Sunday, December 23, 2012

Vittu kun maailma ei loppunutkaan

Åh, jag måste bara berätta lite om borgåbussen. Det händer nästan alltid nånting i borgåbussen. Idag; öldrickande 30-årig gubbstrutt på bänken bakom mig (jag är ju faktiskt äldre, men vissa mänskor är gubbar eller tanter ändå fastän jag fortfarande är flicksnärta. Ni förstår). Utstötte såndäna stånkande ljud så man liksom visste att han suktade efter nåt slags sällskap, nån form av kommunikation. Så fick han en bänkkamrat.

- Täs mies? Mihin oot menoss?
- Sipoon.
- Miks Sipoon. Tuu Porvooseen.

Och sen visade sig bänkkamraten komma från Iran och diskussionen tog sig en annan vändning (och här måste jag påpeka; inte en rasistisk vändning alls till all tur, utan mer en sån där barnsligt intresserad ton.)

- Mistä olet kotoisin?
- Iranista.
- Mistä Iranista
- Islamabadista.
- Onks se lähellä pääkaupunkia?
- Ei ole, se on 400 kilometriä pääkaupungista.
- Mikä on Iranin pääkaupunki?
- Teheran
- Teheran joo. No onks Israelissa lunta?
- En tiedä onko Israelissa lunta.
- No onks siellä niinku talvea ja sillee pakkasta?
- No en tiedä ku en ole Israelista, olen Iranista.
- Niin no onks Iranissa lunta?
- On kyllä.
- Ai ihan tottako?

[sic!] om jag har klantat till finskan här.
...men i den stilen. Man bara loleti-lol inuti huvudet liksom. Och sen börja finnen förklara att världen ju skulle ha gått under igår, men att den sen inte gjorde det heller, att där var han kvar på bussen bara. Och då sa iraniern att "kanske den gjorde det, men vi bara inte vet om det."
Tystnad tystnad. Och man bara älskar att åka buss.

Sen när vi närmade oss Borgå och finnens slocknade kamrat som satt några bänkar bakom vaknade upp, kom de tillsammans fram till att deras muijor väntade på dem och att nån av muijorna till och med skulle komma efter dem till busstationen. Och som svårmodet sen kom krypande, och när de inte ville. Och att vittu kun en haluu mennä kotiin, siell on lapsia. Vittu mä vihaan tätä elämää ja blah blah, stackars karlar ja som hade planerat så fint att vara kännissä när världen går under men sen hamna man bara vara i fyllan nästa dag på borgåbussen. Elämä on niin vitun epäreilua.

4 comments:

Situationsdiktaren said...

Alldeles underbar tanke han hade. Att världen faktiskt kan ha gått under men att vi bara inte vet om det.

Härlig text annars också.

Kontinuitetsvägraren said...

Jo, det var en sån där riktigt fin buss-stund där. Landskapet flöt förbi, allt höll andan, motorn väsnades. Världen kan ha gått under utan att vi märkt nåt.

M. Lindman said...

Åh, fint skrivet!

Jag föredrar att åka buss för där är det oftast allt möjligt på gång. Tåg är på något vis mera anonymt - eller så förefaller det mig.

Anna said...

Loleti-lol!