Tuesday, November 05, 2013

Dagens konstaterande

Jag begriper ju nog att det var ganska taktlöst av mig att igår framhäva fattiga som nån slags "hjältar i samhället" pga att de inte konsumerar så mycket. Det är ju nog tokigt på många plan, speciellt då jag själv inte är speciellt fattig, fastän jag ju nog egentligen är fattig, om man tänker att min inkomst är ca 500 euro i månaden. Men alltså jag LEVER ju som en kunglighet, enligt mig själv; det är det där som är det knepiga. Kål är ju liksom gott.
Ja, jag vet inte om det är så angeläget att se sig själv som nån slags hjälte om man typ inte har nånstans att bo och knappt äter sig mätt om kvällarna. Knappast. Men se på Pentti Linkola! Åhå joh hoppsan, där beställde jag hans senaste bok Voisiko elämä voittaa, så snart kanske jag har mer att säga om honom.

Den här månaden gör jag upp en förteckning över pengar tjänade och pengar spenderade, bara för att det kan vara skoj och hälsosamt att riktigt kolla vad man gör av med, egentligen. Annars, så är det inget nytt, så sitter jag i mikrofilmsrummet och går igenom musikrecensioner, funderar jag på gradun, med betoningen på funderar.

6 comments:

walopää said...

om din inkomst är 500 i månaden är du "fattig". men visst är kål gott! och sen finns det folk som förtjänar massor och har kapitalinkomster och förmögenhet och hela tiden är rädda för fattigdom. det verkar som ett skämt men jag vet att det finns såna - kanske alla som roffar åt sig gränslöst är drabbade av just det??

så det handlar om en känsla inuti också, har man tillit till att livet bär, och känner man sig värdeful utan statusprylar?

du verkar vara lyckligt lottad på båda fronterna :) Själv kan jag säga att jag känner mig värdefull utan statusprylar, jag har inget värst starkt behov att imponera med fina prylar visa upp något materiellt bevis på min framgång.Så där e det lugnt.

Däremot har jag nog en slags ängslan i ryggmärgen över om livet bär eller inte. under studietiden var jag rädd att jag ALDRIG skulle få nåt jobb och hamna i rännstenen och vara en sån där charmig bag lady som kan sju språk. så jag tror mig behöva en buffert av materiella tillgångar ifall det ena eller det andra skulle hända.

och det var först när jag fick ett fast jobb fem minuter före jag fyllde fyrtio som jag slappnade av. så där är jag inte sååå lyckligt lottad,med den sortens självkänsla och tilltro till allt.

walopää said...

så jag förstår helt jättebra att man kan längta sig galen efter att inte behöva oroa sig jämt, som den här mathias skriver om.

Situationsdiktaren said...

Sen finns det ju den där andra ytterligheten som det inte heller talas om. De svinrika som lever fattigt. Antingen på flit(för att de har allt, så de behöver inte spräädä eller sedan vill värna om miljön t.ex.), eller för att de på riktigt inte har lösa pengar. De har kanske fastigheter, konst, aktier eller annat, men allting är placerat, och de pengarna ser du ju inte. Även om du kanske lever i ett flott släktgods så kanske du också äter bara kål. Inte för att du tycker om det, men för att det är billigt. En släktgård med emotionella band säljer man ju inte. Aktierna är kanske i en dålig kurs, så man måste vänta med dem också. Konst och antikviteter. Oftast minnen i dem också. Arvegods är svårt att sälja. Emotionellt, alltså.

walopää said...

intressant poäng, situationsdiktaren! så delvis ligger paniken mellan öronen. men delvis också inte, det måste vi i rättvisans namn komma ihåg. när du bara inte HAR nån form av förmögenhet eller buffert, bara skulder som växer och en massa utgifter och balanserar på randen till utslagning. att säga till nån som är i det läget att ta sig i kragen och tänka positivt med law of attraction och the secret är bara skitigt och blint.

ponks said...

"charmig bag lady som kan sju språk" haha, ja vet du det är nog precis det som jag också ibland är rädd för att jag ska bli.

den elaka bloggaren said...

taktlöst, hmm tja, men kanske kräver en genomtanke, jag skrev en text om det på min *blogg*.