Monday, July 16, 2012

Könsbyten vs könskorrigeringar

Fick just lära mig att det politiskt korrekta sättet att tala om könsoperationer är att "korrigera kön" - inte att "byta kön" och tycker att det låter märkligt med ett sånt antingen eller-perspektiv på kön. Jojo, jag begriper att det är lättare att tala om "korrigering" eftersom massan då förstår att "aha, it was wrong, but now it's right". Just one of nature's errors, haha. Men jag kan fortfarande inte förstå vad det är som är så skandalöst med en kvinna som känner sig som en karl men ändå biologiskt ser ut som en kvinna och tvärtom? Handlar inte det här mer om omvärlden och hur man identifierar sig med den?


Nå, men jag bara avskyr det där begreppet: könskorrigering. Så typiskt läkemedelsindustrin att också villa gå in och korrigera saker. Här ser man också hur läkemedelsindustrin riktigt bågnar under sina egna heteronormativa ideologier; det här förbannade antingen eller-tänkandet, tanken på att det finns ett "rätt" kön för alla, att man kan födas i "fel kropp". Vad är då rätt kropp? Hur känner man sig när man känner sig som en karl eller som en kvinna? You tell me, för jag vet fan inte.

HÄR, ett mycket bättre inlägg om de här sakerna än det här. Med ord som cissexualism och sånt där som jag just lärde mig vad det betyder.

7 comments:

Anonymous said...

Hej! Gick in på trollharen och läste två gånger innan jag märkte att den texten strider helt mot din. Trollharen använder sig av citat där det nog skrivs att transsexuellas problem är ett för snävt samhälle med för få könsalternativ - men Trollharen kritiserar det citatet strängt. Problemet verkar ist vara det att omgivningen ständigt och prompt måste ha åsikter om transpersoners djupt personliga val - när det är något som omgivningen ändå inte kan förstå sig på.

Annars så hittade jag din blogg för ett par dagar sen och läste länge. Ett citat lämnade speciellt starkt i huvudet: Jag vill veta hur det känns att somna trött efter meningsfullt arbete. Jag vill veta hur det känns att vakna inspirerad.

Fint...

Hanna K

Kontinuitetsvägraren said...

Jo, märkte också nu att trollharens poäng nog visst var just dessa evinnerliga åsikter som är ett problem.. så att det inlägget handlade nu inte direkt "om de här sakerna" som jag skrev.
Och måste ju hålla med om att man egentligen nog bara ska hålla käft när det kommer till såna här diskussioner om könsbyten - om man inte själv då råkar gå igenom nån sån process. Jag skrev om det här inlägget så evigt många gånger, men det var främst det där ordvalet "korrigering" som jag upprörde mig på.

Men blabla. Roligt att du hittat hit o läst! Jag har med iver läst dina kommentarer på Cajs blogg, mycket vettiga o roliga! Du har inte nån egen blogg?

Anonymous said...

Kul att man kan bli igenkänd i kommentatsfälten också. Men nej, jag har ingen egen blogg... Lockas av idén med att göra nåt konkret av funderingarna längs med dagen, men använder ren alltför mycket tid till att läsa andras bloggar. Eller hur man nu ska se på det - med hänvisning till din o Pias diskussion om spelande och eskapism. Är det plus eller minus, det där pokkande behovet av vad-som-helst, bara det avbryter och sker någon annanstans. (Helst i en ruta.)

Borde till exempel måla ett hus nu, när ordet korrigering plötsligt känns ännu viktigare att ta itu med: Jag tänkte alltså samma sak som du, när jag gjorde ett skolarbete om saken för många år sen. Intervjuade flera transpersoner och tänkte att det måste vara samhället som krånglar till det för dem. Om vi, som de lär ha det i Indien, hade 3 kön att välja mellan, så pass accepterat att man får välja mellan M och F och Q i passet t o m, så skulle väl alla kunna känna sig fria att vara den unika blandning de är, utan att behöva korrigera sig till det ena av bara två tydliga alternativ.
Den tanken är säkert hälsosam för samhället att pröva. Samtidigt märkte jag att det är typiskt samhället att just pröva en sån toleransens idé - samtidigt som man ändå drar en tydlig gräns för dem man vill tolerera; hit men inte längre. "Vi tolererar att ni känner er fel i könet, det är Helt Normalt, men varför operation?" Som om de bara är offer som, i brist på egen insikt, låtit sig luras till denna "korrigering". Och som om vi, som du ren sa, har nåt med de specifika detaljerna att göra.

