Idag, den 25.11.2013 fick jag lära mig att man inom den katolska kyrkan på 1800-talet började engagera sig i det som kom att kallas diakoni, praktisk hjälpverksamhet för de nödlidande. År 2000 var jag med och delade ut mat åt hemlösa i München, ett evenemang som varje år ordnas i Hofbräuhaus av Katholische Männerfürsorgeverein (och som jag skrev om i ett annat inlägg förlängesen). Vad visste jag då om diakoni och katolicism? Ingenting. Idag vet jag lite mer. Det är alltid konstigt att i efterhand få nåt slags sammanhang, att inse att aha, jaså på det viset ligger det till. Bara 13 år senare skulle jag lära mig något om såna där evenemangs historia. Får mig att tänka på vilka andra stora, intressanta sammanhang jag har gått miste om. Har nån gång stått vid "The Gate of no return", slavmonumentet på beachen i Ouidah i Benin, stått och begripit ingenting, stått som en fånturist med skitiga kläder och pengar insydda i byxbenet. Har besökt ett helt fantastiskt voodoo-tempel inte alls långt därifrån, ett av de mest otroliga och magiska ställen jag nånsin har varit på - men jag var så blockerad i sinnet där nere, allt var för annorlunda, jag var för disconnected, jag kunde inte ta nånting in. Texterna som jag läste ur min klibbiga Lonely Planet, kändes inte som menade åt mig, ja jag hade ju hela tiden den där fruktansvärda, gnagande känslan av white guilt som man inte kan tvätta av sig någonsin, tror jag, och som smög på mig som en sjukdom där nere i Afrika.
Tänker att så småningom kanske jag är redo att ta reda på var det egentligen är jag har varit, hur historien ser ut, vad böckerna kan berätta åt mig, såhär på långt, tryggt avstånd.
No comments:
Post a Comment