Wednesday, May 02, 2012

Tänk om man vore pensionär

Idag är jag extremt moloken och dammig. Träffade en pensionärstant i hundparken och fick en liten påse med hundmat som hennes egen hund inte ville ha. Jag bara smalt när jag såg ner i påsen, för utöver maten hade hon också satt dit två tuggben och ett grisöra. Det är något alldeles speciellt med mänskor som är snälla utan att de behöver vara det.
Sen var det färdigt för mig, och jag drabbades av den där extremt deprimerande känslan av att oj gud vad allt är fint idag och tänk om man kunde dö snart, blah blah, jag vill själv också vara pensionär. Det är en mycket överväldigande känsla som gör att man känner sig lite som om man vore i en musikal eller som om allt inte vore helt på riktigt. Känslan kommer ibland när man har ledigt, oftast oplanerat ledigt, precis som idag. Och ofta är det lite blåsigt, det är vår, man håller inte reda på vad klockan är och det är soligt. Då slår den erbarmliga känslan till: tänk om man vore pensionär och hade levt största delen av sitt liv! Jag hatar den känslojäveln för den är så äkta.

2 comments:

M. Lindman said...

aj fan - bra skrivet. När jag drabbas av den där känslan är det både melankoliskt och livssprittande: att tusan livet kan vara så här, att klockan är lite vad som helst och att benen hittar äventyr i nån oväntad knut. Jag brukar bestämma mig för att ta ledigt ibland, dröna på stan, bara vara, titta på folk - det blir oftast bra.

Vihreä Lotta said...

jo, exakt så är det, var svårt att beskriva. en jädrans sugande känsla som är full av liv, men när man sätter sig ner hemma kommer melankolin: att varför är allting så ovisst och inte alltid såhär? och varför tänker man på pensionärslivet när man inte ens är 40? såna saker.