Fast det säkert är bäst att vara tyst så är det ändå intressant och kanske viktigt? att prata om. För det kan ju tex faktiskt vara så att de Är offer för ett brutalt snävt samhälle. (Som vi väl alla är på olika sätt.) Då måste vi ju lära oss att se det. Och därifrån acceptera de olika sätten folk väljer för att hantera sin offerroll - kanske genvägar, men ändå sätt som gör att man hinner leva (och inte bara tampas med sig själv i samhället) innan man dör.


(Långt, jag vet.)

Hanna K

Kontinuitetsvägraren said...

Nu är du inne på något! Diskussioner behövs nog alltid ja, för hur ska annars förändringar på något som helst plan kunna åstadkommas? Och nog vore det i vårt samhälle på tiden med lite mindre skillnad mellan uttalade könsidentiteter, lite mer acceptans för allt främmande osv.

Men samtidigt; vill nån byta (eller korrigera då, hmpf) kön, så vill hen det säkert av många olika orsaker, orsaker som jag här tycker att man inte ska spekulera i, för de är så individuella. Till exempel tänkte jag först att det kan vara de män som är fixerade vi "idén om vad en kvinna är" och som längtar efter bröst, läppstift och högklackat som vill operera sig till kvinnor. Enbart. Men så behöver det ju inte vara.

Men föreställ dig en karl som längtar efter att vara en butch-kvinna. Det funkar liksom inte, i tanken. Det är lite som om dessa könsoperationer kunde tänkas vara ett tecken på att samhället är helt vrickat, lite som ätstörningar. Nån vill bli sjukt smal, nån är inte bekväm med sitt kön Q. Hahahha. Jag blir helt kollrig. Dessa funderingar är inte att ta på allvar.

M. Lindman said...

Knepiga grejer! Snacket om kön reflekterar ett knasigt samhälle. Och om kön snackar man, hela tiden, men då mest om kön som avviker. Samtidigt är det ju bra att snacka och att förstå, begripliggöra och obegripliggöra det som är osunt begripligt, kvasibegripligt.

En sak jag har jävligt svårt med, både i strejtvärlden, transvärlden, queervärlden, är detta ständiga 'att te sig som' det ena eller andra eller femte eller tusenfyrtionde. Att vara en riktig kvinna, en riktig flata, en fullt transitionerande FTM, en riktig genderqueer. WTF? En gång i en sån där metropolhåla gick jag på en filmvisning. Innan skulle folk presentera sig, med pronomen. Tyckte fenomenet var helt sanslöst, som om pronomen hit och dit.

Jag har ingen åsikt om transsexuella och transgenderfolk - det är helt omöjligt att ha det eftersom folk som 'byter kön' gör det på olika sätt och ser olika på det. Jag är både lockad att bli olidligt snacksalig och austerity-vi-måste-låta-andra-prata. Det bästa jag kan komma på är att det är viktigt att bråka med kön
utan att det förvandlas till ett ständigt appearande.

Kontinuitetsvägraren said...

Metropolhålan New York, kanske? :D
Men du, att presentera sig med pronomen, menar du då att man skulle säga om man var typ han, hon, hen eller den? Eller skulle man på nåt sätt redogöra för sin position i HBT-spektrat? Urk, vad bisarrt.

M. Lindman said...

Jo, man skulle presentera sig som han eller hon eller någå annat. Jag mumlade argt nåt om nomadism.