Wednesday, October 03, 2012

Onsdagsangst

Jag tycker sånhäna feelgood-bilder och statusar börjar ta över lite för mycket nu på FB, helt enkelt. Folk som postar bilder på sina bakgårdar i Spanien och skriver "det får duga".


Jag blev så satans deprimerad igår. Det var nån sån där känsla av att va fan håller jag på med egentligen, igen. Jag har ju lyckats downloada det där spelet, Lord of the rings online (Lotro), och jag vet att det är svårt att förklara hur fängslande det där spelet är för nån som inte spelar, men satan - det är det. Det är så jävla stort, som en hel värld där med vägar och berg o små byar och festivaler och så får man uppgifter man ska göra - ja, satan, helt pointless är det verkligen - men när man mår illa eller är deprimerad så är det bara en sån skön tillflyktsort - där vet man vad man ska göra! Där går man fram till gubbar och gummor som säger "kan du föra det här brevet till den där gubben där, men du måste ta dig igenom ett träsk fullt med elaka sniglar" och så är man bara "ja, klart det" och så gör man det, rider iväg, dödar elaka sniglar och som tack får man en glänsande ring som ger en mer styrka för kommande strider.
Så ser man upp från skärmen och ser sitt eget liv som står helt stilla, hunden som sover med benen spretande åt alla håll, bara skräp och halvfärdiga saker, pappershögar men ingenting som leder någon vart, inga uppgifter.

Men det var inte spelet jag skulle berätta om, även om jag helst satan skulle spela hela tiden. Jag fick en sån inbiten självhatskänsla igår, hade inte gjort nåt annat än spelat hela dan, tänkte att va satan är jag för en typ egentligen? Och det var mer överväldigande igår än förut, jag kände att jag inte har en endaste jävla uppgift jag kan eller vill göra i den här världen överhuvudtaget, att jag har hamnat så på sidan om och att det nu krävs en enorm styrka för att ta sig upp igen och kunna göra något. Det hjälper liksom inte med att sätta sig upp och tänka "nu fan tar du dig samman" för jag kommer inte att kunna ta mig samman. Nog städar jag ju emellanåt och nog gör jag mina skoluppgifter, men det är glädjelöst och känns inte som att det har nån mening i längden. (Det är som uppgifter i Lotro som man gör men som man inte får någo experience-poäng för;)

Och jag vet samtidigt att man ska akta sig för att tänka i de där banorna att saker ska "ha mening". Är fullt medveten om att saker kan vara pointless och ändå vara trevliga och sådär, men jag tänker mera konkret; vad satan ska jag hitta på? Vad satan kan man göra som är ens lite roligt och som betalar hyran och hämtar lite mat på bordet? Samla burkar? Bli vän med gamla tanter i Valintatalo, gå hem och föra ut roskisen åt dom, städa och ordna i skåpen och hoppas att dom skriver ett testamente åt en?

Idag morse när jag gick hem från J var det igen sådär grått och såg ut som skymning fast det var morgon, och där på Helsingforsgatan bara hopade sig bilar, redan åtta på morgonen fan, ett pärlband med bilar med mänskor som satt i, nån hade hög, ilsken musik på - lät som tööööt tööööt töööt bara. Jag tänkte att det säkert är så den där personen mentalt förbereder sig för dagens mödor. Lite musik på så känns ens liv lite mer som i en film. Jag hade lust att bara ställa mig rätt upp i trafikljusen och som en galning skrika att "va fan gör ni?!" Kanske främst "VARFÖR gör ni det?! WHY DO YOU DO IT?!"
När man själv är deprimerad är det på nåt sätt ännu mer påtagande det här med hur alla andra mänskor bara likt zombier far omkring och jobbar för storföretag, fan jobbar för att ens företag ska konkurrera ut andra och cheferna lyfta mer lön och nån ska få ett skitfint hus likt ett palats, medan en annan ska förlora allt. Vad är det för en satans världsmodell? Vad är det här för en jävla tävling? (Kapi-taaalismen). 

Igår hade jag också en inre diskussion som var lite smårolig. Tänkte att man skulle ringa till psykavdelningen, säga typ att "Nå hej det här e ___, jag skulle villa boka tid för mottagning. ("Joo, no mitä on ongelma?") Jag vill sidu inte riktigt leva. Tänkte att det är bäst att ringa såhär i förväg och berätta hur det ligger till så att man inte behöver gå så långt som att man sen ligger där nånstans och har ätit en burk sömnpiller, hehhe - då har ni ju liksom så mycket mer att ta itu med, tänkte liksom ringa såhär i god tid och berätta att hur det ligger till. Så kan man komma med förebyggande åtgärder och sådär."
(För jag veet att jag skulle vara så saaatans trevlig och tillmötesgående också om jag nån gång skulle måsta ringa och be om psykvård.)

4 comments:

jorg wobblington lopez said...

O man, I hate internal smårolig discussions.

But I love LOTR. Haha.

den elaka bloggaren said...

mm, okej, jag vet inte om jag läser det här fel, och jag är flygstewarten som hör dig skämta om "bombay" men tror att du säger "bomb", men hoppas nu det där humöret kommer uppåt lite. är ju inte så kiva att planera ringa upp psykvården och prata pillerburkar, kanske ändå.

det där med morgonmusik får mig och tänka på när jag var lite yngre, ett jävligt tungt år då jag jobbade tre olika jobb förutom praktik från läroinrättningen, och brukade börja morgnarna, t.ex. påväg med buss för att städa nåt hem i villaförorten, med att höra på rammstein på hög volym "ich habe keine lust". det var det året jag fick tinnitus, som om mina öron vägrade agera min kropps små ryggpiskande slavdrivare.

Kontinuitetsvägraren said...

Jojo, här är ingen fara på färdet, ursäka nu om det här inlägget blev lite väl dramatiskt o effektsökande! Ta det där sista som en kritik mot psykvården, jag menar den är ju lite sådär i sig har jag förstått, att man typ ska ha gjort ett självmordsförsök innan dom tar en på allvar. Så tänkte mig en sån där situation då man ringer som om man ringde vilket affärssamtal som helst, bara att det skulle handla om en själv och ens självmordstankar, (inte för att jag ens har såna, överhuvudtaget).

Jag jobbade också en tid som passagerarräknare för Skånetrafiken (!), vilket innebar att jag hamnade stiga upp mitt i natten ibland för att åka en tågsträcka, typ Malmö-Eslöv och räkna alla passagerare som steg av och på. Det blev en del ilsken musik där i lurarna också;)

den elaka bloggaren said...

famous last words - "ta det som en kritik mot psykvården".

hursomhelst, det stämmer det du säger, ju längre vi sjunker ner i att man ska uttrycka saker utan alla kanter och knölar, och tänka på saker positivt, hur ska då inte språkspelet om illamående förändras så att dom på psykvården snart inte vet vad folk riktigt ringer om:

"ja, hej, nu känner jag att jag har lite begränsad ork här och att jag inte riktigt kan hålla fanan högt. det är klart man ska ju inte klaga och det finns ju många som skadar sig själv, som ett sätt att finna en djupare kontakt med sina egna känslor. smärta och lidande behöver inte vara nåt dåligt utan bara en påminnelse om våra gränser, en varningssignal helt enkelt" - "och var det nåt annat?" - "nej, tack så mycket, hoppas vi hörs igen".