Sunday, June 03, 2012

När det går år helvete för ungdomen så är det i alla fall inte mitt fel

Nu börjar jag komma i det livsskedet att jag bekvämt börjar se fram emot en framtid utan barn. Det här med barn har varit så jäkla känsligt alltid, svårt att tala om eftersom vi som mänskor (antagligen främst kvinnor) på något sätt i slutet av 20-årsåldern delas in i två läger; dom dom får barn "liksom alla andra" och dom som sen inte får det av olika orsaker, och som allmänt betraktas som lite udda eller som innehavare av nån slags ståndpunkt. Och mötespunkten för de här två lägren blir med tiden allt mer komplicerad. De som har barn upplever stora omvälvande saker som förändrar dem som mänskor i grunden: plötsligt är det inte mer festligt med fylla och parties överhuvudtaget - man har fått något mycket viktigare att tänka på. Och de som inte får barn slirar ofta allt mer ut i periferin och bygger andra världar kring sig, hittar på orsaker till varför de absolut inte vill ha barn och skymfar alla som har barn så mycket de bara hinner, talar om hur tråkiga barnfamiljerna har blivit och "hur dom isolerar sig nuförtiden" och blabla.

Tidigare var jag helt övertygad om att jag skulle ha barn, eftersom jag generellt faktiskt är en ganska normal typ som har mina nycker, men som ändå gör saker som det någorlunda förväntas av mig. Sen när jag mitt i allt fick en vettig pojkvän också, gjorde hormonerna sitt och jag var alldeles kollrig av alla tankar om det kärleksbarn min kropp skulle villa producera tillsammans med honom. Det var alltså främst tankar på hur fantastiskt det skulle kännas att hålla i och ta hand om ett litet varmt knyte som faktiskt dominerade min tankevärld, och det fanns inget rationellt i det resonemanget - enbart en lite egoistisk önskan om att villa dela på något fint tillsammans med nån man tycker om. När jag tänker på det nu så hade det faktiskt varit "den enkla utvägen" - där hade man för evig tid bundit sig fast vid någon och sett till att man minsann har en uppgift att koncentrera sig på för resten av livet. Det skulle inte ha varit så mycket snack efter det, liksom. Får man barn så tar man fantamej hand om det.

Nu då förälskelsen och hormonerna har lagt sig (excuse me mr, but that's how it works) börjar jag bli så jäkla lättad över att det aldrig blev något mer snack om barn för min del. Och hur fånigt det än kan låta, så är det till stor del hundens förtjänst att jag nu helt har sluppit de knasiga tankarna på förökning till en redan hårt överbefolkad värld. Ja, föräldrar kan ju tycka att vi barnlösa alltid kan dra fram det där välgörenhetskortet när det blir snack om barn och varför man inte vill ha dom, att "ja, de barnlösa kan ju alltid säga att de gör planeten en tjänst men egentligen är de bara egoister med enbart egna intressen". Men det konstiga är, att jag är helt övertygad om att barn antagligen hade gjort mig mycket lyckligare som människa. Ändå vill jag avstå från barnskaffandet, och den främsta orsaken till det är att det finns så mycket pissigt här i världen som jag egentligen inte skulle villa utsätta någon för. Jag skulle inte stå ut med en gråtande liten varelse som anklagande skulle se på mig och yttra orden: varför gjorde du mig? Jag ville aldrig bli född. Tanken på ett sånt scenario ger mig gåshud bara som det är just nu.
Därför är jag feg och köper en hund som blivit dåligt behandlad och som jag kan VARA SÄKER PÅ att får ett bättre liv på grund av mig.
Men det finns också andra orsaker till att jag inte vill ha barn och här kommer jag nu med en ytterst personlig, redogörande lista:

1. Hunden har väckt mina modersinstinkter och jag får ta hand om en redan född varelse utan att behöva producera en ny, dvs en mänska som sen hamnar växa upp i en enligt mig grymt hård värld som jag själv inte ens trivs speciellt bra i eller har så värst lätt att leva i.

2. Vänner får barn med jämna mellanrum. Man kan umgås med dom, ta hand om dom och vara med och leka med dom och ha det skoj och uppfostra om det behövs, what ever. Det är inte som att man förnekas barn bara för att man själv inte producerar dom.

