Wednesday, October 09, 2013

Nu vill vi ha rättvisa! Varje jävla dag!

Jag tror att ett av problemen här i Finland är att aktivism och motstånd förknippas med sånt där hörhöilände, gräsrökande, rastor och 90-talshippien. Inte för att det är något som helst fel med det - det är bara att deras livsstil ibland överlyser viljan att verkligen förändra något, att få något till stånd, liksom! Det är så synd att viktiga saker på ett visst plan ska likställas med viljan att ta droger och låta sina sinnen rinna ut i rännstenen bara. Eskapism och att kämpa för förändring skulle aldrig borda ske på samma plattform, för i så fall kommer man ju aldrig att nå alla dessa Matti Meikäläinens som arbetar och ger fan i kineser som jobbar hela jävla dan för att vi ska få släntra omkring med iPads.

I mina vildaste drömmar är vi ett gäng kostymnissar som i seriös office-anda delar ut flygblad och håller föreläsningar för "vanligt folk", berättar vad som är på gång. Men jag vet nog heller inte hur man ska gå till väga, en annan del av mig tror faktiskt att det behövs nån total katastrof eller nåt riktigt alarmerande för att folk ska vakna upp ur sin dagliga "det ordnar sig/I don't fucking care"-koma.

Var ju just i Rumänien där ett stort kanadensiskt företag har fått rätten till att spränga och gräva guld i nåt som ska bli Europas (eller var det världens) största guldgruva - vilket skulle få katastrofala följder för rumänerna etc, och det gav hopp att se att faktiskt ortsbefolkning av alla slag engagerade sig i demonstrationerna - inte bara aktivisterna. (Har annars också litet emot det där ordet "aktivist" - som om det var något man kunde vara; emot ALLT: "Jag är en demonstrant, jag demonstrerar när det finns demonstrationer och andra mänskor som är likadana som jag, egentligen ger jag fan i vad demonstrationen handlar om men det är oftast något med kärnkraftsmotstånd eller pälsfarmning, bilden av Che Guevara funkar för övrigt till allt.")
Att alla slags mänskor demonstrerade betydde liksom att nu förstår folk att det är fara på riktigt, att då betyder demonstration faktiskt motstånd och i samma veva bygger man också upp en kollektiv vi-anda som klargör var gränserna går, vad vi som människor inte går med på.

Nä, som sagt har jag litet av en apokalypsfiilis idag, den har helt besatt hela min kropp och inte idag heller kommer jag att förmå göra något vettigt, "vettigt vettigt" vad nu sen det ska betyda - men sånt där vardagligt; studier, tentläsning etc, fuck that liksom! Jag har en känsla av att det är många som vill förändra, vill protestera och den här frustrationen skulle måsta riktas, vi skulle behöva en talesman, vem vet - en demonstration mellan 17-18 VARJE DAG på riksdagshusets trappa, en lång lista med saker som behöver förbättras och ändras på radikalt här i vår västerländska värld, att nu orkar vi inte mera leva i denna välfärdslögn, nu vill vi ha rättvisa! Varje jävla dag!

3 comments:

walopää said...

JA!

Anna said...

Sjukt bra teser, Ponks.

ponks said...

Tack! (Om du Anna tittar in hit igen, kan du länka till din essä igen? Skulle gärna läsa den från pärm till pärm, inte bara ögna som sist.)