Monday, November 04, 2013

"Alla ska ha rätt till att köpa hårspray varje månad"

Det har varit ett jäkla rabalder kring Mathias som skrev om sin livssituation som fattig. Enligt Mathias själv, är det främst folk som själva lever i nån form av fattigdom som har varit mest kritiska till hans verk, vilket nu inte är så konstigt. Den allmänna åsikten tycks vara antingen att fattiga inte ska fjäska uppåt genom att skriva böcker, eller så har de ställt sig skeptiska till att skribenten bor i en 1000 euros trea med bastu.
Jag har inga åsikter om varken boken (eftersom jag ännu inte har läst den) eller Mathias boendeformer, tycker nu överlag bara att det är bra att det skrivs om fattigdom, ur vilket perspektiv och i vilka ordalag kan man nu sen debattera. Folk som inte själva lever i fattigdom kan ju läsa den där boken i ett slags emotionellt "vilken tur att det där inte är jag"-rus. De som själva är fattiga har ju sen råd att vara kritiska till vad som sägs om deras situation. Jag vill nu bara understryka att fattigdom inte upplevs likadant av alla; det är inte så att bara för att man inte har pengar, så är man miserabel och olycklig. Faktiskt. Det som få verkar tala om, är att fattiga, dvs lågkonsumenter, egentligen är samhällets hjältar ju, nånting alla borde sträva till! Istället för att förespråka ett "fattigt" levnadssätt, verkar folk vara upptagna med att antingen ta sig därifrån eller att tycka synd om dom som är där. Det är det där "alla ska ha rätt till att köpa hårspray varje månad"-resonemanget som jag inte begriper mig på.

Om man nu vill säga något om fattigdom, så tror jag att det främst behövs en grundläggande attitydförändring. Till exempel är begagnade leksaker eller kläder inte något att skämmas för, däremot är det coolt som fan. Att man konsumerar mindre än genomsnittet är också beundransvärt, inte skamligt; det är något att ta exempel från. Om du inte har råd att gå på bio, skäms inte; säg att vafan ska du på bio för, det där kan man ju streama från nätet. Har du inte råd att gå på krog, skit i krogen och ordna bättre fest hemma.
Jag älskade walopääs kommentar här för nån tid sen, då hennes barn förtjust utbrast "E det från roskisen?!" då hon kom hem med någo bakverk. En annan berättade att hen som barn inte hade råd att ge nya leksaker åt sina kompisar till födelsedagspresent, istället fick hen ge sina egna begagnade leksaker - något som trots det inte upplevdes som pinsamt. Istället hade hen dunkat kompisen i sidan, sagt "kolla in den där!" (Att kompisen sen inte tyckte att presenten var nåt värt att ha bara för att den inte kom i en skinande ny förpackning, är KOMPISENS fel, inte någon annans).
Sånt där liksom! "Västerländsk levnadsstandard" - vafan är det att sträva efter? Sluta fjanta er.

Ännu ett konkret exempel från mitt eget liv. I skrivande stund fick jag just ett mail från ostohyvitys: "Mitä isälle lahjaksi?" var rubriken. Det allmänna antaget skulle väl vara att man som fattig här skulle sucka djupt och tänka stackars mig som inte har råd att köpa nåt åt pappa till farsdagen. Istället blir jag inte miserabel över att det är farsdag och att jag inte har råd att köpa strumpor åt pappa (och även om jag skulle ha råd skulle jag inte köpa, det är ju det som är poängen, muahhahahha). Däremot är jag skitnöjd över att jag inte understöder farsdagskommersen och istället typ skriver ett snällt sms eller vem vet, skickar ett kort.
Borde man starta en "Fingret åt hög levnardsstandard som norm"-skola?

6 comments:

walopää said...

