Det är bra att allt emellanåt minnas varför man nån gång började med nånting, som till exempel den här gradun om genus i musikrecensioner. Allt som oftast känns det här oändliga recensionsläsandet som om man vandrade i en djungel utan slut, som om man letade efter en bit tofu i en spann med köttslimsor (?), slut på metaforerna. Det jag ville säga var: IBLAND hittar man sånt som bara rätt opponer berättar för en varför man håller på med det här överhuvudtaget. Till exempel recensionen från 8.3.2012 av Elaine Elias Trio bestående av Elaine Elias, piano, Marc Johnson, bas och Rafael Barata, trummor.
Jan-Erik Holmberg recenserar och skriver såhär:
Elaine Elias utförde inte några större underverk vid pianot, men allt hon gjorde, gjorde hon med ett övertygande och elegant grepp. Hennes spelande handlar snarare om att skapa en kollektiv groove än att briljera tekniskt.
Ok, det var det om pianisten Elaine Elias. Lägg nu märke till hur han fortsätter att presentera resten av bandmedlemmarna:
Marc Johnson är ett av de stora kontrabasnamnen. (Ahaa! Ett av de STORA.) Han spelade i Bill Evans sista trio i slutet av 70-talet och därefter med bland andra Stan Getz. Det var stora toner, men med lätt grepp - och ypperliga solon med och utan stråke. I annexet till Light My Fire, Catching Fire slog han publiken, inklusive basister, med häpnad då han spelade ett ostinato bestående av snabba 32-delstoner.
Är ni kräkfärdiga redan? Vänta, det fortsätter.
Rafael Barata är ett namn att lägga på minnet. Både komp och soloinslag var av toppklass. Han varierade pulsen på hi-haten och drev ytterligare framåt med snabba cymbalkomp. Här var det inte fråga om den tassande nattklubbs- eller den klickande läroboksvarianten man oftare hör spelas av nordamerikanska eller europeiska musiker. (Anar jag även en liten rasklyscha här till och med?)
Jag menar JUST SÅNT HÄR! Elaine Elias UTFÖRDE INGA STÖRRE UNDERVERK, men det hon gjorde var ÖVERTYGANDE (??) och ELEGANT. Excuse me mr Holmberg? Vem är det hon övertygar om vad? Varför var varken Marc Johnson eller Rafael Barata "övertygande"? För att dom inte behövde övertyga dig eventuellt - du var redan helt införstådd med att de här två representerar det som du uppfattar som musikalisk briljans?
Och detta uppräknande av kända namn som karlar har spelat med för att höja karlns prestige. Lägg väl märke till att Holmberg inte säger ett ord om att också Elaine Elias till exempel har spelat tillsammans med Herbie Hancock. Det är tydligen inte så viktigt. Och sen det här med att Elaines spelande handlar om att skapa en "kollektiv groove" snarare än att briljera tekniskt. Skriver han så för att liksom ursäkta det faktum att hon inte spelade ostinaton bestående av 32-delstoner, eller wtf?
Jag menar USCH.
USCH.
Usch.
I slutet av recensionen beskriver Holmberg sen ännu hur en av höjdpunkterna var när Elaine steg upp från pianot och sjöng dansande, ledsagad av bara bas och trummor. Jag orkar inte ens citera det. Då var Holmberg nöjd, när pianisten slutar spela och övergår till att dansa och sjunga istället. Kvinnans plats liksom.
4 comments:
Ojoj. Dagens fnitter: ANNEXET till Light my fire... Bra iakttagelser om nyanserna i den där eländesrecensionen! Vad fan är den där kontrasten liksom: kollektiv groove eller briljera tekniskt. Bara att välja nu bara. (Alltså om det är någå som jag också börjar storfnittra av är det betoningen av teknisk briljans i jazzrecensioner och de ord som används för att beskriva detta: "stora toner med lätt grepp", "soloinslag av TOPPKLASS"!
Ja nu sitter jag fan också o fnittrar högt i datasalen. Ja precis, dessa ord och begrepp som syftar på HÖG KLASS, vad det nu sen är. TOPPKLASS, STORA NAMN och STORA TONER (men ändå lätt grepp. Då har man liksom fått till det; stort men lätt. Alla förstår att det är genialt).
Det vete fan hur man egentligen borde skriva musikrecensioner så det inte blir helfånigt - kanske därför jag ibland tycker att man bara skulle sluta?
jonä, svårt det där hur skriva bra recensioner. men man tycker att folket som lyssnar på jazz (jag befinner mig bland dem bara ibland) borde kunna redogöra för sina intryck och upplevelser bortom att fetischera den tekniska virtuositeten, att det finns något sätt att beskriva hur musiken berör en, eller inte berör alls. Visst, recensioner av rockmusik kan ibland bli kladdigt personliga (tror du säkert stött på såna ex. i Husis), men recensioner av jazzmusik är i sin tur slående opersonliga (för att generalisera).
Men nu babblar jag, förlåt :) Kom i gasen.
Jo, det är precis så: stor skillnad mellan pop/rock- och jazzmusik-recensioner. Har nog säkert med speltraditionen att göra: i jazz finns det ofta ett sånt där improvisationsmönster som alla musiker går efter - jazzmusiker är när dom spelar vana vid att slänga tekniska musikaliska begrepp omkring sig och alla hänger med och förstår. Och så smittar det så klart av sig på lyssnarna: bästa jazzlyssnaren kan hänga med i låten och dess "manus" även om det kan låta som ren improvisation och rappakalja för ett ovant öra. Att skriva en sån där fetischerad teknisk analysrecensionssmörja är att briljera med kunskap inför andra invigda, int nåt annat, sku jag säga.
//kom oxå i gasen:)
Post a Comment