3. Jag får i och med hunden uppleva "det där stora som förändrar en" (nä, ok det får jag säkert aldrig, men what ever) i och med att jag konstant måste vara till för nån och se till att nån mår så bra som möjligt. Med andra ord lär jag mig det här om ansvar (som jag ju aldrig annars hade lärt mig, eller hur?).

4. Jag har tid att reflektera över saker som dessa: varför mänskor gör som de gör, hur kärlek "fungerar", hur man skulle kunna förbättra omständigheterna för existerande mänskor och djur osv.

5. När det går år helvete för ungdomen så är det i alla fall inte mitt fel.


De enda som jag tycker lite synd om i och med mitt beslut om att inte skaffa barn, är mina föräldrar. De får antagligen aldrig några barnbarn och mamma sa uppgivet idag på skogsstigen när hunden fjantade omkring, att "det var det barnbarnet det". Men jag som mänska har inte nån skyldighet att leva upp till mina föräldrars önskemål. Dessutom kan man prata med mina föräldrar, dom är vettiga. Dom förstår när man har en åsikt, även om mamma tyckte att det nog behövs mer folk till Finland, muahhahha.

15 comments:

Pia said...

Bra inlägg Lotta, känner mig träffad. Jag skulle igen vilja vara en som vet att jag vill ha barn för att få uppleva det som alla pratar om. Däremot vågar jag inte helst tänka tanken, blir förskräckt och tänker att jag inte helst har rätt att vela ha något sådant och om jag säger det högt går allt i kras (jag vet, låter ju helt sjukt). Och jag vet inte var jag står i hela frågan, jag vet ärligt inte, är bara livrädd för den. Ibland kan jag tänka att oj oj så fint med tassande barfota varelser i hemmet och ibland tänker jag att nej jag copar inte, vill kunna zippa en cappucino i paris som 50 åring med min sambo utan någo ungar att ansvara över, att det är min tur nu, att leva det goda livet. Huh, men det där indelandet i läger är ju så jäkla jobbigt och samtidigt helt oundvikligt på något sätt. Kram

Vihreä Lotta said...

Jag tror det är helt sunt att du tänker att du absolut vill vara säker på att du vill ha barn, innan du gör det. För ärligt sagt tror jag att det för de flesta "bara händer" att de blir gravida, och sen dealar dom med situationen.

Men jag känner igen det där med att hela den där frågan är så skrämmande att man helst inte alls tänker på den. Mitt största problem har varit min suktande kropp (muahhahhaa) som helt tydligt bara ställde in sig på fortplantning där i ett skede, och sen mitt huvud som blev ett stort frågetecken. Men nu börjar som sagt allt jämna ut sig igen. Jag vet att jag kan ha ett bra och innehållsrikt liv utan barn.

Peppe said...

Fan vad bra skrivet! Jag är jo moder sedan två år tillbaka, men (tro det eller ej) jag fattar alla dina argument. Heja!

Vihreä Lotta said...

Tack P! Du utgör ett bevis på att man kan diskutera och förstå varandra "över gränserna". Det är det klart att man kan, men jag får ofta en känsla av att man inte riktigt borde kunna. Att man liksom ska identifiera sig med sin barnlösa skara och visa sura miner åt barnvagnar o vice versa. Vi har varit inne på det här med kategorier förut ju:)

hanna said...

Håller med dig till punkt och pricka! Great minds think alike ;D
Skulle gärna få barn, men jag gör ett osjälviskt val att inte skaffa några. Vet ju inte hur jag tänker om tio år men som det känns nu så blir det knappast några barn för min del, isåfall skulle det vara genom adoption. Har så pass mycket självinsikt att jag vet att mina hjärnspöken skulle fucka upp ett barn alldeles för mycket.

Djur funkar precis lika bra, mina katter är mina bebisar.

den elaka bloggaren said...

instämmer, vi har inga barn och tänker inte skaffa, främst för att vi inte vill utsätta barnet för såna föräldrar som oss (!), men sen är jag så glad för att slippa uppfostra ett barn att tolerera den skit som barn måste växa upp i i dagens värld. och man kan ju inte uppfostra en liten unge till att avsky systemet, man måste ju göra det någorlunda anpassat så det får en chans, och sen får välja om det ska avsky systemet eller inte. och det sku jag inte klara av.

vi har också ganska bra sluppit den där konstiga-spänningen-mellan-barnlösa-och-såna-som-har-barn, min fru tycker jättemycket om att tillbringa tid med sina kompisar och deras ungar ibland. it's like, not a problem. istället har de ungarna lite fler vuxna som bryr sig i sitt liv. och jag håller ett extra öga på mitt gudbarn.

och så lämnar det desto mera tid för att bry sig om resten av världen än en egen avkomma. typ. precis som du skrev alltså.

