Saturday, January 05, 2013

"Inte är jag alls ledsen"

Idag har jag poserat inför en vän som övar sig på fotografering. Det var skojigt, jag har inga problem med att vara framför kameran för att jag vet att man som fotograf inte alls bryr sig om "modellen" bara bilderna blir bra, bara det händer något i bilden. Sen när jag såg fotona så såg jag inte naturlig ut alls, bara supertillgjord. Det var en besvikelse, jag som trodde jag var ytterst fotogenisk. Med ens förstod jag de där tjejerna på America's next top model lite bättre; det är inte så lätt som det ser ut att fejka att man är real. Alternativet skulle då vara att vara real-real och då ser jag ju bara extremt deprimerad ut.
Nu har jag då en drös proffs-looking bilder av mig själv,
bara att välja å vraka så tadaa, prkl.

Minns en gång för länge sen, i Borgå då ännu Bar Mary fanns, då var det en gång en äldre kille som sa till mig att jag "alltid ser så jäkla miserabel ut". Han riktigt imiterade hur jag såg ut och vred till sitt ansikte för att visa hur jäkla saaad typ jag var. Och jag minns att jag käckt försökte säga att "det där är inte sant, inte är jag alls ledsen, aj så konstigt att du har den uppfattningen" medan allting bara vred sig inuti mig, medan jag drabbades av den där känslan av att alla fan vet allt om mig, att man är som en öppen bok egentligen fast man upplever sig som hemlighetsfull och döljande. Och efteråt har jag tänkt, att varför sa jag inte bara att "joo jag ser säkert miserabel ut för att jag hatar allt och allt är åt helvete" eller nåt i den stilen, varför ägde jag inte den jag var? Alltid alla dessa undanflykter, alla attans försök som har gjorts i nån riktning att inte vara den man egentligen är, att inte känna som man egentligen känner. Att varför ska man komma till insikt först såhär sent? Nå, men det är väl bra att överhuvudtaget komma till insikt nån gång.

2 comments:

den elaka bloggaren said...

sorry att jag spämmar, men tung story det där från baren i borgå - fick mig att komma ihåg hur jag på en nattklubb i vasa när jag var typ tjugo fick höra av en några år yngre dam att hon och hennes väninnor alltid hade tyckt att jag och några närmaste vänner var "lite skrämmande men också fascinerande", och jag börja skratta men inuti tyckte jag det var en obehaglig beskrivning av oss, antagligen helt akkurat.

(med tanke på nästa inlägg, som jag ren läste)
med en viss fasa följer jag med vad det är för bilder som får massor med tummen upp, inget kan klå bilder på en nybliven mor och sitt lilla barn - också när det har gått ett halvår eller sådär. barnet behöver inte göra nåt, de kan båda två bara vara på bild och se ganska enfaldiga ut: trettio plus tummen upp, minimum. känns upplyftande för oss barnlösa. men intressant tanke om makten i proffsiga bilder och estetisk likriktning. vill folk ens veta om att de har facebook-vänner som ännu tar bilder med sin sjuttio-euros perus-nokia?

ponks said...

Jo, barnbilder och barn-o-mor eller far-bilder är ju helt i en egen kategori, en kategori som översvallas med "grattis"-utrop, vilket jag aldrig kommer att förstå. Men det är som att det som mest av allt förväntas av oss, det som är mest normalt, mest förståeligt för alla, är det som uppskattas mest. Som att nu är man i 30-års-åldern; då är det barn, lyxmat och semesterbilder som får uppskattning.

Jo, det är skrämmande när främmande mänskor beskriver en konstigt träffsäkert, men å andra sidan är det just ofta främlingar som verkligen ser en som man är, tror jag. Det där med första intrycket och så, det säger mycket om en mänska. Kanske.