Igår lyckades jag för första gången på ett år smyga mig ut ur lägenheten medan hunden högst antagligen sov eller i alla fall var lugn på en dyna under köksbordet. Jag kan inte fatta att det har blivit såhär; att jag tack vare en hund har blivit fånge i mitt eget hem, att jag inte kan gå härifrån utan hunden om jag inte gör femton omständiga förberedelser; går en promenad, inte för lång och inte för kort, är medvetet avståndstagande efteråt, pysslar med mitt, väntar på att hunden lägger sig självmant, lugnt men bestämt kommenderar in den i köket, stänger dörren, sätter på en dator med ett ljudband av min röst, sätter på en annan dator med ett hundvaktsprogram som reagerar och spelar upp min röst som säger "Mili, gå o lägg dig" om ljudnivån stiger över en viss decibel, dvs om hunden ylar eller för oväsen. Sitter en stund i soffan och för lite ljud så att den tror att jag är hemma fast jag egentligen snart ska gå.
Det här låter ju som rena galenskapen och det är det säkert också, i någon mån. Men tanken med de här arrangemangen är ju att dom nån dag inte längre ska behövas och att dom nu bara är en slags hjälp i en lång process i vilken den här traumatiserade hundkraken ska lära sig att det inte är hela världen om någon går ut genom dörren och lämnar den ensam.
I alla fall, det är en sån både skrämmande och samtidigt befriande känsla att tyst som attan dra på sig ytterkläderna, öppna ytterdörren och stänga den samtidigt som något likt en elektrisk stöt går igenom kroppen på en när dörren går fast och knäpper till alldeles för högt, smyga ner för trapporna. Väl ute på gatan tänker jag sen bara att må det nu inte gå åt helvete, må den nu bara sova eller hålla käften. Samtidigt tänker jag att jag måste ta ut ALLT när jag nu väl har tagit mig ut; nu är jag TVUNGEN att ha det skitkul. Annars är det ju inte värt det om jag är ute och tråkas och hunden har listat ut att jag har lämnat den ensam och skriker i högan sky, springer omkring och håller grannarna vakna.
Igår kände jag mig som en psykpatient som första gången på länge hade fått lämna avdelningen. Jag pratade för mycket, jag stirrade, jag hoppade jämfota av glädje när jag såg mina vänner, jag kände på kinder och jämförde hur hud känns. Det var alldeles fantastiskt att vara ute och jag kände mig upprymd och samtidigt så jäkla ledsen över att det har blivit såhär; att det är en unikt tillfälle att både J och jag hittas ute vid samma tillfälle, utan hund.
Nå, men ny vecka, mera träning. Varje dag ska hunden lämnas ensam en stund, vänja sig vid att vara i köket, lära sig att hålla mun. I'm gonna get a life, damned, I'm gonna get it.
No comments:
Post a Comment