Vihreä Lotta said...

Just det! Jag efterlyser också den där avspända stämningen mellan barnlösa o föräldra-vuxna. Den är säkerligen på kommande, men än tar det tid. Först ska dom barnlösa bli "du" med tanken på att det inte blir några avkommor här inte, sen ska dom som blivit föräldrar komma över första barnchocken så de kan börja bry sig om andra saker.

Jeppis said...

Så sant! Just av den här orsaken älskar jag bloggar; då någon ibland lyckas sätta ner just det man själv funderar på kort och klart! Sjukt bra inlägg!

Cat said...

Så skönt att någon vågar skriva det jag tänkt på! Jag blir lite uppgiven ibland då männskor blir chockade när man tar upp överbefolkningen som ett argument för att inte skaffa barn. Det finns dessutom en lösning på problemet "vi behöver mera männskor till Finland men jorden är redan överbefolkad". Adoptera barn från länder där dom svälter ihjäl! Det måste förstås ske etiskt och med barnens bästa i åtanke. Jag tycker inte om tanken att separera barn o mor/familj men det finns alldeles säkert barn som har förlorat sin familj i krig o fasligheter som skulle behöva ett nytt hem. Så varför talas det så lite om adoption? Och varför ska det första man hör om det vara "att det är så svårt"?

Hur som helt så är jag också alldeles mer än nöjd med min hund just nu och har inga bebisar i åtanke. Dock kan jag bli lite störd på dem som inte förstår att hunden också är en familjemedlem och att än hund binder en mera än en bebis eftersom hundar (tyvärr!) inte är välkomna till lika många restauranger etc som bebisar

Vihreä Lotta said...

Jo, jag tycker också att det är alldeles för lite snack om adoption, samt att hela adoptionsprocessen kunde synas igenom och förenklas avsevärt! Vad jag har hört så ska man ha en viss summa pengar på banken och på alla sätt bevisa att man är en värdig medborgare för att få adoptera, medan det inte finns några restriktioner för att knulla överhuvudtaget. Där är det bara fritt fram, knulla fast din mosters man, föröken er bara, prkl. I find it f*cking weird.

Ett bra förslag mot överbefolkningen tycker jag att skulle vara en restriktion: ett eget barn per familj och resten skulle man vara tvungen att adoptera. Whaat? Ramaskri skulle det naturligtvis bli, men helt klart en lösning.

Cat said...

Låter som en superb lösning i mina öron! :-)

Anonymous said...

Intressant diskussion, fina inlägg. Själv är jag lite skeptisk till a) adoptionsivern och b) enbarnspolitik i Finland.

A) Det är gräsligt svårt och dyrt och tidsödande att adoptera. I praktiken sker det utomlandsifrån, eftersom alla oönskade barn i Finland hålls som barnhemsbarn / fosterbarn i väntan på att de biologiska föräldrarna kanske ska lyckas rycka upp sig (vilket också ofta lyckas, tyvärr också väldigt ofta inte och då på barnens bekostnad som inte får chansen att fästa sig vid nån annan på riktigt). Har en väninna som adopterat från Kina och det tog kanske 5 år och skulle ha tagit 10 år om hon inte bytt till specialbarnskön. Det blir inte lättare i framtiden. Alla länder försöker fixa adoptionen inom landet ifall möjligt. Då levnadsstandarden stiger i u-länderna börjar det finnas villiga inhemska familjer som har prioritet. Sen är det också tråkigt att en stor del från utlandet adopterade barn (enligt vetenskapliga undersökningar) känner sig rotlösa och malplacerade som vuxna.

