Sunday, July 01, 2012

Framtids-o-planer

Jaa, att säga att här råder en viss sommarduvighet på den här bloggen vore att underdriva. Här råder sommarstillestånd, och jag älskar den här sommaren som den hittills varit med sitt svala väder, sina regnskurar och vindar. Min sommarlättja har gått så långt att jag börjat fundera på om jag borde sluta studera helt, med flaggan i topp med kandidatbetyget, liksom? Inte fejda ut, utan burn out, burn like a roman candle, som han sa den där Kerouac (och den där Youngens Neil var inne på det där spåret också visst, och därefter Cobains Kurt). Jag kunde satsa på så många andra saker än det där som dom håller på med i akademin. Till exempel dragspelet eller konst i nån form. Jag skulle ha skitmycket tid att utveckla mig på alla områden om jag inte lekte studerande största delen av året.
Å andra sidan lär man sig att tänka på humanisticum. Dom sätter böcker i händerna på en, man läser och får insikter, blir klokare, hela jävla tiden bara klokare. Jag har aldrig varit så klok som nu.
Voj helvete, när man ska ha det så bra att möjligheterna bokstavligen ramlar över en.

Ibland tänker jag på barnen jag fotade på rälsen i Ghana 2007. Dom log mot min klumpiga kamera som den fula, plumpa turistjävel jag var, vandrande på deras område. Jag tänker på deras möjligheter och mina, och ja. Sen får man bara ångest. Vill man späda på ångesten lite kan man tänka på klichén att de skrattar mycket mer än oss västerlänningar, där nere i Afrika, "de är så glada fast de har så lite". Vad förbannad jag blir alltid när jag hör det där påståendet, eftersom det försöker rättfärdiga och förklara u-ländernas fattigdom och vår rikedom som det naturliga och självklara tillståndet - "dom är fattiga och så ska det vara, titta nu dom e glada." Nå, det stämmer ju säkert att de skrattar mer, generellt skrattar man helt säkert mycket mera än jag på den afrikanska kontinenten. Men så går de inte heller omkring med the white guilt hela tiden, tänker på slaveriet nu och då, eller tänker på hur många timmar nån har suttit i en fabrik och gjort den ipod som jag sen sitter i en halvtom buss och lyssnar på medan jag äter Kismet med choklad som härstammar från Elfenbenskusten och säkert är utvunnen av folk som arbetat under ohyggliga förhållanden (medan jag är sur). Vill ju heller inte säga att "ja, det är synd om mig också eftersom jag tänker på de här sakerna!" Så hur man än ser på det blir det fel, men jag som är surare i andra ändan.
Jag skrattar sen å andra sidan åt Katainen, som i sin tur inte på nåt jävla sätt kan vara nån lycklig människa, eller åt dom som har köpt ett fucking fult lyxhus och sitter där inne och är tysta vid en gigantisk teveskärm. Vem som skrattar åt vad eller vem, det går väl i sina banor som jag inte nu ska tänka mera på.

Men det är så typiskt oss här att komma med det här att "de är så glada fast de är så fattiga" och blabla. Det stämmer, men inte på DET sättet som dom som säger det ofta menar. Tror jag.

2 comments:

den elaka bloggaren said...

som blogginlägg var det en sån höjdare så jag bara måst kommentera: håller med om att den här sommaren hittills ha haft ganska underbart väder, nu går vi tydligen mot varmare tider.. men va gäller utrop om de glada afrikanerna så tror jag du är lite överpessimistisk, äre inte så folk menar att vi borde lära oss av dem att våra materiellt rika men socialt fattiga liv inte har gjort oss särskilt lyckliga - inte ens om (eller särskilt som) vi lever till 110 års ålder..

Kontinuitetsvägraren said...

Ja, det finns ju den tolkningen också. Kanske den är dominerande, jag vet inte. Om man frågar folk här om dom vill bli gladare (liksom dom fattiga men ack ändå så glada barnen i Afrika) så säger dom nog "ja, naturligtvis" men om följdfrågan blir att "ok, ger du då ifrån dig ditt hus och alla dina elektroniska apparater och bilen och jobbet?" så blir nog svaret nej. Alltså vill man vara lycklig OCH ha en massa prylar i överflöd, man vill äta kakan o ha den kvar. Nu e jag nog ute och cyklar. Men komplext är det.