Thursday, October 24, 2013

Historien om min ex

Nån gång så har jag faktiskt lust att skriva lite om min ex bara för att det idag ter sig så otippat att jag har varit tillsammans med en sån som honom; en helt vanlig typ men ändå bombastisk som en fjärt i öknen. Jag träffade honom en sommar i Paris, hyrde ett rum där i en månad och vi hade nog haft lite kontakt på nätet innan, jag visste alltså vem jag skulle träffa; en mexikan, en musiker-kompositör, en drömmare; en som på många jäkla sätt var väldigt likadan som jag (narcissistisk) men samtidigt ändå så jäkla annorlunda. Det blev en stormande kärlekshistoria, med betoning på stormande. Det blev sånt där en timme här och en timme där för han var naturligtvis gift också (vilket jag fick reda på senare, och han ljög om sin ålder och det vete fan vad han annars ljög om, det spelar till all tur inte nån roll längre). Den här mänskan tyckte om mig, ja, egentligen exotiserade han mig ungefär på samma sätt som jag exotiserade honom. Han hade aldrig upplevt någon som var så smal och så vit (!) och jag hade nog aldrig varit med nån som var så mörk och så fet. Hemska saker... Jag har heller aldrig i mitt liv mött en större douchebag, en mer självcentrerad mänska, en så totalt bortkollrad typ som hade flyttat från en välbärgad familj i Mexico för både kärlek och framgång i Paris men som fick smaka på "det riktiga livet", dvs märkte att ingenting blir som man vill, att man måste arbeta hårt för att bli till något, att de stekta sparvarna inte automatiskt flyger in i munnen på en och sånt. Bändet nådde aldrig några större framgångar, komponerandet blev det inte heller nåt värst mycket av. Hela tiden var det tal om hur viktiga och betydelsefulla typer han arbetade med (han hade visst förfört självaste Camille, javisst - enligt honom hade Camille också blivit väldigt intresserad av loopar efter att hon hade varit tillsammans med honom; underförstått hade HAN visat henne hur man kan använda sig av loopar i musiken). Ena dagen konkurrerade han med Calexico om att skriva musik till en amerikansk film, andra dagen var det tal om den fullständiga succé han och hans bänd skulle göra – snart.
Jag brydde mig ärligt sagt inte så mycket om honom, elakt nog så behövde jag känna mig riktigt ordentligt omtyckt pga en annan jäkla typ som hade gjort mig redigt illa före det. Men jag gillade hans sätt att vara ärlig, att så naivt tro på sig själv så det nästan var sött. Jag har aldrig hört så mycket snack om "the suffering artist" som när jag var med honom. Milda makter! En gång sa han att nån vis man i Mexico hade sagt att det fanns ett skimmer kring hans mammas mage när hon var gravid med honom. Jag visste inte om han ville få mig att tro att han var något speciellt, eller om han faktiskt var något speciellt. Jag betraktade honom snarare som ett fenomen, som nån slags bilolycka. Men han tog bra bilder, han hade ett öga för suddiga fotografier.
Och som jag sen blev omtyckt. Herregud. Det var my beautiful blue eyes, det var lovord och löfte om guld, juveler och kärleksbarn. Jag visste väl nog innerst inne att det som vi hade inte var något att hänga i julgranen. När vi träffades gick kommunikationen i kors, jag upplevde hela tiden att han var mer kär i idén om mig än i själva mig, att han både lite använde mig som något att visa upp (han var ingen höjdare själv) och som något att få sig själv i farten genom. Samtidigt kände jag mig konstant lite svartsjuk; jag visste att jag nog knappast var den enda som han tyckte att var så "fantastisk". Det var han själv som han alltid tyckte att var mest fantastisk, så var det ju, men åh; han var ju så missförstådd. Av alla. Jag kom passligt; han kunde glömma bort sin kommande ålderskris och samtidigt göra slag i saken och skilja sig från sin fru (om han nu nånsin gjorde det, om hon nu nånsin existerade). Hur som helst, så tyckte jag att det var spännande att vara en sån där som lämnade främmande hårstrån kvar i hans lägenhet, en som eventuellt orsakade bortförklaringar och sånt där, som var ett mysterium, ett hot, den andra kvinnan. Hahaha.
Sen gjorde jag slut. Det var katastrof, elände och misär från hans sida. Jag har nog aldrig upplevt en så nedbruten man, han blev ju attan nästan intressant där. Jag var hemma i Finland igen och jag minns att jag på Skype sa nåt om att jag nog inte vill det här nåt mer, och sen gick jag typ ut med hunden och tänkte inte på det mer. Han bröt samman totalt. Hans blogg fylldes med banal poesi, han var en förstörd karl, han försökte ge ut en bok (jag vet inte hur det gick med den), han beskrev sig själv konstant som so depressed och hans liv var så jäkla förstört, ja det var så synd om honom så ingen kunde förstå det. Han blev defensiv och unfriendade mig och allting, allting var så klart på nåt jävla vänster mitt fel, nu var det jag som var förstöraren, en i massan av alla de där som inte förstod honom, som inte respekterade honom som en human being eller vad det nu kan vara. Fortfarande besöker jag hans blogg ibland, och där är det samma visa opp och ner.
Ah, vad det är skönt att ha avslutat vissa saker i sitt liv bara.

7 comments:

Situationsdiktaren said...

Hjälp ändå så nyfiken jag blev. På honom, på dig, på storyn. Eller ljuger du bara?

ponks said...

Haha! Nä, jag försöker tala sanning :)

walopää said...

kan du int låta honom ba vara ifred om du nu int ville va me honom? :P

den elaka bloggaren said...

på tal om nåt helt annat men nu när du är så här privat: har du nånsin hört på the soft machine (senare kallat bara soft machine)?

ponks said...

Hihi, jo jag ska låta honom va, vet int vad söm flög i mig. Det är mänskor, dom påverkar ju en på olika sätt o lämnar olika spår. Ibland vill man bara göra sig av med vissa funderingar, liksom klargöra vad för förflutet man har, skriva ner det, se hur man formulerar sig, glömma bort sen. Nåt sånt.

Jo jag vet, blev sjukt privat mittiallt. Vet inte vad som flög i mig. Soft Machine, nä.

ponks said...

Aj det e nåt sånt där van der graaf generator-proggliknande! Appellerar ju till mitt gamla liv o leverne. Hur kom du nu att tänka på det?

Bohemian Maggie said...

Hehe, vilken story! Verkar nästan overklig. Huj vad jag också kan tycka att sådana där situationer är spännande. Och sen känner jag mig som en dålig (men spännande) människa när jag njuter av sånt som är förbjudet.