Thursday, November 14, 2013

En störande medelklassbruttas bekännelse

På något märkvärdigt sätt går dom här dagarna. Alldeles för snabbt nog, tycker jag oftast. Eller veckan går liksom allt för snabbt, men det är väl för att man inte gör någonting. Eller inte mycket i vart fall. Jag har funderat på en sak; nämligen att många av de som i min barndom bodde i höghus och hade EN hårt arbetande mamma, de har sen själva arbetat ännu hårdare och har nu familj och karriär. De har på något sätt liksom strävat efter att få det bättre än de hade det då de var små. Sen alla de här störande medelklassbarnen, till vilka jag hör, de som bodde i hel familj och egnahemshus: för dom har det inte gått så jäkla bra. Ok, en grov generalisering, men ändå. Det är som att många stampar på stället bara, antingen vill dom inte ha samma saker som föräldrarna hade, eller så är dom deprimerade eller trodde att allt bara skulle ordna sig och jobb skulle komma automatiskt utan att man behövde göra så mycket. Till dessa hör just jag. Jag är nog en jäkla dåraktig typ, säkert 10 år har det tagit för mig att komma fram till att pengarna inte kommer flygande som papperssedlar rätt in på skrivbordet åt en. För att man ska få nånting gjort, måste man göra saker också. Det är ju helt självklart när man tänker på det.

Men ändå, jag har likt en arrogant överklassfåntratt trott att eftersom allting alltid har varit lätt och ordnat sig för mig, så kommer allting liksom alltid att fortsätta vara lätt för mig; min enorma talang eller charm kommer alltid att föra mig nånstans. En bra livskamrat kommer att segla i land med båt, viftandes med vimpel, nej förresten FLERA kommer att stå på rad. Alla vill gifta sig med mig. Folk kommer att tala om mig för att jag är så duktig och dom som vill erbjuda mig jobb kommer inte att komma fram på telefonlinjen, den är så överbelastad.

Och – nu blir det riktigt intressant, läs noga nu folkvetare: eftersom jag vet (ok, TROR) att jag har kapacitet att få vissa jobb jag vill ha och också vet att jag nog fixar grejer om jag bara skulle ORKA göra dom, så är det liksom inte så jävla bråttom, tänker jag. Så har jag tänkt i över 10 år, samtidigt som jag inser att det där är den mest fatala, barnsliga, orealistiska, idiotiska, bortskämda och arroganta tanke ever.
Exempel: Jag fick i början av 2000-talet reda på att en tidning eventuellt ville ha mig som serietecknare, skulle bara ringa chefredaktören och snacka lite, men istället för att ringa dit så var jag så jäkla nöjd över att nån överhuvudtaget hade velat ha mig nånstans, så jag gladde mig åt den saken och förträngde sen fort alltihop. Jag har flera sådana här exempel; stora, fina chanser jag har fått, men som jag har viftat bort av nån slags underlig lättnad över att jag inte behöver (undrar hur jag tänkte här?!) prestera nånting just där, just då.
En annan gång var det en lite större tidning vars reklamkampanj jag faktiskt fotade (hu, att tänka på det idag. Bara tanken på ett sånt jobb ger mig stressutslag) men satte jag typ själ och hjärta i arbetet? Nå nä. Jag plåtade nu lite halvhjärtat på stan. Lat, snabb, effektiv men inte så jäkla duktig. Kampanjen blev snopet medioker, jag förträngde den fort för att orka stå ut med mig själv. Nu senare kan jag ju vara lättad över att jag inte hamnade in på den vägen ung och ovetande som jag var, kanske det var mitt undermedvetna som agerade där och viskade: don't sell yourself to the devil, don't you ever work in marketing! Vem vet.

Nu börjar det så småningom bli lite akut här rent finansiellt, och vet ni jag tror det gör mig gott.

7 comments:

Anne L said...

Jag har funderat på om våra liv från generation till generation egentligen är en pendelrörelse i ren protest, där den yngre generationen opponerar sig mot den äldre generationens politiska syn och livsstil och så svingar man åt andra hållet. Känns ju lite barnsligt och icke rationellt, men passar rätt bra in på min släkt.

Caj said...

Vilken underbar bekännelse!

ponks said...

Jo, Anne, det där har jag också tänkt på och det finns ju belägg för att ungdomar idag inte vill "arbeta bort sina liv" på samma sätt som de har sett sina föräldrar göra. Men det i sin tur går ju helt emot vart politiken är på väg med förhöjd pensionsålder och whatnot! Ja, fråga int mig hur världen ser ut om tie år.

den elaka bloggaren said...

jag gifte mig med en arbetarklasstjej som nog på ett helt annat sätt än jag hade en stenhård arbetsmoral. jag tror att blandningen mellan mitt "visa fingret åt dem om inte man duger då får dom paya utkomststöd wtf jag bryr mig inte, jag kan leva på skorpor hellre än att slicka deras skor" och hennes "arbeta bör man annars dör man" har lett till en bra syntes.

men helt klart finns det en skillnad i inställning om man kommer från ett hem där föräldrarna hade 7 års akademiskt flum i ungdomen och unnar det sina barn också, eller där föräldrarna börja jobba i sena tonåren för att alls ha bröd på bordet.

ponks said...

Jag är lite tveksam om ens föräldrar ens sysslade med "akademiskt flum" på det sätt som vi (jag) gör idag? Jag tror inte det. Det var ju andra tider också; de fick direkt jobb i anknytning till studierna sen också.

Idag VET jag att jag att det är oerhört pissigt, om inte omöjligt, att nån gång få nåt jobb som har nåt som helst med mina studier att göra. Det ger mig också en grundlig apatisk inställning till allt jag gör. Mysko.

den elaka b. said...

det var ju också det, de behövde bara skaffa en magistersmössa (finns sådana?) så stod staten och kapitalet utanför portarna och kasta pengar efter dem för att få dem i sina rullor. så kanske om medelklassföräldrar på allvar skulle förstå hur litet värde en magistershatt (?) idag har så skulle de också uppmuntra till lite mindre flum. herregud sån tur att jag inte är förälder, vet inte vad jag sku säga åt mina barn, "utbilda dig inte till nånting som har med dagens yrkesvärld att göra, för det är bara skit, ja sorry, men om du inte gör det blir du syrjäytynyt. ok, next please".

ponks said...

Haha. Ja, i det avseendet känns känns det ju rätt betryggande att ens släktled slutar med en själv :)