Thursday, November 21, 2013

"Om man rör på armarna så känner man inte av att det är kallt"

En till grej som jag tänkte på idag när jag sådär passligt var ute och gå med halft nedfrusen kropp. Ja, då tänkte jag på såna där mänskor som typ har frusit högst tre gånger i sitt liv och som minns dessa gånger med fasa. Träffade en sån tjej där i Rumänien. Hon var ursprungligen från Peru, hade rötter från Afrika, men bodde i södra Italien. Hon hade en hud som såg ut som len, brun sjuttiotalssammet. Minns att hon en dag bara vägrade gå ut, för att det var för kallt. Då var det kanske noll grader. Har inte kunnat sluta tänka på det där. Den där bruna huden, de där lätt trötta, apatiska ögonen, tjejen i dörren som säger "it is too cold for me" som om det vore den mest naturliga sak i världen, att man stannar inne om det är för kallt. Efter det har jag börjat titta på mina egna, vita, lätt rynkiga händer. Funderat vad allt dom har varit med om, just tänkt på det där tillståndet som jag ofta är i om morgnarna när jag går ut med hunden; att jag är lätt nedfrusen men ändå inte har kallt! Det är ju jäkligt intressant det där. Hur skulle man kunna förklara det där för nån som kanske har känt någon form av kyla ett par gånger i sitt liv bara och som direkt har ryggat tillbaka inför det. Att här går man och händerna är stela som pinnar, armarna är kalla men "om man rör på dom så känner man inte av att det är kallt". Det är ju rent jäkla bisarrt egentligen, men sån där är mänskan: jäkligt anpassbar.

1 comment:

Maggie said...

Intressant. Det där har jag inte tänkt på. Att helt enkelt vägra kylan. Och hur van och accepterande man blir mot kylan.