Sunday, March 03, 2013

Kolossala 60-talsfönster med bara mörker utanför

Läste nyss Hannas inlägg (jo, hon som kommer imorrn, hon som jag ska spela in podd med:) om hur konstruerade våra liv är, Life as we know it och så hände det igen att jag började skriva en kommentar som blev bara längre, och längre, och längre. Tills jag tog det enväldiga beslutet att göra ett eget inlägg av den.

Det är alltså så att jag har ertappat mig själv med att vara en smitare från samhället. Jag kallar mig en undercover-studerande, dvs en som studerar för att till synes hålla på med nånting, men som egentligen bara har ögonen på nåt helt annat. Det är inte så att jag VILL vara på sidan om och vara arbetslös, lyfta andras skattepengar och vad allt man kan bli beskylld för, absolut inte - vill däremot jättegärna medverka på nåt sätt, men som samhället ser ut just nu så ser jag bara inte hur det skulle funka. Kanske är det så att jag har varit utanför så pass länge att bara tanken på att ha nåt jobb som jag skulle vara tvungen att gå till varje dag har börjat kännas så främmande att jag inte alls kan identifiera mig med den. Men det är klart att jag skulle stiga upp ur sängen som en jäkla kulspruta varje morgon om jag bara hade nåt jobb som jag verkligen skulle känna att skulle vara betydelsefullt på nåt sätt, som skulle utmana mig och få mig att skratta, tänka och eventuellt röra på mig. Och nånstans tror jag faktiskt ännu att det där är möjligt.
Det är heller inte så att jag ligger och slår dank dagarna i ända, tvärtom; jag har så mycket att göra att jag inte ens hinner med hälften av allt jag borde göra per dag. Räknar man sen ännu in att man borde ägna en viss tid per dag till att städa, diska och tvätta, så finns det ännu mer grejer som jag helt enkelt inte hinner med varje dag. Ok, så jag kunde diska nu istället för att skriva blogginlägg, kan man ju tycka. Javisst, det är ju sant. Men ska livet alltid handla om kompromisser, att lämna något man vill göra för något annat som på något sätt är viktigare? Nå excuse me, men då anser jag att mina blogginlägg så gott som alltid är viktigare än disken.
Grejen är också, att ungefär 95% av det jag gör överhuvudtaget inte drar in pengar. Och i vårt samhälle verkar det ju som att allt mäts efter de pengar man lyckas dra in.

En annan fråga: hur fixar sådana som har heltidsjobb att vid sidan av ha "ett eget liv"? Jag har ju mina aningar, förstås. Har sett en heltidsjobbande mor somna framför TV-nytt i hela mitt liv, utmattad efter att först ha stått som lärare framför än 4-5 högstadieklasser, sen handlat mat, sen lagat mat och sen förtärt maten tillsammans med en nästan lika uttröttad (och totalt otacksam) familj. Efter nyheterna somnade föräldraskapet i sin tur båda två, snarkande i sängkammarn ända tills det var dags för nästa nyhets- eller väderleksrapport. På något sätt förknippar jag min barndom med ett tyst, tickande hus med kolossala 60-talsfönster och bara mörker utanför. Man skulle alltid smyga omkring för det var ju så illa om man störde nån som behövde vila. Det värsta av allt var om man fick för sig att NYNNA. Fy fan, så farsgubben hatade nynnande, detta meningslösa gnolande, detta mänskliga, irriterande lilla skitljud.
Sen på kvällen gick ännu mamma på sånglektioner eller tog itu med en bunt uppsatser allt medan pappa gick hålögd omkring eller tvångsskrev recensioner om teatrar eller konstiga konserter.
Jag begriper egentligen inte hur allt det där har gått till. Åtminstone har mina föräldrar fungerat som fungerande varnande exempel, because I do NOT want to find myself in their place, like AT ALL at ANY point of my life. Samtidigt, så beundrar jag min mammas förmåga att hålla ihop, att aldrig klaga, att sådär moderligt bara ta sin lott i livet och dessutom kunna njuta och helt uppriktigt tycka att hennes liv är så jävla bra (herigyyyyd vad det här nu blir persooonligt). Men min mor är faktiskt en av de få mänskorna, som när man har frågat henne om hon är nöjd med sitt liv, helt övertygande och utan sarkasm har svarat att hon är så jäkla nöjd med hur allting har blivit. Ibland undrar jag om hon inte är lite enfaldig. (Jag har också läst hennes dagböcker. Dom handlar bara om de blommor hon har planterat, vem som har varit på besök och hur många grader det har varit i vattnet. Seriöst! Ibland nåt kvasipoetiskt dravel om hösten.) Men mest är jag faktiskt avundsjuk.
Sen undrar jag så klart om det är något med vår generation. Något med kriget och något att vi kanske aldrig har fått se riktig skit. Men sen så var det inget krig i Sverige och där ser man ju samma utveckling. En generellt nöjd 50-talsgeneration och en 80- och 90-talsgeneration som håller på att gå upp i limningarna, har psykiska problem, är egoistiska, autistiska, dampiga, deprimerade, har burnout och boreout, downshiftar och jobbar övertid och studerar buddhism, är ateister, tänder adventsljus och gråter till teven. Är det kanske datorernas fel? Har jag förvandlats till Eskil 60 år? Kanhända tänker jag helt fel nånstans.

