Tuesday, February 05, 2013

Kolla aldrig Jonas utan näsduk

Igår tog jag itu med Torka aldrig tårar utan handskar, Jonas Gardells romantrilogi som blivit TV-serie och som handlar om HIV-epidemin i 1980-talets Stockholm. Precis liksom Lindman läser nyheter först när de inte längre är nyheter, vill jag oftast kolla in trender när de inte längre är trender, så igår tyckte jag att det var dags att se på Gardells livsverk, som han själv kallar det. Tittade på alla tre delar efter varandra, (del ett hittas här).
Trilogin är otroligt berörande och definitivt sevärd. Man kommer fort in i den och den är trots många riktigt skräckinjagade scener också riktigt rolig, galghumoristisk, lite drivande med medelklass och definitivt drivande med kärnfamiljen. Dessutom fullständigt dryper serien av det här gardellska underfundiga sättet att leka med ord och metaforer, att exakt föra tankarna dit det är meningen att dom ska föras, att sakta vagga oss in i ett tillstånd där vi inte kan annat än vara med i hans värld, ordlöst ta del av hans upplevelser. Men det var inte seriens innehåll som jag ville kommentera. Det var det kollektiva behovet av att få gråta ut som jag kom att tänka på medan jag, precis som förväntat, fullständigt hulkade mig igenom flera av scenerna i serien. Jonas Gardell har den där förmågan att veta exakt var det gör ont, hitta de mest sårbara punkterna i en vanlig svensk medelålders människa och att sen dra ut på scenerna som tar fram det här sårbara, vår djupa kollektiva sorg, sånt vi innerst inne vet om men som vi inte har kunnat ta fram, sånt som på något sätt berör alla och som alla kan identifiera sig med. Jag är så glad för att jag såg på den här serien ensam och sent på natten. Kan ärligt sagt inte förstå hur de som har sett den här serien hemma med nån slags familj har hanterat detta! För Gardell kan definitivt det här med att skapa den där obekväma känslan i TV-soffan (som jag hatar det där ordet; TV-soffan, men i det här fallet är det nödvändigt!). Jag vet inte om det är regissörens eller Jonas avsikt att göra serien så tårdrypande nära in på, men det tycks definitivt finnas ett sånt här behov just nu. Till och med i Finland har det börjat funka. Dom vill att vi ska gråta! Den känslan har jag. Sen får man själv välja om man avfärdar det här som effektsökande strunt eller om man låter sig föras med.
Som avslutning på den här texten tänker jag nu lyssna färdigt på Jonas som pratar om bland annat just gråt i podcasten Värvet.

6 comments:

den elaka bloggaren informerar said...

helt appropå:
bästa bloggkollega! det är jätteroligt att du länkar till mitt flöde där till höger ->
men! sen ratata gjorde om sin teknik så har länken ändrats, numera är den http://elaka.ratata.fi/blogg/feed-49040.xml
om jag förstår mig rätt på det där med rss.
det gäller alla ratata-bloggar, så kolla gärna om du länkar till andra ratata-smurfar!

ponks said...

Tack för tipset, ska kolla!

ponks said...

Nä, sablar. Får det inte att funka. Ratata-bloggarna har aldrig funkat från den där länklistan.

den elaka bloggaren said...

åtminstone funka det så att man ser att bloggen är uppdaterad, nånting blev bättre... jaja, men gammal hederlig länk har du ju också, så allt är frid och fröjd i svenskfinland.

Pia Karoliina said...

Åh, jaaa. Och de där orden där i slutet i sista delen, något i stil med "de som älskade mest....". Då bara flippade jag ur totalt ;). Måste läsa boken nog också!

ponks said...

Haha, jo sant! De där orden gjorde intryck på mig också.