den, det var något med den där uppsluppna och äventyrliga stämningen på hundutställningen som jag sedan hade befäst i den där reklamen som med jämna mellanrum hade spelats uppe i tv-skärmarna i mässhallen, jag minns det bra ännu idag. Skrev sen om hur jag måste sitta hemma och vakta teven för att eventuellt få se den där reklamen igen eller få den inspelad på VHS-kassett, förklarade hur jag med jämna mellanrum sprang till vessan och grät för att jag ju anade att jag aldrig skulle få se den där reklamen igen och hur sen Gud nån natt ändå hade visat mig ett rött ljus just innan jag skulle somna, vilket fick mig övertygad om att jag nog skulle få se den där reklamen ännu en gång, OM jag bara vaktade teven.
Alltså excuse me, kan nån psykoterapeut förklara ddet här beteendet?

Sen var jag sjukt kompetitiv, ritade misstävlingar i dagboken, skrev noggrant ner mina resultat från sporttävlingar och uppmanade till och med mig själv som äldre att jämföra resultaten med mina eventuella egna barn! Sjukt!



En dikt från 1993. Värst vad jag var snäll med brorsan.

3 comments:

den elaka bloggaren said...

är av den åsikten att dagböcker är skadligt för psyket, eftersom ju mindre tankar om självet vi orkar bolla med, desto bättre (och dagboken blir då ett stöd för att bygga upp en ännu mer avancerad bild av självet, eller själven som i ditt fall, eftersom den fungerar som ett stöd för minnet, i övriga fall så fungerar redan minnet som en begränsande faktor för hur avancerade resonemang om oss själva vi kan skapa).

ponks said...

det kan nog hända att det ligger något i det där. jag som har producerat dagbokstext som en jäkla fabrik framtill jag blev kanske än 25-26 år gammal, har både upplevt för- o nackdelar: fördelarna har varit att man ofta redan klart och tydligt vet hur man tänker om saker, eftersom man redan har formulerat sig om de där sakerna i ord och bollat en massa olika tankar (med sig själv, dock) hit o dit om ämnet. så sen i en diskussion kan man sen vara hur klar och tydlig som helst i fråga om nånting.
nackdelarna är ju just sen, att man får en världsbild som helt och håller utgår ifrån sig själv och att psykiska störningar förstärks för att man kan hålla på och älta dom opp och ner för sig själv istället för att bara tala med nån annan om saken och kanske bli nerlugnad på kort tid.

den elaka bloggaren said...

jepp, att skriva om sina tankar om saker och ting tror jag kan vara mycket mer produktivt (just av den orsak du nämner), men att skriva om självet desto mindre. vår tid är väldigt upptagen vid självet. det och diagnosen hör till vår tids förbannelser (och nej, vi har inte en diagnos vi är bitter över, utan det var nåt som nån sade åt oss när vi var yngre och vi tyckte det var ganska fiffigt: "vår tids sjukdom är diagnosen").