Monday, September 03, 2012

Ett liv av excuses

Vårt sociala nätvärk kryllar idag av såna där "nya tag"-utrop, det är måndag och folk duschar och tar på sig nya kläder, går till akademin, går på jobb, gör upp planer, gör listor eller vad vet jag. Kanske det bara är till synes. Hur som helst, om det tröstar nån så har jag inte duschat sedan i lördags. Lägenheten är odammsugad och full av sand, hundhår, höstlöv, en söndrig dammsugare, en hel dammsugare varav ingendera egentligen har nån plats, kläder här och där, disk och bokhögar som jag bara förnyar och förnyar varje månad utan att läsa. På mattan står mikrofonställningen utan mikrofon som en gammal lyftkran som nån lämnat efter sig i nåt bygge, nedanför ligger en gammal handske och mera sladdar, hundleksaker, bitar av oxhud, elände. Om man skulle ta en titt in i mitt rum utan att känna mig skulle man antagligen säga att personen här har nån form av problem, är deprimerad eller har gett upp, eller vad vet jag. Det händer att jag städar emellanåt och gör det ordentligt, men städning är tydligen nåt sånt där som man måste hålla uppe och göra regelbundet för att det ska ha nån effekt, annars syns inte nåt av städningen efter bara några dagar. Och det är sånt här som jag har stora problem med; att hålla upp god moral, bra rutiner, effektivitet och upprepning.
Mitt liv ter sig som ett träskjul som jag bygger upp slarvigt på en dag. Sen slänger jag in en skitig pläd som jag kastar mig på, steker en 10 minuters grönsakswok, blandar apelsinjuice med vatten, sörplar och fjärtar, äter, ser på filmer som jag storgråter till allt medan plankorna en och en ramlar ner från taket och väggarna, tills jag själv ligger under själva skjulet och måste ta mig samman och bygga upp det igen.

Jag har en sån genomgående oduglighetskänsla, vet inte mera hur nånting ska gå till. Jag försöker vara tacksam över att jag inte behöver jobba liksom de flesta i min ålder, att jag ännu kan dölja min totala oduglighet bakom en studerandelögn, att pengarna har räckt till från mitt förra liv som arbetande osv. Mitt liv hittills har känts som en räcka med omgående excuses som jag har uppfunnit för att aldrig behöva ta itu med något, för att aldrig behöva slå till och satsa på något på riktigt. Det började för länge sen i och med att jag började resa och på det sättet kunde sitta på parkbänkar utomlands och samtidigt leva i illusionen av att jag åstadkom något. På den tiden skrev jag dagbok, och häftena fylldes med iakttagelser och funderingar som aldrig blev till något, som i princip handlade om samma saker som jag skriver om idag, men som då kunde ses som ett led i en process som skulle leda till nånting, eftersom jag var ung då. Men nu borde den processen så småningom vara slut, eller hur? Nån gång kommer den här lögnen att genomskådas, nån gång måste jag fundera på om jag har mentala störningar eller om jag är "i arbetsskick". Så småningom måste jag börja räkna mina inkomster och utgifter, planera hur jag ska leva och hur det ska gå till, om jag ska satsa på vad jag vill eller ge efter för nåt annat, hur allt det här bokstavligen ska gå till. Ska jag vara ärlig så skulle jag bara villa dra huvudet fullt med lugnande piller och försvinna i ett ingående strategi-dataspel (LOTRO).
I nästan alla filmer jag ser har folk i alla fall vettiga skrivbord, hur illa det än står till med deras livssituation. Alltid när jag ser på film så tänker jag förutom på handlingen, på triviala saker som hur huvudpersonerna egentligen har pengar till hyran, till maten de äter, när de går och lägger sig och när de stiger upp. Men sånt handlar filmerna aldrig om. Det är bara drama hit och dit.

9 comments:

M. Lindman said...

Bra skrivet, känner igen mig, med skjulet & pläden. Samtidigt (påminner arbetskritikern trots att jag sällan orkar tänka så själv): att vara 'i arbetsskick', är det inte ganska hemskt egentligen, som sånt där allmänt kulturellt mål, att ha folk som är arbetsföra och sen är resten helt ihan sama om man bara är i skick & funktionerande och inte brakar samman och blir sjuk och oduglig för arbetsgivarna? Men ja, känner igen den där oron: vart är livet på väg? vad tusan ska man hålla på med, öh?

Kontinuitetsvägraren said...

Tack, o va fint - är nog säkert inte ensam om skjulet och pläden, har jag för mig. Det är bara som om det förväntas av en att man alltid ska jobba långsiktigt med allt, att man omsorgsfullt bit för bit ska rada på nånting som till sist ska bli ett satans palats som man har förtjänat tack vare sin goda moral.