Man kunde ju hävda, att poängen med att arbeta är att förtjäna sitt uppehälle. Joväl, men att arbeta största delen av dagens ljusa timmar? Då är det väl bara något som vi har missförstått, för så kan det väl bara inte vara meningen att det ska vara? Man ska arbeta, så att man ska ha råd till att bo i ett hus, och så att man kan fylla huset med prylar. Men samtidigt haltar logiken, för man hinner ju knappt ens vara i sitt hus eller njuta av alla sina prylar om man jobbar heltid.

6 comments:

Maggie said...

Intressanta tankar. För det verkar ju vara som du säger, en generationsfråga. Ska bli intressant att blicka tillbaka på 80-90-00-talen med lite perspektiv sen när man själv är 60 år.

den elaka bloggaren said...

du glömmer att heltidsjobbet också kan vara en viktig del av det som utgör ens liv, i bästa fall är det det, om det inte är det så tror jag det ändå blir det efter en tid. diskussionerna på lunchrasten och kaffepauserna börjar kännas mera meningsfulla med tiden (och blir kanske också det). det där projektet som du inte kunde föreställa dig att du sku bry dig om blir mer som en utmaning att fan också vi ska köra igenom det här och inte låta firma xy lura oss på pengar, oberoende av vad det egentliga sakinnehållet är. för att inte tala om den inbillade eller inte office-romancen som ger lite extra krydda när maken/makan ligger och sover framför tv:n.

ponks said...

Haha, jo - skulle inte alls ha nåt emot något som skulle engagera en på något annat plan än hemma etc, men det får ju liksom inte ta över hela ens liv och fritid, vet inte varför fritiden är så helig för mig på nåt sätt; helst skulle jag ju ha ett jobb som skulle kännas som fritid. Och office-romansen, alltså ÄR det verkligen så, att folk seriöst är småförälskade i nån/några jobbkamrater och att det innebär nån slags extra krydda i jobbvardagen? Hahaha. Jonä, har inte/vill inte uppleva nån sån :) Men har dessvärre sett det (alltför) många gånger :)

den elaka bloggaren said...

mm, sen håller jag med om att fritiden ska vara s.a.s. "helig", dvs. jag är för absolut avgränsning mellan arbetstid och fritid, inte flummigt, projektarbetaraktigt, "sånt är ju så gammalmodigt, det är klart att dom går in i varandra". hurså klart, liksom, det är ju idén med fritid att jobbet inte går in i den, medan det är klart att din egna tid går in i arbetet, eftersom du ännu är dig själv som mänska också under arbetets gång, och det är klart att en del av det du gör handlar bara om dig själv och vad du själv vill (jag tror folk ofta missar med det här och tror att eftersom de använder en del av arbetet för sånt som inte känns helt "arbetigt" så måste de också använda en del av fritiden för arbetet, men så är det ju inte alls).

puva said...

Mitt jobb är inte fritid men definitivt ett otroligt viktigt perspektiv av det, alltså så att jag med jämna mellanrum blir så uppspelt och glad över att jag får göra så kul saker och FÅR BETALT FÖR DET, tänk! Sen är hemmalivet annorlunda, med familj och tv-nyheter och domna av på soffan och veckoslut med pulkabacke, storhandlande och ett glas rödvin på lördag kväll (om man nu ska spetsa till det) - jobbigt blir det ju om man inte får det där, om arbetslivet bara känns som en jävla lång räcka dagar fram till pensionen, till för att kunna betala av på bostadslånet. Nånstans i skiftet av arbetslivets betydelse - det är säkert en generationsfråga - uppstår dom här absurda perspektivskillnaderna. Tror jag.

serpensalbus said...

Din vän Hanna (Napalm) tipsade om din blogg efter att jag lyssnat på en podcast på yle areena (good stuff btw).

"...En annan fråga: hur fixar sådana som har heltidsjobb att vid sidan av ha "ett eget liv"? ..."

Jag arbetar heltid och har faktiskt något av ett liv utöver det. Däremot är jag helt säker på att ifall jag skulle skaffa barn skulle det jag nu kallar "liv" inte längre kunna existera. Jag skulle inte kunna träna på gym varenda kväll, jag skulle inte kunna sova till 12 på helger eller strosa runt i butiker utan att egentligen leta efter något. Främst av allt skulle jag inte kunna fördjupa mig i random intressen när jag vill.

Det är väl där svaret är för min del - jag har inga barn och planerar inte heller skaffa några. Därför hinner jag göra det jag vill.