Wednesday, June 20, 2012

Åldersrabalder

Nu ska jag skriva nåt sånt här igen om vad man har lärt sig med åldern. Jag har lärt mig med åldern att man ska PLANERA, planera, planera utförligt, och sen följa planerna. Jag kan vara ett levande exempel på hur det går när man ingenting har planerat, när man likt den ultrahippie jag är alltid bara har antagit att rätt saker ska ramla i händerna på en: man går med en ständig känsla av att aldrig ha åstadkommit något i livet, ni vet - den där typiska 30-årskriskänslan. Ändå har jag ju åstadkommit en hel del, kanske jag bara är sällsynt rastlös som människa, eller så finns det just ingen kontinuitet. Jag orkar inte börja lista upp allt fan jag hittills har åstadkommit i mitt liv för det om något vore uttröttande till dödens. Jag ska bara nämna två saker för protokollets skull: jag har åkt världens längsta tåg i Mauretanien, och jag har stundvis gjort livet lite lyckligare för synskadade barn.

Men här sitter jag nu då alltså, som snart 32-åring, och ångrar att jag aldrig riktigt tog tag i det jag egentligen ville, eftersom jag likt en typiskt feg medelklassfinlandssvensk, tänkte att saker "nog ordnar sig" medan jag själv sa "ja" till alla som frågade mig om något och svängde in på lite avkrokar här och var. Ingenting ordnar sig för helvete nånsin! Att ingen kom och sa det åt mig när jag var typ 25 och ännu kunde vända den här underkastelsestrenden åt nåt håll. Att gå din egen väg, barnrumpa! Om inte du går den, så är det ingen jävel som går den åt dig. Ok, det kanske fanns folk som sa, och jag som inte lyssnade. Jag var ju upptagen med att svansa efter folk. Jag vet inte hur många kilometrar jag har svansat efter folk, som jag på något sätt uppfattade att hade en större integritet än jag själv. Om nån bara hade sagt det åt mig, att sluta svansa! Sluta göra dig till och sluta behaga för bövelen, sluta ta skitjobb, grunda din egen firma, det må bära eller brista, lev ut ditt allt, för satan!

Nå, sen finns där en annan del av mig som säger att ingenting alls behöver vara för sent bara för att jag är såhär gammal, att vissa har gjort sina livs verk när dom har varit över 40 och så vidare, så jag hoppas lite på det då. Jag är ändå ohjälpligt jävla lat när det kommer till hurdan mänska jag är, så why bother? Det kommer ändå inte att liksom uppenbara sig nån karriärstege här för mig att klättra upp på. Snarare ett hönshus. Ja, fan. Jag blir mer och mer övertygad om att jag inte vill vara med alls, i samhället och såhär. Jag vill fan bli självförsörjande så gott det går. Fegt eller inte. Jag vill veta hur det känns att gå till sängs trött efter meningsfullt arbete, och hur det känns att att vakna och vara inspirerad.

6 comments:

hanna said...

Ja herregud. Jag är 21 och har typ samma tankar men kommer jag någonvart för det? Nej och känner jag mig själv rätt så sitter jag i samma sits när jag är 30. Morsan har heeela livet påminnt mig om sina misstag och att jag inte ska göra om dom och gå i den där skolan du vill flytta dit du vill och gör det nu och inte sen för sen har du barn och man och hus och då är det FÖRSEEEENT! Hade ju inte tänkt skaffa hus och barn men ändå,slipper lik förbannat ingen vart. Det som stör är ju att jag vet vad jag vill göra, vad som är min grej och jag vet ungefär hur jag ska nå mitt mål.Varför tar man inte sig själv på lite större allvar och bara gör det man vill? Är man dum i huvudet eller bara äckligt mån om att andra ska vara nöjda?
Jaja, kanske man tar sig i kragen någon dag. Kanske man blir som sin mor. Man lär ju bli det,det är oundvikligt sa nån.

Kontinuitetsvägraren said...

Ja, jag kan säga dig att jag känner mig inte en dag äldre än 21, för ingenting har ändrats i mitt liv sedan dess:) På gott och på ont antar jag.

Anne said...

Voi du din lilla snorunge! (Puss) Jag känner igen mig i det mesta du skriver förutom en sak, jag känner mig inte gammal. Jag fyller snart 38 och det är ju ingenting. Det är ju verkligen ingenting. T ex M A Numminen är över sjuttio och fem gånger aktivare än en 20-åring. Dessutom vet han vad han vill och har vant sig vid att få nej av folk. Sån skall jag också bli, det är säkert.

Kontinuitetsvägraren said...

Det är nog lite snorungsaktigt att göra skillnader av åldrar, jag vet. Vem bryr sig i sista ändan, människan är en förgänglig typ, blabla. Jag tänker min själ göra det bästa av min framtid, inte sura mera. MA är verkligen en förebild, jo!

Kontinuitetsvägraren said...

Och du har minsann åldrats med stil, du Anne!

den elaka bloggaren said...

det är aldrig för sent att börja leva livet (det blir bara kortare för varje år som går). vid 34 år hoppas jag också att jag är en late bloomer. "när jag blir större ska jag åstadkomma nånting". sen så tänker jag på alla mänskor jag har chockerat eller förvirrat genom åren och sen blir jag nöjd igen.