O jag är självfallet kritisk till såndäna uttryck som att vara "i arbetsskick", vill helst inte ens tänka i såna banor, men ändå är den där frågan ständigt närvarande, eftersom man ju nån gång måste lyfta röven ur soffan för att överhuvudtaget klara sig om man ska leva här. En enkel utväg är ju då att vara så pass i skick att man hittar ett arbete som man inte utvecklar utslag eller nervösa sammanbrott av.

M. Lindman said...

"att man omsorgsfullt bit för bit ska rada på nånting som till sist ska bli ett satans palats som man har förtjänat tack vare sin goda moral."

haha, underbart - så är det. och jo, håller med om det där om att leva här, klara sig osv.

Pia said...

Japp, igenkänningsfaktor 10 här med. Men kanske även att jag märkt att det också handlat om något slags ansvar som jag vägrat ta. Ända tills 33 hade jag på ett sätt alltid avslutat det jag påbörjat (av rädsla, av defenser, av ångest för att inte klara mig). Tycker inte att alla behöver jobba heller, men för min del så kan jag säga att det gjort gott för mitt självförtroende och just känslan av att se det till slut, även de där dagarna när det känns svårt. För mig (hur trivialt det än må låta) har det handlat om att "bli vuxen" på ett sätt. Tidigare tänkte jag alltid att "sedan, sedan, sedan är jag fri". Insett att det här med jobb gjort mig mer fri än vad jag nånsin tänkt. Men NEJ, njut du av ditt liv nu och jobba hinner man (om man så vill och behöver) :D.

Pia said...

Och nu menar jag jobb som är relaterat till yrke/studier

Kontinuitetsvägraren said...

Jo, det är säkert ansvar jag också har rymt från, och inte har jag heller vågat just satsa av rädsla för att bli utbuad och misslyckad. Klassiska jantelagsnojan, när ska man lära sig: det är inte alls farligt att vare sig misslyckas eller bli utnolad.
Sen vet jag också hur gott det gör åt en själv att avsluta saker, att inte lämna dom på hälften, för det blir nån slags ond cirkel sen av det; man avskyr sig själv mer och mer och tror till sist på lögnen att man inte kan fullborda något.
Vad man kanske borde fokusera mer på är NUET, vad man gör av nuet (och då menar jag inte att sätta pressure på folk heller, nåt "det är NU du ska leva"-bs, men att istället för att klaga och fundera så mycket, göra mera och så ser man vad det blir av det. Helt enkelt. Som om det skulle vara så enkelt:)
Det är härligt att du känner dig fri trots att du jobbar, det måste ju vara ett tecken på att man "hittat rätt"? Dvs att man behövs och får känna sig lite smart emellanåt och sånt där;)

(Men jag kan nu dilla om sånt här i evigheter:)

Kontinuitetsvägraren said...

Haha, jag minns en gång att jag skrev till Ny Tid, skickade serier dit och allt och fick sen grönt ljus att jag skulle ha fått rita serier åt dom, skulle bara ha måstat ringa chefredaktören först, men se DET vågade jag inte! Och sen hade jag ju heller inga serier egentligen, bara snabbt hafs, så det var en JÄKLA tur att jag inte skrev under nåt att nu ska jag leverera serier i ett halvår för jag skulle aldrig ha fixat det!

Pia said...

Heh, joo. Man är lite slingrig av sig ;). Hittat rätt, tjaa vet inte riktigt med det men det känns som att jag behövs nog. Lite för administrativt nog för min smak men det känns helt okej just nu. Och helt okej är ganska bra tycker jag, ett jobb kanske inte alltid behöver vara typ det "värsta" eller det "bästa". Sedan är det ju saker som bra kolleger som gör att man orkar gå dit så det är viktigt + de härliga studerande såklart! Men ibland kanske vi har för höga förväntningar både på jobbet i sig och på oss själva. Kan tycka det är ganska nice att mappa ihop något eller göra ppt ibland. Sedan känner jag ju mig också lyckligt lottad, får ha långa lunch och kafipauser för det mesta och inget går under om jag kommer först till 09.15. Det är sådana små saker som gör att jag orkar, jaa och att jag vet att jag får kafi direka jag kommer. Å andra sidan har jag lärt mig massor av att vara fri konstnär, av att ha varit arbetslös, av att ha sadlat om så allt det kan du dra nytta av i framtiden :D. Kram, söt bild

Pia said...

Jaa, och fel gör jag hela tiden. Hade två powerpointar förra veckan med ganska stora fel och just då känns det hemskt men sedan överlever man det också :D