B) En enbarnspolitik i Finland skulle vara ett rekordsnabbt sätt att utrota det "urfinska" folket (och finlandssvenskarna än snabbare). Liksom vi alla vet, lyckas inte det här landet inom en mycket nära framtid försörja sina gamlingar utan en tilltagande invandring (som jag inte har något emot). Men enbarnspolitiken skulle verkligen sätta fart på den aspekten. Jag må vara konservativ och okosmopolitisk, men tycker det är trevligt med urfinnar och gammalfinlandssvenskar :).

M

Maria said...

Bra att du har funderat! Det viktigaste är att man tänker igenom sina val och tillåter sig själv att byta åsikt också, att man inte låser in sig.

Jag skulle aldrig få barn, av skäl som antagligen kunde kallas egoistiska. Jag vill inte ständigt måsta vara ansvarig för någon annan och alltid komma i andra hand. Jag vill njuta av mina pengar, min tid och energi precis som jag vill. No dagisrumba. No parrelationskris. Sova när jag vill och hur mycket jag vill, läsa.

Sen hände något, plötsligt ville jag ha barn, inte sågär galet mycket men tillräckligt. Trots att alla mina argument mot ännu är aktuella har jag två barn. Helt skitso! Det har varit både den olyckligaste och lyckligaste tiden i mitt liv. Och jag är säker på att jag skulle ha levt ett bra liv utan dem men nu blev det så här.

Vi kvinnor är inte personligen ansvariga varjen gör jordens överbefolkning eller klanens fortlevnad. Det bästa med att vara född i västvärlden är att man faktiskt får välja vem som kommer in och ut ur ens slida.

Mimi said...

Intressant diskussion! Jag har alltid tyckt det är intressant med frivillig barnlöshet, men tyvärr är det ju något som sällan diskuteras, och inte precis så att man själv heller kan börja fråga om det - man vet ju de facto inte alltid om barnlösheten är frivillig eller ej, ofta är den det inte. Jag tänkte som ung, att OM jag någongång får barn, så är jag säkert över 30, och tänker inte djupare ens fundera på det förrän då. Men så hittade jag min partner då jag var 18 och han gjorde det ganska snart klart, att han vill ha barn innan han är 30, och då var/är han sju år äldre än jag. Det tog några år, men så tänkte jag (lite naivt) att varför inte då som ung, och så fick vi vårt första barn då jag var 22. Sen har det blivit ännu 2 till, och den sista (några fler kommer det inte att bli) fick vi då jag var 28. Alltså medelåldern för förstföderskor i Finland. Så nu har vi då tre barn som jag egentligen aldrig på det sättet planerat att få, men som jag nu inte kunde tänka mig att vara utan. Alltså det jag vill säga, att det är sällan man exakt kan planera hur ens liv ska bli (trots att man i något skede kanske tror det), men man kan ju ändå vara nöjd med det man har. Människan är väldigt lättanpasslig.

Om någon med barn blir chockad/sur/irriterad över att en barnlös säger överbefolkning som argument för sin barnlöshet, så tror jag att det bara beror på att personen tänkt på det själv, och kanske t.o.m. känner dåligt samvete för det. Det gör jag i alla fall tidvis. Men nu går det ju inte så mycket att göra åt det på ett personligt plan, förutom att uppfostra mina egna barn till medvetna och ekologiska medborgare. Och kanske i framtiden fungera t.ex. som stödfamilj åt något barn (finns massor med behov av stödfamiljer, det kunde ju barnlösa kanske också tänka sig?).

På tal om husdjur. De är ju förresten mycket mer binande än barn! Barnen växer upp och börjar klara sig själva, det gör ju inte husdjur. Vi har haft olika husdjur (hud, akvarie, hamstrar), men nu har vi faktiskt inga och tänker inte ta heller, just för att de är så bindande och man inte kan ta dem med sig på samma sätt som barn (och vi har ingen som kunde sköta det/dem). Ekologi och kunsumtion är dessutom en faktor gällande husdjur också, de konsumerar och förorsakar växthusgaser precis som vi människor. Visserligen inte lika mycket, men ändå ;)

Kontinuitetsvägraren said...

Tack för de många kommentarerna, har läst med iver! Och ja, husdjur är också miljöbovar, det är klart. Men husdjur köper man, dvs dom är redan födda o tar man inte livet av dom ska dom växa upp hos nån i alla fall, då kan dom lika bra växa upp hos mig.
Och jo, jag vet att barn är sånt som "bara kommer", det händer nu bara fortare än många hinner planera, tydligen.