Saturday, September 15, 2012

Povel Ramel

Kan man tänka sig, idag har jag helt otippat varit och tittat på en konsert med Povel Ramels barn, Lotta och Mikael Ramel. Deras grej går ungefär ut på samma sak som Julian Lennon kör med - någo barn har en känd och talangfull far som dom sen lever på och för vidare. Ja, så lite sorg kände jag, just i och med att jag anade en viss desperation i deras framträdande, en viss längtan efter att själv också få vara någon, eller ja, så projicerar jag bara mina egna tankar på alltihopa. Nog såg man ju genuin uppträdarglädje där och sådär, men jag har bara svårt att förstå att man kan känna nån glädje av att uppföra andras låtar, speciellt då sin PAPPAS låtar. Haha.
Men ja, Povel han var klurig han, och en mästare med orden, och utöver att vara fånig kunde han faktiskt också kritisera, bland annat schlager, och till min förvåning också klassamhället eller samhället i sig (fråga mig inte vad, utan läs.)

5 comments:

Situationsdiktaren said...

Var de bra, då? Har också funderat på dem, nämligen. Och jag tänker inte gå. Gillar inte ens riktigt Ramel. Fast det mest handlar om någå barndomstraumor då alla skrattade och man inte förstod varför.

Men alltså just det här att dels inte kunna ha någon egen karriär för att alla tycker att man skall sjunga nån av farsans låtar. Liksom en coversångare, farsans bleka kopia.

Men också andra vägen. Att det känns lite som om de suger pengar bara. Just för att det ju knappast kan vara så kul att vara bleka kopian.

den elaka bloggaren said...

sen, om man frånser vår västerländska dyrkan av individen som bryter med traditionen (som bl.a. tar sig uttryck i hur vi inte helt respekterar mänskor som bara spelar covers, mens det ju kunde ses som en jätteviktig kulturuppbärande funktion, med ett drag av oskälvisk konserverande verksamhet, som när vår lärare i kulturhistoria träffade mig med en gitarr på ryggen, och frågade om vårt band spela "en massa eget skräp eller gamla godingar" och starkt uttryckte sitt gillande när jag svara - lögnaktigt bara för att göra honom glad - "gamla godingar förstås") så kunde man ju tänka sig att dom gör nåt hemskt fint. men helt povel kan det nog ändå inte bli. kommer ihåg suddiga morgonnätter med filosofgänget när jag var ung, i en lägenhet ovanför tölö-torg, när värden bruka dra fram föräldrarnas gamla povel-skivor "tjo, vad det var livat i holken i lördags"...

ponks said...

Situationsd: Jo, just "farsans bleka kopia". Och ja, nog var de ju helt bra, men det var lite som att se på Sveriges teve. Alltid proffsigt, men ingenting speciellt.

Elaka, du har helt rätt! Jag har ju tamejfan aldrig tänkt på coverspelandet på det där sättet, tack för den insikten. Ja, det kan ju bra vara det här västerländska individdyrkandet som på nåt sät upphöjer "det egna" framför den som spelar upp något redan gjort. Men vafan är det för skillnad? Det är ju som du säger väldigt osjälviskt att framföra andras musik istället för att känna tvånget att måsta tuta ut eget blahaj.
Suck, tala om nätet nuförtiden, fullt med "eget skräp". Hahaha.

den elaka bloggaren said...

"eget skräp på nätet" *gillar* ja, det är nog nätets baksida, att alla ska börja "tänka själv" och ibland går det inte alltid så bra. (skämt disclaimer för alla som tänker att det var för elitistiskt skrivet)

Situationsdiktaren said...

Bra point, elaka. Har faktiskt inte tänkt den tanken helt i ord tidigare. Värt att funderas på.