Friday, April 12, 2013

"Ja, jag är nu inte nån speciell typ jag egentligen. Men by the way, i höst ger jag ut en roman."

Sitter igen uppe och tänker på allt möjligt. Till exempel på saker man tänkte att skulle bli gjorda och saker man inte gjorde, saker man istället gjorde. Hur förlegade grejer börjar kännas, som Facebook. Att "lika" saker. Så five years ago. Vi väntar redan på nästa våg. Men det känns som att inget kan bota den här tomheten som dagens mänska känner.
Så är jag också lite trött på den här bilden av offentliga mig, vilken den nu sen är, det här jaget som syns här på bloggen och det där jaget som välts ut i podcasten, jaget som plötsligt är framme alldeles för mycket, tycker jag. Det var värst vad man för väsen av sig nuförtiden liksom. Varför? Det är ju ungefär det värsta jag vet, de där bilderna av glada, finlandssvenska flickor i gula regnrockar och stora glasögon, sägandest "ja, jag är nu inte nån speciell typ jag egentligen. Men by the way, i höst ger jag ut en roman." Jag blir illamående av allt det där trevliga, effortlessly smyg-effektiva.
Podcasten är skitrolig att göra, det är så nära barndomens tvångslösa kassettinspelningar man kan komma. Samtidigt så ger den mig huvudbry. Det är SVÅRT att prata. Det känns konstigt att säga det, men jag är inte van vid att göra grejer som jag inte direkt har talang för. Jag är en mycket lat person som alltid litar på att jag klarar mig på nåt jävla sätt, att det sågspån jag rör vid mer eller mindre förvandlas till potisgratäng utan att jag ens behöver läsa receptet. Jag försöker tänka på att allt man gör inte alltid nödvändigtvis måste vara det absolut mest perfekta man har rapat ur sig. Man kan också bara våga, testa, prova på saker för att det inte skadar, för att komma ifrån den där tanken att allt måste vara polerat, genomplanerat, världsbäst. Samtidigt, så är ens egna spöken där och knackar en på ryggen, säger att det inte är lönt att göra något som man inte är skitduktig på. Och jag räknar folk som har "likat" eller kommenterat och konstaterar att "det var fantamej inte många." Sen tänker jag att jag är sjuk i huvu. Och jag blir så trött. Sen vill jag inte göra någonting.

8 comments:

Situationsdiktaren said...

Det här tangerar lite mitt senaste inlägg om att jag skall uppträda med dans idag. För första gången. Och att jag inte är det minsta nervös. För att jag vet att jag inte kan dansa. Har tänkt på det hela dagen sedan jag kom på hur det ligger till. Har ju uppträtt med lite det ena och det andra, musik, teater och sång i olika former men inte dansat. Och då är man alltid lite nervös, för man kan ju måka sig, sjunga falskt, eller glömma en replik. Men nu, när det bara skall dansas så känns det bara befriande! Visst vill man ju att det skall gå bra, men oddsen är väldigt små att det skulle se bra ut även om stegen går rätt. Så skönt! Så min rekommendation är att göra någo du verkligen inte kan. Du är helt klart för bra på att göra podcast.

ponks said...

Nu är du verkligen inne på något! Jag tycker inte alls att jag e bra på att prata, men det är kanske det, att det där podcastområdet tangerar sånt som jag faktiskt vill o önskar att jag verkligen var riktigt bra på, så då blir det OCKSÅ en prestationsgrej, liksom det mesta annat jag försöker göra. O så innehåller ju podcasten musik, o när det kommer till musik vill jag vara traditionsbärande, nyskapande, komponerande, potpurrigörare, sångare, musikant, ansvarig för rytmsektionen och producent. Så att... fan - jag kanske också borde börja dansa! Jag är skitusel på det, men älskar det.

Situationsdiktaren said...

Rekommenderar absolut. Tror det är precis som du skrev gällande podden. Man kan inte bara släpa loss och prata vad som faller en in.

Inte för att man kan dansa hur som helst i en koreografi heller, men det är någon annan som skött tänkandet. Sen är det bara att försöka göra lika. Hjärnan, min hjärna alltså, har helt tillräckligt med att minnas och kopiera order. Ingen egen kreativitet krävs. Ännu i alla fall. Men kanske det är annorlunda om man håller på flera år?

Jenny said...

"bilderna av glada, finlandssvenska flickor i gula regnrockar och stora glasögon, sägandest "ja, jag är nu inte nån speciell typ jag egentligen. Men by the way, i höst ger jag ut en roman.""

Det här var verkligen spot on! Du ringade in det jag själv har lite problem med (både att se på nätet, får krypande obehag ibland av att se det; och att försöka undvika själv, även om det kan vara rätt svårt att pressa in mig i den här mallen, jag är för slafsig, ovårdad)...

ponks said...

Tror att det kan vara ganska många som har problem med den där finlandssvenska tjej-identiteten som basuneras ut på ratata o dyl. Allt ska vara så alternativt, fräscht och spontant på något sätt. Det finns inte rum för nåt fult, eller några större misslyckanden. Man ska vara så effortlessly cool och naturligtvis alltid ha tid till och råd med en latte och caféhäng.

Jenny said...

ja ryyys... ändå sitter man där med sin latte ibland (och fotograferar den) ;)

Fager Dam said...

Åh, så i samma tankar. Så le på att ha en konstig avatar där ute som folk kan tänkas ha åsikter om. Samtidigt som det är kul att blogga. Ska ha en lång bloggpaus på sommaren, känns att det behövs.

ponks said...

Man måste blogga bara så länge det är roligt, folk får tycka vad dom vill!