Idag har jag tagit mig till universitetet, de första trevande stegen för i år. På Sibbe satt en rockare och var relaxed, i knaggorna en läderrjacka som såg ut som att den var från Saxons keikka år 1982.
I Arken som vanligt helt annan stämning. Först fumlande med nycklarna, trevlig pöjk som får nycklarna fram före mig, samförstånd, leende och man tänker som Jonas Gardell att varför är inte livet lite mer som i en porrfilm? Hehe.
Sen uppe i folkloristik-korridoren igen obota rödfnasigt sur personal, hade glömt att det var sådär det var där.
"Man får absolut inte föra de här uppsatserna från det här bordet", och i den stilen.
Och man själv som nästan svarar:
"Nej, tant, jag lovar. Det ska jag inte göra."
I Arken får jag alltid en sån där tokig känsla av att jag är i gymnasiet igen; att man inte kan gå omkring hur som helst, att vissa dörrar inte ska öppnas, att pappren ska hållas i sina mappar och att man ska torka efter sig i kafferummet. Och lärarna och föreläsarna ska vara obotligt sura och snäsa efter studerandena som om de vore deras egna barn, svara på frågor med den där tonen som säger att de verkligen har viktigare saker att göra. I Arken känner jag mig alltid som en infiltrerare som går omkring och genomskådar hela lögnen, för gammal och klok för sånt där, för trött för att orka ta åt mig att ingen ids behandla mig som en värdig människa.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fråga mig om det inte är just det här som finlandssvenskhet till stor del är - den här evinnerliga hierarkiska uppdelningen mellan lärare och elev, lärling och mästare, adel och icke adel? I Arken får jag alltid en sån överväldigande känsla av att det finns mänskor och mänskor här, och gu hjälpe den elev som försöker vara på samma nivå som en anställd. Undrar om det är såhär i andra universitet också?
5 comments:
På andra universitet: Ja, och ännu värre. I Sthlm såg man ingen lärare annat än på föreläsningar. Ämnets utrymmen var en tom vit korridor med stängda dörrar, inga umgängesrum, noll kontakt. Universitet är hierarkiska kulturer, och det är precis den biten jag avskyr, trots att jag själv är där. Det är troligen den biten som kommer att göra att jag inte står ut i längden. De som blir kvar tycks bli förbittrade maktspelare som gör allt för att försvara sin egen trygga plats när de väl fått placera sig bekvämt i skrivbordsstolen...
Huj, intressant! Jag som trodde att vi var "lite efter" bara i Finland. I min värld är det så gammaldags det där med att studerande och föreläsare/personal muka har någo hierarkiska placeringar, så jag trodde man i Sverige gick arm i arm med sina föreläsare och pratade om Conan:) Nåja, men sen är det säkert olika från universitet till universitet, och institution till institution också. Filosoferna verkar inte ha så mycket till övers för det här med ranguppdelning heller, hehe.
min erfarenhet från new york var lite dyster på den fronten. super-duperhierarkiskt. personalen existerade i en sfär för sig. studenterna i en orolig hord i korridoren. - - tror som du att lite olika på institutionerna i åa. för egen del: har tur.
Hahaa, Intressant! Som (utexaminerad) musikvetare måste jag bara säga att Sibbe in my heart! Relaxade rockare borde ta över universitetsvärlden. (att musikvetare sällan lyckas utexaminera sej är en parentes i sammanhanget)
och tack för en bra blogg förresten!
Oj, musikvetare i farten. Och utexaminerad också! Du får härmed bli min förebild, Hanna.
Post a Comment