You said it honey!!!

och nu ska jag riktigt berätta att igår köpte jag nya stövlar, och de var dyra med. och tänker även köpa nya byxor idag.
Fast jag redan trott att jag aldrig mer köper kläder i någon affär. mina nuvarande "nya snygga" (i affär köpta) byxor är, räknade jag efter, från 2005. Så då kan jag ju köpa ett par nu igen då, när de gamla spänner lite.

och köper man nytt så sällan som jag gör, så kan det ju vara dyrt och av bra kvalitet.
Sen har jag så klart massor av andra helt snygga kläder, som är från loppisar, men mest kompisars avlagda eller hittade på gatan eller olika avfallscontainrar.

Det här brukar jag faktiskt skryta med, för jag tycker att det är coolt att se rätt så hyfsad ut och ändå spendera next to noll i kläder.
Vad det gäller telefoner är jag säkert den värsta snobb som finns. Min första mobiltelefon skaffade jag 1995, och nu är jag inne på telefonmodell nr tre och i antal räknat ungefär telefon nr fem.

Den jag har nu drog sekreteraren på jobbet fram med en förlägen min "en så här gammal vill du väl inte ha..." när jag vägrade ta en ny smarttelefon - men det är just vad jag vill ha. Den är nog säkert tio år gammal.
En enkel telefon som går att ringa och texta med, som alltid fungerar, som inte innehåller mer personlig info om mig än telefonnummer och sms och som man gratis får en ny av av ovannämnda sekreterare om man tappar den.

Jag är stolt över detta och vet att det är snobbism; jag har så gott självförtroende att jag inte behöver skylta med alla möjliga uppdaterade grejer för att känna mig värdefull.

ponks said...

"Köyhällä ei ole varaa säästää(miseen?!)" eller hur det nu heter; dvs det lönar sig att satsa på kvalitet om man inte köper nytt så ofta!

Jag är nog lite likadan snobb som du e det fallet att jag är så jäkla stolt över min "alltid under 20 euro"-outfit :)

walopää said...

MEN: jag minns när jag studerade och var fattig på riktigt, riktigt så där jättefattig, att det inte var roligt alls. Då fanns det inte så värst mycket charm i att leva på avfall. Det är ju bara nu när jag HAR pengar att shoppa loss för ifall jag skulle vilja det, som jag med glädje INTE gör det (åtminstone varje år ;) , och som det är riktigt skoj att gräva i roskisar o containrar. Och som det känns coolt med uråldrig teknik. (Fatta hur många gratis vhs-filmer man får!)
Jag kan bra förstå den gnagande känslan av att inte KUNNA göra det som andra gör, speciellt när man har barn. Men, det är nog vi alla som ska downshifta, med tanke på jordens framtid, och inte de som inte har råd med alt som ska känna sig dåliga.
Det som blir över kan vi som downshiftar sen med fördel dela med oss av till någon som även globat sett är FATTIG och utsatt.

walopää said...

t.ex här ett utmärkt objekt att skänka pengar till i stället för att köpa hårspray http://www.i-aid.org/index_se.html

ponks said...

Mmm, bra poäng. Jag har aldrig heller varit i den situationen att det faktiskt bara finns pengar till pasta o havregryn kvar på kontot, så jag ska nu riktigt tala. Egentligen. Skäms på mig. Det är nog mer det här "valet att vara lågkonsument" som jag vill förespråka, vill inte lyfta fram mig själv som "fattig o glad." För jag är attan inte fattig. Jag har alltid lyckats spara så att jag klarar mig och har en extra hyra i överlopps, om det skulle behövas.

walopää said...

oj den där urlen jag satte dit såg lite gammal ut, här lite nyare. jag vet i alla fall att den här föreningen gör ett sjuttons bra jobb bland hemlösa barn i indien som annars skulle råka utt för allt man inte vill tänka på.

http://www.i-aid.org/fi/index.html

Det är på riktigt dags för oss nu att lägga vårt egenvärde i nåt annat än hur dyrt vi har på oss o hur dyrt inredda våra hem är. Vilket inte betyder att elegans och estetik skulle vara förbjudet. Tvärtom.