Rolig och deprimerad

Jag tänkte på det här med negativitet och positivitet och hur det ofta ses som något fult och icke-uppbyggande att vara negativ och komma med negativa kommentarer, klaga och dylikt. Kanske beror det på att jag är en sån inpyrd pessimist, men jag inbillar mig att jag rentav blir upplyft av att klaga, läsa klagomål eller läsa nån riktigt spydig dissningstext.

Maria, you are awesome

Men jag tänkte på det här igår också. Såg en dokumentär, The comedians of comedy, i vilken amerikanska komiker åkte på tour tillsammans, tourbuss och allt möjligt. Och det slog mig hur olika dom alla var, att det inte alls var nån sån där tvångshumor dem emellan och att dom umgicks så sablars fint med varandra. Fäste mig speciellt vid Maria Bamford, SJUKT bisarrt rolig och en helt egen typ som kutryggig smög omkring och sade lösryckta meningar, sen kom det fram att hon också är grymt deprimerad. Det kändes på något sätt helt självklart. Att vara deprimerad och brutalt missnöjd hindrar en inte från att vara rolig. Man kanske sprider glädje på de mest konstiga sätt, har en jäkla twisted humor som kanske inte går hem hos alla, men det är den här tudelningen som jag tycker är så jäkla charmig.