Saturday, December 29, 2012

Förlåt

Illustrerande bild
...och så händer nåt sånt där som jag inte riktigt trodde att skulle hända, nånsin. Hesaborna har läst det här inlägget i vilket jag bland annat fult och brett skrev generaliserande om hur andra lever sina liv. Jag skrev bland annat att "dom arbetar sig halvt fördärvade, alla är lite rubbade och ibland måste de helt enkelt resa bort och tafsa på främmande hud för att överleva."

Jag skriver nog ofta här utan en tanke på att mänskor kan gå hit och läsa, samt det värsta; att mänskor som jag känner skulle gå hit och läsa om sig själva. Jag menade så klart vad jag skrev i stundens infall, men inser att det nog blev otroligt fult och inte särskilt sanningsenligt. Jag berättade till exempel inte om att jag hade otroligt givande och intressanta diskussioner med A, att jag låg i sängen och drischade med J och tyckte att hon var den mysigaste typen i världen just då. Jag berättade inte allt! Jag sade inte att jag var otroligt tacksam för att överhuvudtaget få lov att komma med på brunch och att jag hade sett fram emot det massor, och att jag gillade alla så jäkla mycket, var och en på eget fint sätt. Att vi sedan blev lite spydiga och negativa där för stunden berodde just på att alla var lite trötta och vi satt och degade så jävla länge, och inte hade vi någo mandlar eller russin i glöggen ens.

Till dom som tagit illa upp kan jag bara säga att jag älskar er och ni är underbara och härliga, öppna människor som är helt ärliga med hur ni lever era liv; jag bara tycker så jäkla mycket om att skriva och speciellt ibland att överdriva, så ibland far texten iväg med mig och allt kan låta värre än det är. Och låt mig bara klargöra en sak: jag är själv inte bara "lite rubbad"; jag är ENORMT RUBBAD och helt vrickad, lever inte som jag lär, håller inte löften, är en skvallerbytta, är elak också ibland och är i en grym livskris som gör att jag ibland i stunder av manisk övertygelse tror att jag vet exakt allt om mänskor; vad de borde ha, vad de borde göra, jag tror att jag är nån upplyst livsfilosof/psykolog som har alla svar och nycklar om någon bara skulle idas fråga mig om nånting.
Egentligen är jag bara en patetisk typ som borde göra nåt konstruktivt istället för att konstant stampa på stället, skriva blogginlägg som jag hoppas att folk ska läsa och kommentera så jag kan få känna mig fantastisk, klok och så jäävla duktig, sån som jag vill känna mig.

Låt mig redogöra för ytterligare en grej jag skrev; att "alla har de förhållanden med karlar som är så uppåt väggarna att man blir alldeles paff av att bara höra en tredjedel." Mitt eget förhållande är inte det minsta bättre, själv är jag dessutom världens sämsta på att överhuvudtaget vara i ett förhållande och uppehålla det på rätt sätt osv, jag vill inte få det att låta om att jag är NÅGO bättre själv! Menade bara att deras förhållanden är mer annorlunda än mitt, fucked upp JAVISST, fullständigt, men mitt förhållande är också fucked up, fast på ett annat sätt.
Nu vet jag inte om det är nån idé att försöka måla över fan på väggen som jag tydligen redan har gjort, får nog bara be om ursäkt och tacka för igår; en sensationellt superbra Hesakväll igen. Hoho hoho. Jag är ibland en bitter jävla tråktyp som ibland bara spyr galla omkring mig för att se om nån reagerar, så är det. Förlåt. Jag ska vara tacksam för att jag ens har NÅGRA vänner.

2 comments:

den elaka bloggaren said...

lite samma känsla som jag får när jag skriver om den här världen. först skriver man om den, sen blir man tvungen att leva med den. för man har ju ingen annan att ta till.

ponks said...

jo, väldigt overkligt alltihopa. att man skriver, att nån ens tänker på vad man skriver. och att man själv tänkt ihop något; ännu mer otroligt.